KRIGET OM FALKLANDSÖARNA 1982 - BAKGRUND

Spår av den första brittiska bosättningen, Port Egmont på Saunders Island.

Kriget på våren och försommaren 1982 om ett par gudsförgätna öar långt nere i Sydatlanten mellan edn europeiska före detta koloniala stormakt Storbritannien och den sydamerikanske stormakten Argentina har sin grund i en historia som faktiskt ligger så långt tillbaka i tiden som 250 miljoner år sedan. Samtidigt så är det först det som hänt de senaste 400 åren som de facto lade grunden för att ett par karga, vindpinade och från början obebodda öar skulle hamna i världens blickfång under några månader...

Republiken Argentina anger jämt och ständigt de historiska skälen till sina anspråk på Falklandsöarna, att de ligger där de ligger lite mer än 40 landmil utanför södra Argentina, men betyder det att Falklandsöarna och det argentinska fastlandet ständigt har varit så intimt förknippat med varandra som de argentinska propaganidisterna vill ha det till? Nej, för hängde det på historieskrivningen rent geologiskt så borde det vara Sydafrika och möjligtvis Mocambique som skulle ha tjafsat med Storbritannien - eftersom det var på den sydafrikanska östkusten som de där öarna bröt sig loss för en herrans massa år sedan, för att senare landa utanför Argentina.

Nu handlar ju inte historieböckerna om geologi med miljontals år i backspegeln, utan om geografi med människan vid ratten och trots att Falklandsöarna låg där de låg ett antal miljoner år så var det först under 1500-talet som de siktades på avstånd av fartyg från Spanien, från England och från Holland. Falklandsöarna bytte namn efter den kapten som sist hade seglat förbi - Davis Land, Hawkin's Maidenland, Seebald-öarna. Året var 1690 när Falklandsöarna blev Falklandsöarna, namngivna av kapten John Strong efter Viscount Falkland. Fransmännen var först med en verklig bosättning vid Port Louis på den östra Falklandsön, och det franska namnet Îles Malouines efter bosättarna från Saint Malo, något som spanifierades till Islas Malvinas - Malvinerna...

Året var 1764 när några dussin fransmän byggde en liten by vid Port Louis, och bara några månader senare började britterna bygga en liknande bosättning på Saunders Island - Port Egmont - omedvetna om fransmännens närvaro. Fransmännen lämnade 1766 över till spanjorerna som döpte om Port Louis till Puerto Soledad och tog över administrationen - men från Buenos Aires. År 1770 upptäckte spanjorerna Port Egmont och efter fyra års tjafsande och skärmyttslande så lämnade britterna 1774 Port Egmont, dock med en sten på platsen som tydligt angav att ö-gruppen för all framtid tillhör Storbritannien.

År 1811 lämnade Spanien öarna åt sitt öde, och de var obebodda i tio år tills dess kolonisatören Luis Vernet med stöd av embryot till dagens Argentina tog sig an att administrera Malvinerna från Puerto Soledad. Sanningen var den att Argentina inte gjorde något vettigt av ö-gruppen, det var en jättelik föregångare till Alcatraz - med fångvaktare och de värsta av de vidrigaste kriminella elementen från det sydamerikanska fastlandet. Anarki var en mild beskrivning av det som utspelades på Malvinerna men Vernet lekte guvernör över straffångarna och vakterna.

Vernet tog sig 1831 vatten över näsan när han började bråka med USA, och tillfångatog tre amerikanska sälfångstfartyg för tjuvfiske. Redan då var det ingen bra idé att sätta sig upp mot USA och när det amerikanska örlogsfartyget USS Lexington jämnade Puerto Soledad med marken och transporterade de jublande kolonisatörerna till fastlandet. Området klassades som fritt från allt styre - men ett år senare anlände en argentinsk grupp för att under milda former av latinskt kaos återupprätta kolonin/straffkolonin. De blev inte långvariga...

HMS Clio anlände till Puerto Soledad den 2 januari 1833 för att ta tillbaka det britterna ansåg var deras efter sin nesliga reträtt från Port Egmont 59 år tidigare. Efter lite gråt och tandagnisslan och antik-terrorism från den argentinska stråtrövaren Antonio Rivero mot det brittiska styret så övergick kaoset till någon form av ordning och den brittiska kolonisationen tog fart med sann nybyggaranda där den "gamla" huvudstaden Port Louis snart ansågs för lite och sårbar varför man 10 år efter "befrielsen" flyttade till Port Stanley- som ligger kvar som Falklandsöarna huvudstad på samma plats ännu i dessa dagar.

