Turister på Sydgeorgien tittar till vraket av den nedskjutna argentinska helikoptern utanför Grytviken
Kriget om Falklandsöarna, och alla andra brittiska öar i den extrema delen av Sydatlanten började på Sydgeorgien. Den 11 mars 1982 landsteg ett antal argentinska skrotsamlare i Leith Harbour, en övergiven valfångststation på den karga, kalla ön som domineras av glaciärer och pingviner. Med skrotsamlarna följde ett antal argentinska marinsoldater, soldater som omedelbart hissade den argentinska flaggan till sång av den argentinska nationalsången över Leith. De fåtaliga brittiska polarforskarna i bosättningen Grytviken kunde inte göra mer än att protestera och meddela guvernören Rex Hunt i Stanley på de alltför avlägsna Falklandsöarna.
Nio dagar senare, på puben i bottenvåningen i hotellet Upland Goose i Stanley. Några besättningsmedlemmar på HMS Endurance, isövervakningsfartyget som är Royal Navys enda fartyg i trakterna av Falklandsöarna och Sydgeorgien tillbringar kvällen den 20 mars 1982 med att dricka lager tillsammans med några marinsoldater ur NP 8901 - garnisonen i Stanley. I den trånga, rökiga lokalen sitter också några infödingar och njuter av sällskapet av ett gäng brölande berusade marinsoldater när telefonen ringer bakom bardisken. Larmet går, besättningen på HMS Endurance skall omedelbart inställa sig ombord för att kunna sätta kurs mot Sydgeorgien. Den pyttelilla styrkan om tio marinsoldater som har sin tjänst ombord förstärks med ytterligare tolv man ur den nästan lilla garnisonen i Moody Brook-barrackerna. Tidigt den 21 mars lämnar Endurance kajen vid Stanley Harbour, och dominobrickorna har börjat darra...
Politiskt räv- och rackarspel tar vid, HMS Endurance tuffar långsamt fram för att omöjligt undvika en väpnad skärmytsling på den gudsförgätna ön Sydgeorgien. Medan britterna avvaktar landsätter den argentinska militären fler soldater i Leith Harbour, fler marinsoldater förstärkta med kommandesoldater ur det argentinska elitförbandet "Buzo Tactico". Den argentinska styrkans behälhavare är Alfredo Astiz, mannen som enligt många källor mördade svenskan Dagmar Hagelin. I Leith finns det omkring 120 argentinska soldater när britterna den 31 mars går i land i Grytviken för att försvara "huvudstadens" ruckel mot ett argentinskt angrepp man nu är säkra på skall komma. På udden King Edwards Point gräver löjtnant Keith Mills och hans 21 soldater ner sig för att skydda polarforskarna och för att slåss för Sydgeorgien.
Natten mellan den 1 och 2 april invaderas Falklandsöarna, och på morgonen så kapitulerar den brittiska garnisonen utanför Government House i Stanley inför övermakten. På Sydgeorgien börjar striderna den 3 april på grund av vädret som förhindrar en argentinsk synkronisering av operationen. En argentinsk helikopter av typen Puma flyger över Grytviken för att spana efter britterna som gömmer sig i sina skyttegravar. Med kulspruteeld skjuter britterna ner helikoptern och orsakar två argentinska soldaters död tillsammans med fyra skadade.
Den argentinska korvetten Guerrico stävar in mot Grytviken för att se varifrån elden kom, och möts av en ännu värre eldstorm från den lilla brittiska styrkan. Med tusentals patroner och ett halvdussin pansarspränggranater från ett svenskt granatgevär Carl Gustaf skadar man korvetten ordentligt, och hade inte några av granaterna låtit bli att explodera så hade det varit sannolikt att troppens Carl Gustaf hade sänkt ett halvstort örlogsfartyg. Ombordd på fartyget omkommer en besättningsman medan sju andra såras...
Det argentinska marinkårskompaniet rycker fram mot en numerärt underlägsen fiende som redan har satt ett ordentligt avtryck i striden. Kulspruteeld och handgranater regnar över såväl de nedgrävda britterna som de framryckande argentinarna, en brittisk soldat skadas allvarligt i armen medan tre argenstinska soldater får en enkelbiljett till sin skapare samtidigt som nio skadas. När löjtnant Mills ser hur hans tropp är på väg att omringas hissas den vita flaggan och även Sydgeorgien är att betrakta som ockuperat av juntan i Buenos Aires.
Under ett dygn i Grytviken hände det mer än vad som hade hänt under decennier innan en avlägsen del av världen hamnade i världens fokus. Keith Mills och hans soldater skickades hem till Storbritannien tillsammans med polarforskarna via Uruguay medan liken efter de stupade argentinska soldaterna skickades hem till Argentina i kylrummet på en isbrytare. Dagmar Hagelins baneman Alfredo Astiz hade fått ett passande uppdrag som militär befälhavare över knappt hundra soldater från Argentina som förmodligen undrade vad de hade slagits för och varför medan de patrullerade bland fallfärdiga ruckel och sönderfallna byggnader i Grytviken. De önskade förmodligen att de var hemma, i värmen och bland sina vänner hemma i Argentina - och lite mer än en månad senare skulle de få sin önskan uppfylld när Imperiet slog tillbaka...
Mer om det inom kort, Operation Paraquat - britterna befriar Sydgeorgien.
1 kommentar:
Snidigt skrivet, Cornuklass, jag ser fram emot fortsättningen.
J.K Nilsson
Skicka en kommentar