2011/06/05

KRIGET OM FALKLANDSÖARNA 1982 - PRELUDEN

NP8901-barrackerna vid Moody Brook utanför Stanley 1982.

Först ut i en serie på jag-vet-inte-hur-många inlägg om Falklandskriget. Jag tänkte vika mina söndagar till att inte skriva politik, om det inte blir livsnödvändigt med några solklara ställningstaganden från ordförande Juholt eller någon annan antagonist. Nej, målet är att skriva om något helt annat på söndagar - om ett av de få ämnena som jag anser mig vara expert på, Falklandskriget 1982.

Så varsågoda, till denna den första delen om ett krig som jag minns som igår men som ändå var för rätt längesedan.

Året var 1982, det låg vår i luften och på den hyfsat moderna skivspelaren snurrade oftast Depeche Modes första skiva 'Speak and Spell' eller den senaste singeln 'See You'. Det känns inte alls som om det var snart 30 år sedan, 29 år och någon månad för att vara exakt och jag hade just kommit in på mitt andra tonår...

Det var på lördagsmorgonen den 3 april som jag kunde läsa nyheten om ett krig långt bort, ungefär 13000 kilometer söderöver och 400 kilometer öster om den argentinska kusten - ett krig som alla inbillade sig skulle ta slut ungefär samtidigt som det började. Dagen innan, den 2 april så hade 149 år av oavbruten brittisk överhöghet över Falklandsöarna tagit slut - och den stora grannen i väster hade med vapenmakt invaderat en ö-grupp vars befolkning var och är mer brittisk än britterna själva, några öar som Argentina under några korta år bara använt som ett jättelikt Alcatraz och en ö-grupp som faktiskt först upptäcktes "på riktigt" av en vilsen brittisk sjökapten år 1690.

Men det var då, och 1982 blev den gudsförgätna ö-gruppen långt ner i Sydatlanten platsen för allas intresse under några stormiga veckor från början av april till mitten av juni - det var då kriget om Falklandsöarna mot alla odds kom att utkämpas mellan en fascistisk junta i Argentina - som ville flytta fokus från landets interna elände till en erövring av Malvinerna, öarna som alla argentinare drömmer om som sina egna - och Elizabeth II  och Margaret Thatchers brittiska låtsas-imperium.

Falklandsöarna anno 1982 var en plats för bohemer, folk som hade sina släktträd på öarna sedan de första brittiska bosättarna slog sig ner på allvar 1833. Öborna var av brittisk, skotsk och walesiskt ursprung till den klart största delen, men det fanns även en stor andel nordbor i folkbokföringsrullorna. Det var svenska sjömän som klivit i land på vägen runt Kap Horn och funnit kärleken i en sedvanligt ful engelsk tös som fick duga efter några månader på världshaven, det var norska valfiskare som var lika kåta dom och en och annan dansk som hamnade där på väg till eller från någon expedition till Antarktis. Men oavsett ursprung så var de alla bohemer, ensamvargar som trivdes utmärkt i den avkrok av världen som Falklandsöarna var.

Falklandsöarna anno 1982 hade en befolkning som sjönk sakta men säkert i antal, främst beroende på att unga flickor följde med de marinsoldater som var baserade på öarna upp till England efter avslutad 12-månaderstur i de sunkiga barrackerna vid Moody Brook. Den fasta befolkningen uppgick till cirka 1800 personer, varav 1000 i huvudstaden Stanley och resten spridda över en landmassa som motsvarar Skåne, Blekinge och Halland i yta.

Det fanns ingen kriminalitet på öarna, våldsamheter var i princip okända och det enda man oroade sig för var grannen i väster, Argentina och deras ständiga vapenskrammlande. Visst, man hade nytta av sina stora granne när det argentinska flygvapnet och deras flygbolag LADE delfinansierade den första riktiga flygplatsen några kilometer öster om Stanley på en halvö. Baktanken kanske fanns hos herrarna i Buenos Aires redan då, att en ockupation och tillförseln av soldater och underhåll behöver en asfalterad landningsbana...?

Under det tidiga 80-talet kom fler och fler tecken på att Argentina inte bara tänkte skrammla med sina vapen, utan också ta dessa till bruk. Retoriken blev hårdare, flygrörelser från argentinskt spaningsflyg tydde på rekognoseringsuppdrag med fientlige avsikter och på Sydgeorgien ännu längre ut i havet etablerade sig argentinska marinsoldater och skotarbetare på en ögrupp som var brittisk. Den argentinska flaggan hissades, nationalsången sjöngs och den handfull brittiska polarforskare som fanns på ön kunde inte annat än att rapportera detta till guvernören i Stanley som skickade en isbrytare och 21 marinsoldater för att markera var gränsen gick.

Samtidigt var det kravaller i Buenos Aires, massorna var inte nöjda med situationen i Argentina - 150 procents infalstion, tomma butiker och ett tyranni av fascistisk karaktär. Hur enar man bäst ett land som håller på att falla samma om inte med ett krig? Med en ofarlig erövring av några små skitöar med knappt 2000 britter på? Inte kan väl någon balanserad nation gå i krig för något sådant, och Argentina var inte balanserat medan juntan inbillade sig att Margaret Thatcher och Storbritannien var precis så balanserade.

