MONA OCH MOBILISERINGEN...

Det är ju lätt att dra sina slutsatser efter de ändlösa orgierna i opinionsundersökande - valet den 19 september kommer att bli ohyggligt jämnt, lika ohyggligt spännande. Just nu har vi som vill se att Alliansen får ytterligare fyra år på sig att bygga ett bättre Sverige medvind i ryggen, just nu ser det hyfsat bra ut men vem vet vad som väntar om några dagar, om någon vecka eller dagarna innan valdagen. Nyheter kan "ploppa upp" som vänder upp och ner på tillvaron för de som idag sitter och tror sig ha sett hela skeendet framför sig.

Oavsett var vi landar så handlar valet i mångt och mycket om att mobilisera de redan trogna väljarna, kärnväljarna - de som kroniskt alltid stoppar ner samma valsedlar i sina kuvert. Att mobilisera dessa är A och O för att överhuvudtaget ha en chans att vinna valet. Ett jämnt val borde borga för att dessa kärnväljare lämnar soffan därhän och med trötta steg tar sig till vallokalen för att fullgöra sin demokratiska plikt - men gäller det folk som betraktar sig som kärnväljare men som samtidigt absolut inte vill "sin" ledare som statsminister?

I den situation befinner sig faktiskt våra huvudmotståndare i sosseriet här och nu. De har en ledare som alla kunde leva med men som få ville ha, en kvinna vid rodret bara för att det minsann var dags för en kvinna oavsett om folk hade förtroende för kvinnan eller inte. Återigen slår skrämmande och obehagliga siffror i sossarnas ansikte, siffror som visar att inte ens de egna i någon större utsträckning känner för att ha fru Sahlin som statsminister. Hur lätt är det då att mobilisera väljarna? Hur jagar man upp någon, som förvisso betraktar sig som sosse, från sofflocket när han eller hon inte vill se Mona i det där hörnrummet på Rosenbad...?

Jag har faktiskt känslor, jag förstår att det måste kännas för jävligt för Mona att möta dessa siffror i media varenda gång frågorna ställs - att känna sig oönskad, att förstå att partifolket är precis lika skeptiska som de som inte är sossar. Det är riktigt synd om Mona, men när det handlar om vem som skall vinna valet kan vi inte lägga in "tycka-synd-om"-perspektivet. Det måste vara en person som folket vill se där, som för en politik som folket har förtroende för och som kan leda landet både när solen skiner eller regnet vräker ner. Folket tror inte att Mona grejar det, inte ens hennes egna tror det om henne - hur lätt är det då att mobilisera fotfolket, valarbetarna och väljarna...?

Svaret får vi sent på kvällen den 19 september. Antingen så är hon en överlevare av groteska dimensioner eller så ser vi då slutet på en lång politisk karriär som kröntes med en historisk valförlust.

Länkar: SvD, GP, DN, Expr, AB

Bloggar: Kent