NÄR TJAT OM RÄTTVISA GER ORÄTTVISA

Det rasslade till i mailboxen, återigen och som på beställning trollade Kent Persson fram ämnet till veckans blogdebatt likt en trollkarl sliter upp en vit kanin ur sin hatt. De senaste veckorna har jag gått rejält i otakt med Kents olika ämnesval, men denna dag då våren verkligen har satt tänderna i Sverige så träffade han rätt, den gode Kent.

Ämnet var "Rättvisa", och den som är konspiratoriskt lagd kan ju få för sig att Kent har sina informationskanaler rakt in i den partiledning som just denna dag då våren tuggade sig uppåt i Sverige släppte vår förvalskampanj - där temat var.... Rättvisa! Själv tror jag absolut inte att Kent har bättre information än mig om vad som är på gång, det vore ju väldigt orättvist isåfall. Nej, Kent måste vara synsk och där hans förmåga att se in i framtiden gång på gång leder honom rätt.

Rättvisa är ju ett ämne som är extremt subjektivt, och ett ämne som är lika djupt som jobbigt att grotta ner sig i. Helst av allt vill man sitta och suga på en cigarett och smutta på ett glas rött medan man filosoferar kring ämnet, men livet är ju så orättvist i sin plågsamma uppenbarelse. Röka kan jag ju inte med, och av rödvin får jag migrän - så det får bli ett stort glas avslagen Lidl-cola och en näve med gammalt påskskum som gör mig sällskap.

Den svenska synen på vad som är rättvisa har i mångt och mycket målats upp av de som påstått sig vara ett parti för rättvisa - Socialdemokraterna. Deras syn om att det är bättre att alla har det lika dåligt hellre än att några har det bättre än de som har det bra är själva gödslet som får den svenska avundsjukan att gro och jantelagen att bli en av grundlagarna. I sossarnas Sverige är det fullt att sticka ut och lyckas här i livet, och om man har mage att vara framgångsrik så skall man straffbeskattas för det. Sossarna har styrt Sverige i princip hela 1900-talet, en majoritet av 2000-talet men ändå så är samhället orättvist enligt samma sossar. Ingenting har man lyckats med för att skapa det där drömsamhället där alla har det lika dåligt, orättvisorna består...

När jag då och då tillbringar fredagsmyset med sönerna så kommer vi fram till en rutin som alltid får mig att börja skrika hysteriskt till mina små arvvingar: "Måste ni vara så j-vla sossiga!". Det handlar om läsk, det handlar om att det skall vara precis lika mycket i 4-årige Felix glas som i 14-årige Oscars, annars är det ju orättvist. Helst av allt så skall jag stå där och mäta upp läsken med kryddmått, vid en diskbänk så pass länge att bubblorna i läsken dör av ålderskrämpor och de program som jag eventuellt vill se på TV hinner sluta. Men det är väl det som är rättvisa? Proportioner, finns sådant? Skall den ena dricka mer än vad han egentligen vill, behöver eller mår bra av bara för att det skall vara rättvist?

Rättvisa för mig handlar om att alla skall ha samma möjligheter i livet. Visst, kommer man från ett hem där både mor och far är med i Mensa så har man nog lättare för sig i skolan än den som kommer från ett hem där föräldrarna suckar djupt och plågat när det är dags att kolla om hemläxan är gjord. Men man kan kämpa sig upp, man kan lyckas om man bara vill. Själv valde jag att misslyckas med det mesta i livet: fel utbildning, en väg hand i hand med lättjan genom skolan, fel yrkesval, massor med dumma affärer och snedsteg. Men allt det som jag i ögonblick av självömkan kan sitta och tycka är orättvist har jag faktiskt själv haft möjlighet att påverka.

Måste rättvisa då alltid innebära att skillnaderna i samhället minskar, att de som lyckats bättre än mig i livet skall dras neråt för att jag jag skall tycka att min tillvaro är mer rättvis? Inte enligt mig, för ett samhälle utan skillnader blir ett likgiltigt samhälle där folk slutar att kämpa för en bättre vardag, för framgång. Därmed inte sagt att de som har det jobbigt att hanka sig fram i tillvaron, oavsett om det är Persson eller Reinfeldt som bor på Sagerska, inte skall få det bättre.

Självklart måste målet vara att lyfta levnadsstandarden och livskvaliteten för alla, men om de som har det bra också får det bättre så är väl ingen skada skedd? I de flesta fall är det ju de med välfyllda plånböcker som startar företag, anställer folk och ger medmänniskorna möjligheten att leva på sin lön. Så måste samhället se ut om ni frågar mig, svaret lär låta annorlunda om det är en vänsterpartist eller sosse som ni frågar.

"Livet är orättvist!" hörs det ofta från den som känner sig förfördelad. Visst är det så, men är det inte oundvikligt att det är så? Visst känns det orättvist när man blir uppsagd, men blir livet mer rättvist bara för att man säger upp alla i hela landet? Visst känns det orättvist när läkaren slänger en cancerdiagnos i ansiktet på mig, men blir allt rättvist bara för att alla får cancer? Orättvisorna finns där, orättvisor som aldrig kan eller bör bli rättvisa. Visst känns det orättvist när den där andra killen, han som är förstemålvakt i hockeylaget får stå så mycket, mycket mer än stolpskottet jag, men är det inte lika orättvist mot de andra killarna i laget om de inte har en seriös målvakt som sista utpost än en ointresserad pajas som är dittvingad av sin far? Det som är rätt, men inte rättvist är att de som råkar ut för orättvisor får stöd av vänner och samhälle, men mindre orättvist blir inte uppsägningen eller det där läkarbeskedet som man inte ville höra för det.

Rättvisa handlar om att den sjukvård som samhället erbjuder skall vara likvärdig för alla, oavsett om du är direktör eller uteliggare och att ingen skall kunna springa förbi de köer som kan finnas genom att köpa sig förbi. Rättvisa handlar om att den utbildning som samhället erbjuder inte skall gynna den eleven där mamma och pappa har finare kläder och en snygg bil och missgynna den som kommer från andra förhållanden. Rättvisa handlar i grunden om att ge alla samma möjligheter att lyckas i livet - inte mer, men heller inte mindre.

VBD-länkar: Kent Persson, Moderata perspektiv, Magnus Andersson, Peter Trixe, Edvin Alam, Peter Högberg, HBT-sossen, Johan Westerholm

Media: SvD, Expr, Moderaternas nyhet