2011/06/06

KRIGET OM FALKLANDSÖARNA 1982 - ROSARIO


Del 2 i min serie om Falklandskriget författas och släpps idag, på vår svenska nationaldag. Vi firar den 6 juni med återhållsam stolthet över vårt land, över vår fredliga tillvaro och över vår hyfsat välfungerande demokrati. Om 8 dagar, den 14 juni firar befolkningen på Falklandsöarna sin Liberation Day - dagen två generalmajor Menendez hissade den vita flaggan över Puerto Argentina, som var det nöddöpta argentinska namnet på den charmerande lilla småstaden Stanley.

Gårdagens inlägg handlade om själva initialskedet i det som kom att bli ett krig av något som ingen inbillade sig skulle bli ett krig. För vem kunde tro att ett 55 miljoners-land som Storbritannien skulle gå i krig med ett 25 miljoners-land som Argentina för 1800 människors skull? Men så blev det, friheten för de som bor och bodde på Falklandsöarna var precis lika mycket värd då som libyernas frihet idag eller irakiernas frihet igår - där brittiska förband slåss och slogs. Den gången, vår vår 1982 - Falklandsöarnas höst 1982 - så slogs britterna för sina landsmän...

Här fortsätter berättelsen från igår.

Nyheten om den annalkande invasionen sände chockvågor över ögruppen, ingen ville egentligen tro att det som nu stod för dörren inte var mer än en granne som knackade på litet försynt och traskade hemåt när ingen öppnade. Nej, här var det tal och våldsgästande å det grövsta - där de egna sederna och det egna livet skulle kastas ut i havet av den stora grannen som inte kunde förstå att den lilla grannen ville leva sitt liv på sitt eget sätt med sin bästis långtbort.

På kvällen den 1 april fick den lilla garnisonen om 69 man veta vad som var i görningen, och man laddade skarpt i sina vapen och hämtade ännu fler automatvapen hos FIDF för att det skulle räcka till alla 69. Man fyllde på banden till sina 4 kulsprutor, av samma modell som vår KSP-58 och man tittade till sina två granatgevär av modell Carl Gustav för att sedan sprida sig i mindre grupper om 6 till 10 man, med en ensam vaktpost på kullen Sapper Hill (mellan B och G) strax ovanför guvernörens residens.

Major Mike Norman och Major Gary Noott räknade planerade för fördröjningsstrid från den tilltänkta landstigningsstranden omedelbart norr om flygplatsen och den halvmil fram till guvernörens residens där slutstriden skulle stå. Majorerna Norman och Noott hade försökt få med guvernören ut på landsbygden för att därifrån köra det fria kriget mot en övermäktig motståndare i väntan på hjälp från hemlandet, men guvernören Rex Hunt var antingen för bekväm eller för lat för att ens överväga denna plan. Striden skulle stå vid Government House, vid stranden och på vägen in i Stanley - inte i Stanley med sina plåtskjul och träkåkar till hus. Inga civilister skulle behöva ta stryk i onödan, och Rex Hunt visade sig ännu en gång empatisk.

Strax innan klockan 22 den 1 april så landsteg en pluton argentinska attackdykare vid en liten vik kallad Lake Point (B). Det tog avsevärt längre tid för dessa att komma iland från jagaren Santisima Trinidad då sjögräset "kelp" fick deras gummibåtars motorer att stanna. Men väl iland så splittrades gruppen i två grupper som skulle komma britterna i ryggen. En grupp tog sikte på Moody Brook och en grupp tog sikte på Rex Hunts residens. Den ensamma vaktposten på Sapper Hill såg de mörka skuggorna passera några hundra meter ifrån honom, men fick höra att det nog var det lokala hemvärnet - FIDF - som patrullerade och att man hade fienden i ryggen redan då var det ingen som tänkte tankar om.

Den argentinska befälhavaren, marinkårsamiralen Carlos Busser, var tydlig i sin ordergivning inför bataljen om att inte orsaka onödiga förluster på fienden och absolut inte på civilbefolkningen, det första skulle inte märkas när väl den första gruppen kom fram till Moody Brook (D).