Små bosättningar "ploppade" upp här och där på öarna, med Port Stanley som huvudort. Fler och fler bosatte sig på öarna som fram till Panamakanalens öppnande 1914 var en naturlig anhalt för de som skulle ta sig från Atlanten till Stilla Havet eller vise versa. Valfångare från Skandinavien klev iland och embarkarerade aldrig mer, skottar, walesare och engelsmän flyttade ner för att starta ett nytt liv och trots att det aldrig var speciellt många som gjorde Falklandsöarna till sitt hem så var det tillräckligt för ett livskraftigt samhälle, byggt på fårskötesel, på sin hamn och sina varv, på sann nybyggaranda...

Året var 1914 då Falklandsöarna började en mer tynande tillvaro i spåren av Panamakanalens öppnande, och hade det inte varit för sjöslaget mellan den tyska kejserliga flottan och Royal Navy den 8 december på redden utanför Stanley så hade öarna redan då börjat falla i glömska. Britterna vann en stor seger, tyskarna förödmjukades och Falklandsöarna somnade in igen.

Andra Världskriget, och allt man märkte av kriget bortsett från ett femtiotal frivilliga sodater som reste till Europa var när kryssaren HMS Exeter anlöpte Stanley märkt av Graf Spees dödsryckningar mot den brittiska flottan med 60 döda och 49 skadade ombord.

Argentina mullrade titt som tätt på andra sidan havet, och under Peronist-eran tilltog hätsk retorik om att ta tillbaka det som var och är en del av Argentina enligt deras historieböcker. Falklandsöarna var beroende av sin stora granne i väster och kunde inte mer än att balansera så gott det gick. Under 60-talet så övergick retoriken till handlingar som var direkta gränskränkningar i luften, på havet och under detsamma. Femton år innan invasionen 1982 så landade ett flygplan på Stanleys hästkapplöpningsbana i brist på andra landningsmöjligheter. Ombord fanns ett gäng argentinska nationalister som kommit till öarna för att befria dem från kolonisatörerna. Flygplanet omringades snabbt av Stanleys 6 poliser, av ett dussin hobby-soldater ur Falkland Islands Defense Force och de två marinkårssoldater som fanns i Stanley på den tiden för att lära FIDF drill och krig. Efter att spelat brittisk folkmusik och annat trams i med en ditkörd steroanläggning i över ett dygn så gav nationalisterna ombord på planet upp och transporterades hem med båt...

Men i fullt dagsljus så började Argentina ta de nödvändiga stegen för att så småningom och vid lämpligt tillfälle kunna invadera Falklandsöarna. Man bygge genröst nog en flygplats utanför Stanley, och helt plötsligt så började argentinska spaningsplan cirkla över Stanleys stränder. U-båtsperiskop syntes av fåraherdar i vattnen utanför Stanley, och det var inte brittiska u-båtar. Britterna taggade upp och ökade garnisonen i Stanley från 2 marinkårssoldater till 40 man i barrackerna vid Moody Brook - Naval Party 8901, Falklandsöarnas snubbeltråd.

Det fanns naturligtvis inte en tanke på att fyrtio man skulle kunna förhindra en argentinsk invasion, men samtidigt så utgjorde styrkan en möjlighet att iallafall bjuda symboliskt väpnat motstånd för att kunna hävda att man slagits för sitt land. De fyrtio soldaterna var indelade i tre grupper som hade ett roterande schema - med en vecka i övning, en vecka på aptrullering på landsbygden och en vecka då man underhöll sina lokaler och slappade i Stanley. Baseringen på Falklandöarna var frivillig, men de allra flesta som gjorde en tur hos NP8901 kom aldrig mer tillbaka en andra gång.

Tidigt 80-tal, Argentina var i kaos - miltärjuntan klarade inte landets ekonomi och folket protesterade vilt mot tyranniet. Vad passar inte bättre än att ena folket i ett krig för något som man velat ha i nästan 150 år? Britterna aviserade att det enda fartyget - HMS Endurance - i området skulle skrotas och att garnisonen i Stanley minsann inte skulle få nya, fräscha lokaler trots ett skriande behov. Argentina invaderade, NP8901 försvarade sig tappert och när den brittiska flaggan hade halats utanför Government House och ersatts med den Argentinska så inbillade sig juntan i Buenos Aires att man hade vunnit det man ville vinna - Malvinerna och lite lugn och ro i hemlandet. De glömde bort att Storbritannien styrdes av Margaret Thatcher - en synnerligen envis och principfast kvinna som inte tänkte lämna 1.800 av sina landsmän i sticket...

Nästa söndag - brittisk uppmarsch och argentinsk styrketillväxt. Det undvikbara blir oundvikligt.