I slutet av mars 1982 dammade man av sin sedan länge planerade operationsplan för att "återta" Malvinerna, eller mer korrekt invadera och ockupera Falklandsöarna. Den drivande i hela denna process var den största grisen i den argentinska juntan, amiralen Anaya. Den argentinska flottan och den argentinska marinkåren skulle 'befria' britterna på Falklandsöarna från den brittiska kolonialismen och med händelseutvecklingen på Sydgeorgien så öppnades dörren på glänt för "Operacion Rosario"...

Sista veckan i mars övade den argentinska flottans fartyg med sina kollegor i Uruguay, när de argentinska fartygen helt plötsligt styrde söderut samtidigt som landstigningsfartyg och Argentinas enda hangarfartyg lämnade sina baser och tog kur på Falklandsöarna med 900 marinsoldater och 150 infanterister ombord.  Det var då den 29 mars, och det var då det brittiska högkvarteret långt, långt norröver började förstå vad som var i görningen - samtidigt som man inte en chans att förstärka sin garnison på Falklandsöarna. Flygfältet var för litet för engelskt transportflyg med den räckvidden, men precis lagom för argentinska Hercules-plan.

Det hann bli 1 april innan guvernör Rex Hunt och hans stab fick reda på allvaret i det som var på väg att hända, och det var den kvällen - en kväll lämpad för april-skämtande - som den lokala radiostationen gav ö-borna beskedet att deras liv och leverne var på väg att förändras totalt. Nya herrar var på väg över havet och det enda man kunde göra var att göra motstånd. Det lilla hemvärnet i Stanley- Falkland Islands Defense Force (FIDF) - med 30 hobby-soldater som var väldigt duktiga på att paradera men sämre på att skjuta mobiliserades under kvällen och placerades vid några platser där de lätt kunde fly in i sin trygga lokal när argentinarna kom. Guvernören Rex Hunt hade empatiskt nog inte en tanke på att offra 30 av de friskaste och mest virila männen på Falklandöarna i ett slag de inte kunna vinna...

De som skulle försvara Stanley och Falklandsöarna var 40 marinsoldater i Naval Party 8901, baserade i en sunkig barrack en halvmil utanför Stanley vid en plats som kallas Moody Brook. Barracken var Stanleys största svart-klubb på lördagar, då marinsoldaterna efter avslutad Pub-runda i Stanley tog med sig alla törstiga gäster och suktande kvinnor till sin egen "bar" i ett förrådsutrymme. Marinsoldaterna var frivilliga, de var där för att göra ett jobb - ett jobb som innebar att man kunde få offra sitt liv för sina fyllepolare eller kk.

Argentinas strateger hade dock inte tänkt långt, om de hade tänkt överhuvudtaget när de dammade av sin planering. Just i månadsskiftet mars/april var det vaktavlösning i Moody Brook, och 40 marinsoldater var helt plötsligt 80 marinsoldater - där hälften frågade sig var i hela världen de hade kommit medan den andra hälften skrattade i tron att de snart skulle vara hemma i England igen. Nu hade förvisso 11 av de där 80 soldaterna följt med isbrytaren/bevakningsfartyget HMS Endurance mort Sydgeorgien tillsammans med de 10 marinsoldaterna som ständigt åkte med fartyget. Kvar i Stanley, i en trång barack rymdes 69 marinsoldater som snart skulle få bekänna färg...

Det första lilla stycket i min berättelse om Falklandskriget. redan imorgon följer del två - Aprilskämtet - Slaget om Stanley på den här bloggen. Därefter blir det veckovisa avsnitt där nästa söndags inlägg handlar om var i konflikten har sitt ursprung, varför det är hett i denna annars kalla del av världen.

3 kommentarer:

utlandssvensk sa...

Det var ju kul att läsa lite om det gamla kriget på Falklandsöarna och det blir spännande att följa fortsättningen.

Men det vore även interessant att veta om det fanns någon person eller grupp i den brittiska lokalbefolkningen som öppet hånade allt engelskt och ansåg att den argentinska invasionen endast var en positiv berikning som lättade upp den tidigare mossiga monokulturen.

Vidare vore det spännande att få veta om någon tog ytterligare ett steg och skrev små roliga krönikor där han hånade och bespottade de britter som öppet motsatte sig invasionen.

Jag ser fram emot en detaljerad redogörelse!

essbeck sa...

Kul att du skriver lite andra saker. Om jag minns rätt så var Malvinerna en plats där båtarna utgick från för att fånga valar.

Typiskt grej att göra av en diktatur. Invadera någonting försvarslöst och slå upp det som en stor seger som de kunde använda i propagandasyfte på hemmaplan.

Tokmoderaten sa...

Utlandssvensk: 1982, under kriget - 1800 innevånare. Idag 29 år senare - 3300 innevånare. En befolkningsökning som kommit sig genom invandring, av chilenare, av saint helenians, av andra som har som mål att skapa sig en ny framtid.

Kriminaliteten har inte ökat med mångfalden, utbudet av restauranger och pubar har mer än fördubblats och den respekt som finns mellan folkslagen är slående. Kort sagt finns det ingen som kan ha några synpunkter på hur deras integration fungerar.

Jag skall dit igen nästa vår, kanske skulle Jimmy Åkesson och Björn Söder hänga på och se hur man kan få ihop ett samhälle där befolkningen fördubblats genom inflyttning av andra kulturer och andra folkslag.