VECKANS BLOGGDEBATT: BARNEN...

När Kent Persson förra veckan drog upp ridån och lät oss se att det var skatterna som var den veckans ämne i "Veckans Bloggdebatt" så var det ju inte sådär himla skoj. Visst, skatterna är alltid ett ämne som tydligt visar på den yttersta skiljelinjen mellan de politiska alternativen vi har i Sverige, och som dessutom alltid är roligt att debattera. Nu föll det sig dock inte bättre än att jag bara dagarna innan hade knappat ner två inlägg om skatter och med det kände jag mig mätt. Dessutom kan bilden av mig som en oseriös drift-kucku rasa samman ifall jag grottar ner mig allför mycket i alltför seriösa ämnen. Det osäkrade vapnet fick säkras, jag gjorde patron ur och väntade med spänd förväntan på vad som komma skulle...

Medan jag laddade om och osäkrade mitt vapen så kom då Kent dragandes med barnen, och ett ämne som handlar "om att ge barnen bästa tänkbara start i livet". Har man då lust att börja skjuta hej vilt? Nä, knappast - men ämnet är alltför viktigt för att lämna därhän. Frågan är om inte just ämnet om hur vi skapar trygghet och harmoni för våra avkommor inte rent av är en av de absolut viktigaste frågorna...?

Här tror jag egentligen att man kan sopa ideologin under mattan, och enas om att vi innerst inne - från höger till vänster - faktiskt har en samsyn om hur viktig dessa de första åren av en människas liv är i formandet av den individ vi senare blir. Oavsett om man är röd eller blå så vill man faktiskt väl, men vägen till "väl" har olika kartor och hur "väl" ser ut kan man väl också tvista om. Men A och O är ändå det faktum att man genom ett tidigt engagemang faktiskt kan slå undan benen för framtida misslyckanden, eller med feltänk och försummelser leda utvecklingen i motsatt riktning.

Se bara på mig som ett avskräckande exempel. En son som inte ens en socialdemokratisk mor kan vara stolt över - hånfull, mobbande och med en hel drös av andra mindre smickrande attribut. Föräldrarna kan förvisso känna att man inte är stolta över den lilla illbatting man satt till jorden, men man kan inte ha de känslorna utan att granska sig själv som förälder med kritiska ögon.

Det är inte samhällets ansvar att fostra barnen, det är föräldrarnas uppgift. Men för att ge föräldrarna stöd i processer som kan vara nog så jobbiga så behövs ibland samhället som en stöttande kraft i bakgrunden. I vårt samhälle är det naturligt att förskolor och skolor reagerar när det börjar barka åt helvete för enskilda elever och att man reagerar i tid. Skall man krysta fram den första politiska motsättningen så finns den här. Att ställa krav är för en borgare att bry sig, att ställa krav för en sosse är att vara hård och elak. I min värld ställer man krav för att man vill ge möjligheten att förbättra det som kan förbättras eller för att förändra något som behöver justeras. Konstruktiv kritik är alltid bra, just för att den vill skapa förbättring.

Flumskolan talas det mycket om, och ingen kan få mig att tro att sossarna med berått mod har kört den svenska skolan i botten av ren illvilja. Alls icke, men det hela grundar sig enligt mig på att man tänker fel och tror att att kravlösheten skapar personer som per automatik söker egna vägar och utmaningar. Kanske det, men då hos de barn som redan har lätt för sig. De med inlärningssvårigheter eller något annat problem lämnas därhän, lär sig ingenting och får ingen chans att komma igen. Den socialdemokratiska politiken, som enligt uppgift sägs vilja stå upp för samhällets svagaste, blir milt kontraproduktiv och cementerar skillnaden mellan de som har lätt att lyckas och de som har ännu lättare att misslyckas.

Det finns ju en tid innan skolan, tiden mellan vaggan och skolbänken. Återigen kan man krysta fram en konflikt mellan rött och blått, mellan höger och vänster. I det röda Sverige så är politikern superhjälten, den som vet bäst och som lanserar enhetslösningar som alla barn mår bra av. I det blåa Sverige är politikern i sämsta fall den där som skall ha en alternativ utväg ifall man i föräldrarollen stångar sin panna blodig i ett uppdrag som kan tyckas vara omöjligt. I det blåa Sverige så är det alltid familjen som vet bäst vilken barnomsorg man vill använda sig av, hur man fördelar föräldraförsäkringen mellan mamma och pappa - kort sagt så fattas besluten vid köksbordet istället för i plenisalen eller en fullmäktigesal. Men precis som förut vill jag poängtera att jag inte alls tror att sossarnas vurmande för stora förskolor och enhetslösningar för alla barn är ett uttryck för att de vill barnen illa. Alls icke, det handlar om en strävan om den där millimeter-noggranna rättvisan som bara de röda kan trassla in sig i.

Det är på mig som förälder det faktiskt ankommer att fostra barn som tänker självständigt, kritiskt, förutsättningslöst och nyfiket på vad framtiden kan lära av historien och vilken framtid man vill se. Om de sedan landar i den ideologi som jag har landat i, så trevligt då. Landar de i någon annan ideologi där människovärdet är heligt, så bra. Engagemang är alltid bra, men intolerans och förakt kommer jag som förälder alltid ta strid emot - men med vettiga argument, förklaringar och inte genom att bara skrika "nej!".

Det är på mig som pappa det ankommer att skapa den trygghet mina söner behöver för att mogna som människor, och jag kan inte påstå att jag alla gånger har varit bra i min fadersroll. Men jag vill väl, jag vill bättre och jag känner mig trygg när samhället i form av skolan eller förskolan fungerar friktionsfritt med mig i föräldrarollen. Vi har gjort våra val, vi står upp för möjligheten att välja barnomsorgsformer, kommunal eller fri skola, idrottsaktiviteter eller annan fritid, hemma eller borta - vi skall kunna välja, vi vet bättre än någon folkvald vad som lämpar sig bäst i vårt hem.

Det är där den yttersta skiljelinjen står i frågan om hur vi ser på våra barn och den framtid vi vill skapa åt dem. På ena sidan förtroendet för föräldrar och barn att själv utforma sina liv efter sina önskemål och förutsättningar med samhället som en trygg skugga i bakgrunden. Å andra sidan ett samhälle där politiker och samhället har placerat sig i förarsätet för att styra den fastspända familjen i baksätet eller nedtryckt i bagageluckan på rätt väg, mot enhetslösningen där det egna tänkandet kan sättas i viloläge...

Innerst inne vill vi alla våra barns bästa, men med lite olika åsikter om vad som är bäst och hur vi når dit. Jag vet vad jag tycker, men jag kan inte kräva att just du skall tycka likadant. Huvudsaken är att vi vill väl, sedan får resultaten i framtiden visa om det var du eller jag som i denna fråga hade rätt. Just här ligger dock en rätt stor hög med ångest, ty fattar vi beslut som inte får avsedd effekt på våra barns trygghet och lärande så får vi lida för generationer framåt. Inte mer, men inte heller mindre.

Länkar: Kent Persson, Edwin Alam, Thomas Böhlmark, Stefan Eriksson