Den första förlusten i detta krig var en argentisk soldat som trampade snett, i ett hål och bröt underbenet på väg mot den brittiska garnisonens barrack vid Moody Brook. Det var stressigt värre, man vill slå till innan soluppgången  och soldaten lämnades kvar i ett dike med en morfinspruta i handen och en extra vindjacka över kroppen i väntan på huvudstyrkans helikoptrar. Hans 30 kollegor fortsatte mot barrackerna med någon kosntig vanföreställning om att britterna skulle sitta där inte och vänta på anfallet som skulle lomma och som hade signalerats i klartext över hela Sydatlanten in några dygn.

Någon timme innan solen började stiga upp över bergskammen vid Two Sisters så slog attackdykarna till med full kraft mor förläggningen. Kulspruteled och fosforgranater hade om den brittiska garnisonen stannat kvar ställt till med en massaker, men nu var det öde - och ljudet av anfallet fortplantade sig över vattnet i Stnaley Harbour, till Government House och de brittiska posteringarna vid den tänkta landstigningsstranden, vid flygplatsen och vid vägen in mot Stanley. Fienden fanns i ryggen, och ordern kom direkt från Major Norman - glesa ut försvaret och kom till ställningen (G) vid Government House. Sex brittiska grupper i huvudanfallets väg blev 2 och en halv grupp, medan alla andra lade benen på ryggen för att säkra guvernörens residens.

Medan grupperna från östra delarna av Stanley anlände till Government House så påbörjades eldöverfallet mot den byggnad som var själva hållpunkten för det brittiska maktutövandet på ö-gruppen. Argentinarna hade fått ritningar över huset av några arkitekturstudenter från Mar del Plata som si sin tur fick kartorna av guvernören Hunt i egen hög person under ett "studiebesök" i Stanley. Men ritningarna över Government House fanns på hangarfartyget Veinticinco de Mayo och en grupp armésoldater och en helikopter som vägrade starta... Det blev till att improvisera och stormningen av Government House blev ett något försenat aprilskämt där 18 attackdykare skulla ta ett hus och slå 35 brittiska marinsoldater med ett gediget adrenalinpåslag. Det blev ett fiasko, det blev förluster.

Solen steg och ett dussin argentinska amfibiefordon rullade ut i havet från landstigningsfartyget Cabo san Antonio och hade snart fast mark under sig vid York Bay (C,F), alldeles norr om flygfältet. Där fanns det inget motstånd, fyra britter låg vid grannstranden och väntade där ingen kom. De hörde landstigningen, tittade till den andra stranden och såg något som liknade War of the Worlds-tripoderna på stranden, sköt med sin kulspruta utan effekt och flydde sedan på tvångs tvångskommenderade motorcyklar. Det enda som stod mellan en bataljon argentinare och huvudstaden Stanley var löjtnant Bill Trollope och nya andra soldater med ett granatgevär, två pansarskott och en kulspruta precis i stadens östra utkant. De andra fyra flydde mot Government House på sina bågar.

Striden rasade vid Government House, och den argentinska befälhavaren på plats Pedro Giachino sårades på gårdsplanen dödligt inför ögonen på ett antal skräckslagna gäss, höns och en inhängnad gris. Ytterligare tre argentinare sårades under försöken att evakuera den skrikande och döende kommendörkaptenen som postumt fick den finaste dekorationen en argentinsk militär kan få. Giachino var den hjälten argentina behövde, offret för sitt folk - men var han det enda offret?

Striden kom ingen vart, i huset låg britterna och sköt på argentinarna som var för få för att gå till anfall på riktigt - och som väntade in den där marinkårsbataljonen som var på rull mot staden österifrän...

Löjtnant Trollope (H) och hans män såg en förstyrka om 3 LVTP-7 närma sig och bestämde sig för att använda sina vapen. En pansarsprängsgranat från deras Carl Gustaf missade vid första försöket, medan den andra satt rakt i fronten på det främsta pansarfordonet som stannade abrupt. Två 66 mm pansarskott sköts mot de andra två pansarfordonen som stannade utan att bli träffade och de soldater som fanns i dessa spred ut sig i terrängen 200 meter bort och började besvara elden. Från det fordon som hade fått en pansarspränggranat i sig syntes däremot inget liv, ingen rörelse och när ammonutionen började sina kastade britterna rök och drog sig tillbaka mot platsen för slutstriden.

York Bay som brohuvud var säkrat av Argentina, lätt artilleri lastades av samtidigt som det första Hercules-planet landade på en landningsbana (J) som nyss rensats från sprängda bilar lämnade där av en försvarare utan tillräckligt mängd sprängmedel för att demolera en flygplats. Styrketillväxten var stark, och 800 argentinare stod mot de 63 britter som kämpade vid Government House. En liten grupp om sex marinsoldater hade flytt drån sin post vid Port William - inloppet till hamnen - för att bedriva det fria kriget från landsbygden. Fyra dagar senare gav de upp efter att ha grävt ner sina vapen och berättat om "skattgömman" för en fårfarmare i Green Patch.

Pansarfordonen rullade genom Stanley, utan att möta motstånd och ringade snart in britterna hemma hos guvernör Hunt. Den i Stanely boende argentinska flygofficeren Hector Gilobert förmedlade kontakten mellan Rex Hunt och amiral Busser som i hot om artilleribeskjutning och våldsamt anfall fick Hunt att beordra marinsoldaterna att lägga ner sina vapen. FIDF hade samtidigt avväpnat sig själva i sin lokal, och tagits om hand av segerrusiga argentinska soldater.

Vid Government House förnedrades NP8901 av sin argentinska kollegor, de tvingades ligga på Ross Road medan hånskratten ekade och fotografier togs på den besegrade och förödmjukade före detta stormakten. När amiral Busser fick se sina soldaters upptåg så blev det liv i luckan, några fick örfilar andra fick andra sorters straff och Busser bad såväl major Norman som Rex Hunt om ursäkt för det inträffade. Filmrullen med bilderna kom på olika vägar till London samtidigt som Rex Hunt och hans hemflugna marinsoldater och fick något annat alternativ än ett brittiskt militärt svar att bli omöjligt. Det var det amiral Busser anade när han såg det han såg på Ross Road.

Rex Hunt med familj flögs via Montevideo i Uruguay hem med alla de 63 marinsoldater som tillfångatogs den 2 april. Alla 63 marinsoldater anmälde sig som frivilliga till den stridsgrupp som sedan den 29 mars hade börjat mobiliseras för att rätta till de orätter som hade hänt i Sydatlanten, 8000 sjömil från Portsmouth. Lite mer än två månader senare skulle de 63 som någon vecka senare blev 69 vara tillbaka vid Governmet House i Stanley igen, i en annan sinnesstämning. Mer om det i slutet av den här berättelsen.

Pedro Giachino var den hjälte Argentina behövde för att få till en riktig tårdrypare av sin invasion, men var han den enda förlusten? Det påstås att så är fallet, att han var den enda som stupade och att tre till sårades men jag tänker på den där pansarspränggranaten in i ett pansarfordon med 10 till 14 argentinska soldater - kan de ha klarat sig. Enligt Argentinska källor så "touchade" bara granaten fordonet medan löjtnant Trollope var säker - det var en träff mitt i målet.

Under mina besök på ö-gruppen har jag fått höra från flera källor att 12 argentinska soldater dog där och då, som en effekt av ett svenskt vapen på andra sidan jordklotet och att dessa 12 dumpades i en container i havet bara timmar efter striden var över. Det är så många som säger samma sak, i Stanley, i Trollopes rapport och även argentinska vittnen i de andra fordonen att jag är benägen att tro att Giachino var långt ifrån ensam - och att dessa 12 soldater begravdes utan de  ritualer som hör till stupade krigshjältar. En diktatur med så många av den egna befolkningens liv på sitt ansvar kunde inte förlika sig med förlusterna av flera än den där enda hjälten man ville ha och som man fick - utanför Government House i Stanley för lite mer än 29 år sedan...


På söndag följer jag upp detta inlägg med en förklaring till varför de två numera hyfsat civiliserade länderna Storbritannien och Argentina tjafsade och tjafsar om en ö-grupp som ingen brydde sig om innan 1982. På återläsande!

Inga kommentarer: