Den här festivalen i huvudstaden som tar fart i dag är inte det första jag kommer att tänka på om någon säger "Pride", mina första associationer hamnar hos den irländska gruppen U2:s episka mästerverk med samma namn. Just låten "Pride" var det som fick mig att se storheten i denna fantastiska grupp, en grupp som bara ligger snäppet efter Depeche Mode i mitt rankande av den bästa gruppen i världen.
Som god två kommer HBT-rörelsens veckolånga Kulaftonsfirande, festivalen Pride som i år flyttat från gamla hederliga Tanto till Sjöhistoriska. Om jag nu älskar låten "Pride" vad känner jag då inför festivalen Pride...?
Klart är det iallafall att det finns hopp för mänskligheten. Jag har gått från en intolerant och trångsynt homofob för 15-20 år sedan till något helt annat idag och detta bara genom att öppna ögonen och själen för allas rätt att vara den där unika människan man fötts för att vara. Där låten "Pride" hyllar Martin Luther Kings kamp för de färgades rätt att leva på samma villkor som alla andra i USA så hyllar festivalen Pride alla de med öppet sinne som står upp för HBT-personerna att få leva på samma sätt som alla andra överallt, i hela världen...
Men jag skall ödmjukt erkänna min tidigare skepsis, mitt dolda förakt och min intolerans mot de som råkat hysa de varmaste känslor för personer av samma kön. Det fanns en tid då jag spottade fram orden "bögdjävel" på ett väsande som ett skällsord, idag är ordet bög i min vokabulär inte alls något nedsättande omdöme av någon utan snarare ett konstaterande. Det fanns en tid när jag gick omkring och såg ner på alla de där manhäftiga kvinnorna som verkade vilja vara mer man än vad jag någonsin kunde bli.
När en av de första tjejerna som jag kom att intressera mig för i tonåren, som var kvinnlig, söt och absolut inte en manhaftig halvandrogyn skapelse, avvisade mig med orden "Fredrik, jag är inte intresserad av killar - tyvärr" så trodde jag att det var en undanflykt. Ingen så pass snygg kvinna kunde ju vara lebba, det måste ju för guds skull ha varit ett smart och effektivt sätt att få bort den där stalkern, tönten, nörden som råkat fastna för fel tjej. I dag inbillar jag mig att det måhända kan ha varit sanningen som uppdagades där och då, men att jag i mitt stereotypiska tänkande inte kunde se längre än vad min lilla penis räckte.
Min räddning var faktiskt arbetet i vården, en bransch där nästa alla av de alltför få manliga kollegorna troligtvis skulle ha klassats som omanliga av mig enligt mina stereotypiska mallar. Men de var precis lika mycket man som jag, om inte mer, och de var så underbart härliga och öppna som personer att det var helt omöjligt att inte börja se förbi trångsynthetens murar. På Södersjukhuset akutmottagningen botades jag från min homofobi av chefen Sören Carlsson-Sanz och alla andra underbara bögar som gjorde det lättare att uthärda kaoset på norra Europas tyngst belastade akutmottagning - en spegelbild av välfärds-Sveriges fysiska förfall...
För 15-20 år sedan skulle jag ha äcklats till vomerandets gräns av en orgie i exhibitionism i form av Prideparaden, i dag ser jag det som en revansch på ett samhälle som tidigare har dömt på samma sätt som jag dömde. Jag ser Prideparaden och hela Pridefestivalen som en frihetsrörelse mot ett tidigare och nuförtiden dolt förtryck, och som moderat kan man ju aldrig vara emot varje individs okränkbara rätt att utforma sitt liv enligt egna önskemål. Det är frihet, och friheten att vara sig själv måste vi alltid stå upp för. Jag missade det igår, men jag gör det idag och jag lovar att göra det även imorgon och övermorgon.
Det går inte att vrida klockan tillbaka, det enda man kan göra att ta med sig sina livserfarenheter in i framtiden och förbättra det som inte vara gott nog. Många av mina bästa vänner är homosexuella eller kan som bisexuella tänka sig att hälsa på i olika kroppsöppningar olika dagar. De är underbara människor som älskar personer och individer, men inte nödvändigtvis könet på personen - men förhoppningsvis organet. De är fantastiska människor, och vem kan på allvar sätta sig över andra människors känslor och val i livet utan att idiotförklara sig själva?
Utanför Sjöhistoriska växlar en festival, en festival för allas rätt att vara den råkar vara och för en genuin acceptans av varandras frihet att leva sitt liv som man vill. Jag har aldrig haft möjligheten att besöka Pride-festivalen tidigare, men i år skall det bli av - det måste bli så. Jag skall nämligen träffa en ny vänskap, över partigränsen och trots mina tidigare fobier. HBT-sossen Alexandra Einerstam skall tydligen låna ut sitt exemplar av Maud Olofssons bok så att jag recensera även den när jag väl har jobbat mig igenom Mona Sahlins version av Totte bakar och recenserat den på ett neutralt och korrekt sätt...
Men jag biktar mig så här i slutklämmen, för lite av mina förklenande omdömen om bögar finns tydligen kvar i mitt undermedvetna. På väg hem från centrala Stockholm denna eftermiddag så såg jag en man springa efter en annan buss. Först tyckte jag att han var allt annat än en man, han sprang som en liten fröken med armarna viftandes som en kärring i en getingsvärm för att bussen inte skulle rulla iväg. Det såg "kärringaktigt" ut, minst sagt, och jag tänkte snabbt tanken att den där nog skulle ut till Sjöhistoriska. Men då snurrade maskineriet igång, varför skall inte han få springa som han vill och hur jävla manligt skulle det se ut om jag försökte springa efter en buss med min sumobrottar-kropp och haltande gång...? Ännu lite löjligare förmodligen. Men varför skall man inte få vara sig själv och rentav lite löjlig? De gamla värderingerna sögs in i det stora, svarta hålet som är mitt tidigare liv igen.
Ett kryddmått av tidigare förakt ersattes av ett inkännande men elakt skrattande när bussen rullade ifrån fjollen ett 50-tal meter från mitt bussfönster...
Kent Persson väljer HBT-frågor i allmänhet och Pride i synnerhet som ämne i Veckans bloggdebatt, en frihetsfråga som ligger i fokus just den här veckan. Du hittar nog flera bloggposter om HBT-frågor under veckan genom att titta till Kents nav här.
Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, Expr1, Expr2, AB1, AB2 och Högberg om Pride Vimmerby... Thomas Böhlmark som växer för varje inlägg.
Som god två kommer HBT-rörelsens veckolånga Kulaftonsfirande, festivalen Pride som i år flyttat från gamla hederliga Tanto till Sjöhistoriska. Om jag nu älskar låten "Pride" vad känner jag då inför festivalen Pride...?
Klart är det iallafall att det finns hopp för mänskligheten. Jag har gått från en intolerant och trångsynt homofob för 15-20 år sedan till något helt annat idag och detta bara genom att öppna ögonen och själen för allas rätt att vara den där unika människan man fötts för att vara. Där låten "Pride" hyllar Martin Luther Kings kamp för de färgades rätt att leva på samma villkor som alla andra i USA så hyllar festivalen Pride alla de med öppet sinne som står upp för HBT-personerna att få leva på samma sätt som alla andra överallt, i hela världen...
Men jag skall ödmjukt erkänna min tidigare skepsis, mitt dolda förakt och min intolerans mot de som råkat hysa de varmaste känslor för personer av samma kön. Det fanns en tid då jag spottade fram orden "bögdjävel" på ett väsande som ett skällsord, idag är ordet bög i min vokabulär inte alls något nedsättande omdöme av någon utan snarare ett konstaterande. Det fanns en tid när jag gick omkring och såg ner på alla de där manhäftiga kvinnorna som verkade vilja vara mer man än vad jag någonsin kunde bli.
När en av de första tjejerna som jag kom att intressera mig för i tonåren, som var kvinnlig, söt och absolut inte en manhaftig halvandrogyn skapelse, avvisade mig med orden "Fredrik, jag är inte intresserad av killar - tyvärr" så trodde jag att det var en undanflykt. Ingen så pass snygg kvinna kunde ju vara lebba, det måste ju för guds skull ha varit ett smart och effektivt sätt att få bort den där stalkern, tönten, nörden som råkat fastna för fel tjej. I dag inbillar jag mig att det måhända kan ha varit sanningen som uppdagades där och då, men att jag i mitt stereotypiska tänkande inte kunde se längre än vad min lilla penis räckte.
