2011/07/25

TROMBER ÖVER TROUVILLE - URSINNE PÅ UTÖYA


Stranden i Trouville, eftermiddagen den 24 juli 2011. Det skulle vara soligt...

Efter att levt i symbios med den lilla laptopen i mitt knä sedan i fredags kväll så kunde det inte bli mer rätt än att igår bryta banden om så bara för några timmar. En soffa framför en TV - där nynorsk och bokmål dominerade ljudbilden medan de visuella bilderna talade ett universellt språk om död, om hat, om lidande och om outsäglig sorg - skulle bytas mot en sandstrand på Sandhamn...

Vädret skulle bli anständigt, möjligtvis lite blåsigt under dagen och lite molnigt under förmiddagen. Eftermiddagen skulle dock bjuda på solsken och över tjugo grader i luften, perfekt för mig som skulle kliva i land i Sandhamn vid lunchtid. Jag hade läst in mig på den norska vädertjänsten på yr.no, på smhi.se och alla olika tidningars vädersajter - och alla berättade samma sak för mig samma morgon som jag skulle börja bege mig till en ö för lite kontemplation i spåren av det som hade hänt på en annan ö mindre än två dygn tidigare.

Alla meteorologer hade sagt samma sak - lite halvrisigt väder på förmiddagen, bättre efter lunch. Jag litade på det sades, samma dag, bara några timmar innan jag skulle lägga mig på Trouvilles sandstrand som en strandad sjöelefant. På vägen ut så såg de ut att ha rätt, molnen som låg över Stavsnäs när Waxholmsbolagets båt Dalarö tog kurs mot Sandhamn skingrade sig sakta men säkert och vid landstigningen på slutmålet så var himlen nästan lika blå som mitt hjärta.

Visst, det blåste på rätt bra - men någonstans kunde jag väl hitta lä. Om inte annat kunde de medföljande sönerna hitta lä bakom min väl tilltagna kroppshydda. Solen sken, och i tallskogen på Sandön började jag till och med svettas när jag vandrade mot stranden i ett lämmeltåg med brats, med rastande hundägare, med gamla tanter och med barnfamiljer som förmodligen hade läst samma väderleksrapporter som undertecknad...

Framme, upp med filtar och handdukar där det var som mest skydd från en stark pålandsvind. Himlen var blå, vattnet iskallt men i horisonten tornade moln upp sig - moln som meteorologerna inte hade sagt något om. Solen sken, vi njöt av lugnet och jag knappade lite förstrött på mobilen när datorabstinensen blev som värst. Att bada var inte att tänka på, vattnet var för kallt och nere vid strandkanten blev det alltmer uppenbart att de samlade meteorologerna på alla websajter och tidningar hade bestämt sig för att kvadda min och vår dag på stranden i Trouville, Sandön.

De mörka molnen drog in över ön, några regnstänk kändes och en tillvaro med alldeles för lite kläder på en strand där solen och lyckan försvann bakom något som inte skulle finnas där blev till en bisarr upplevelse där hoppet om att det bakom molnen skulle finnas ljus igen försvann för varje badgäst som gav upp innan oss...

Jag såg inte tromben från min position, men jag såg ett oväder som sniffade förbi oss en dag då inget oväder skulle komma till Sandhamn, Sandön och havsbadet vid Trouville. Någon annan såg en tromb ute över vattnet, och den fotograferades förmodligen ungefär samtidigt som jag gav upp. Idag finns bilden i Aftonbladet. Jag förbannade meteorologernas yrkeskunnande, deras förmåga att ljuga mig rakt upp i ansiktet samma morgon som jag stod i valet och kvalet om att fly TV-soffan för lite frisk luft medan jag packade ihop och bestämde mig för att ta en tidigare båt tillbaka till fastlandet, TV-soffan och den där datorn som skrek efter mig.

Tillbaka i Sandhamns pittoreska och charmerande by så försvann molnen, väntan på Dalarö blev en väntan i ett perfekt strandväder. Solen lyste åter över oss från en klarblå himmel, och i fjärran såg vi de mörka molnen dra bort mot Möja och Ljusterö. Det kändes som ett hån, det var jobbigt men jag hade iallafall fått frisk luft och låtit datorn vila i några timmar.

Under några ögonblick satt jag där på kajen och väntade in båten som skulle ta oss hemåt, och tyckte synd om mig själv. Det räckte med att vända blicken mot kiosken och kvällstidningarnas löpsedlar för att snabbt slå tillbaka de patetiska känslorna av självömkan. På en annan ö full av folk, på en annan plats där folk samlats så var inte en misslyckad väderprognos eller en massa moln som inte skulle finnas på himlen något att ens reflektera över.

Regnet föll över Utöya samtidigt som unga människor föll för en galen terrorists kulor. En tillvaro som de oskyldiga offren hade sett fram emot blev inget annat än ett helvete. Hur kunde jag då ha det sällsynt dåliga omdömet att sitta ner på en lastpall och tycka synd om mig själv för några mörka molns skull? Tårarna började rulla nerför mina runda kinder igen, tårar som borde ha tagit slut för länge sedan...

Länk: AB

1 kommentar:

svenerland sa...

Väl formulerat. Jag förstår dig. Också jag är en hård och svårruckad f*n, men händelserna i Norge har berört mig på ett sätt som jag inte trodde var möjligt.