Min räddning var faktiskt arbetet i vården, en bransch där nästa alla av de alltför få manliga kollegorna troligtvis skulle ha klassats som omanliga av mig enligt mina stereotypiska mallar. Men de var precis lika mycket man som jag, om inte mer, och de var så underbart härliga och öppna som personer att det var helt omöjligt att inte börja se förbi trångsynthetens murar. På Södersjukhuset akutmottagningen botades jag från min homofobi av chefen Sören Carlsson-Sanz och alla andra underbara bögar som gjorde det lättare att uthärda kaoset på norra Europas tyngst belastade akutmottagning - en spegelbild av välfärds-Sveriges fysiska förfall...
För 15-20 år sedan skulle jag ha äcklats till vomerandets gräns av en orgie i exhibitionism i form av Prideparaden, i dag ser jag det som en revansch på ett samhälle som tidigare har dömt på samma sätt som jag dömde. Jag ser Prideparaden och hela Pridefestivalen som en frihetsrörelse mot ett tidigare och nuförtiden dolt förtryck, och som moderat kan man ju aldrig vara emot varje individs okränkbara rätt att utforma sitt liv enligt egna önskemål. Det är frihet, och friheten att vara sig själv måste vi alltid stå upp för. Jag missade det igår, men jag gör det idag och jag lovar att göra det även imorgon och övermorgon.
Det går inte att vrida klockan tillbaka, det enda man kan göra att ta med sig sina livserfarenheter in i framtiden och förbättra det som inte vara gott nog. Många av mina bästa vänner är homosexuella eller kan som bisexuella tänka sig att hälsa på i olika kroppsöppningar olika dagar. De är underbara människor som älskar personer och individer, men inte nödvändigtvis könet på personen - men förhoppningsvis organet. De är fantastiska människor, och vem kan på allvar sätta sig över andra människors känslor och val i livet utan att idiotförklara sig själva?
Utanför Sjöhistoriska växlar en festival, en festival för allas rätt att vara den råkar vara och för en genuin acceptans av varandras frihet att leva sitt liv som man vill. Jag har aldrig haft möjligheten att besöka Pride-festivalen tidigare, men i år skall det bli av - det måste bli så. Jag skall nämligen träffa en ny vänskap, över partigränsen och trots mina tidigare fobier. HBT-sossen Alexandra Einerstam skall tydligen låna ut sitt exemplar av Maud Olofssons bok så att jag recensera även den när jag väl har jobbat mig igenom Mona Sahlins version av Totte bakar och recenserat den på ett neutralt och korrekt sätt...
Men jag biktar mig så här i slutklämmen, för lite av mina förklenande omdömen om bögar finns tydligen kvar i mitt undermedvetna. På väg hem från centrala Stockholm denna eftermiddag så såg jag en man springa efter en annan buss. Först tyckte jag att han var allt annat än en man, han sprang som en liten fröken med armarna viftandes som en kärring i en getingsvärm för att bussen inte skulle rulla iväg. Det såg "kärringaktigt" ut, minst sagt, och jag tänkte snabbt tanken att den där nog skulle ut till Sjöhistoriska. Men då snurrade maskineriet igång, varför skall inte han få springa som han vill och hur jävla manligt skulle det se ut om jag försökte springa efter en buss med min sumobrottar-kropp och haltande gång...? Ännu lite löjligare förmodligen. Men varför skall man inte få vara sig själv och rentav lite löjlig? De gamla värderingerna sögs in i det stora, svarta hålet som är mitt tidigare liv igen.
Ett kryddmått av tidigare förakt ersattes av ett inkännande men elakt skrattande när bussen rullade ifrån fjollen ett 50-tal meter från mitt bussfönster...
Kent Persson väljer HBT-frågor i allmänhet och Pride i synnerhet som ämne i Veckans bloggdebatt, en frihetsfråga som ligger i fokus just den här veckan. Du hittar nog flera bloggposter om HBT-frågor under veckan genom att titta till Kents nav här.
Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, Expr1, Expr2, AB1, AB2 och Högberg om Pride Vimmerby... Thomas Böhlmark som växer för varje inlägg.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar