DE OSOCIALA SOCIALA...

Bloggande, twittrande, facebookande - allt det där som kallas sociala medier, är inte det rätt osocialt egentligen att sitta framför datorn istället för att vara social "på riktigt"? Frågan har jag fått några gånger av folk i min omgivning som haft synpunkter på hur mycket tid jag tillbringar framför datorn istället för att möta folk öga mot öga. Kanske, kanske ligger det lite sanning i påhoppen men i min värld är jag betydligt mer social när jag sitter framför datorn och chattar med någon istället för att sitta som en Arne Anka-kopia på Bishop Arms med en stor Gambrinus i näven...

Kent Persson är en ny och underbar vän som förmodligen aldrig hade blivit min vän om inte de sociala medierna fört oss till varandra. Kent har på sin blogg en tråd som kallas "Veckans bloggdebatt". Kent lyfter den här veckan frågan om de sociala medierna i det politiska perspektivet, är våra gemensamma bloggar flipp eller flopp? Vad kan de sociala medierna göra för nytta i arbetet för sina olika regeringsalternativ? Betyder alla de där timmarna jag sitter framför datorn någonting egentligen, något annat än ett tragiskt avtryck av en trasig människa i tid och evighet?

På den sista frågan måste jag ju svara "Ja, det inbillar jag mig faktiskt!" annars vore jag ju ännu dummare än vad jag redan är. Någon borde ju lyssna på vad man skriver och varför man gör det, och denna någon kanske lyfter arslet från sofflocket eller väljer andra lappar i vallokalen för något jag må ha skrivit. Det är min förhoppning iallafall, men det kan ju vara ytterligare ett symptom i min sjukdomsbild att tro att jag har makten att påverka när sanningen är en annan. Hybris kallas det visst...

Ingen av de politiska bloggarna i det här landet är en välkänd personlighet bland folk i allmänhet om man bortser från de som blivit kända genom andra sidor av sitt leverne. Carl Bildt är ju mer känd som utrikesminister, före detta statsminister och partiledare för världens bästa parti än som "han som skriver bloggen Alla dessa dagar...". Veronica Palm är mer känd som riksdagens kvinnliga vrålapa, stupstockens uppfinnare och inte som bloggaren Veronica Palm. Ingen av oss som har ambitionen att använda bloggen både som ett kommunikationsmedel eller som en språngbräda i karriären har lyckats sådär fruktansvärt bra, eller har jag fel?

Gå ut på staden med en bild på de mest välrenommerade politiska bloggarna och visa upp den för folk på stadens gator och torg, på lanthandeln eller förortskrogen - ingen lär känna igen någon om man nu inte hittar någon som lever sitt liv genom att följa "oss". Rabblar man namn som Mina Moderata Karameller, Peter Andersson - Med rätt att tycka eller någon annan framträdande blogg så lär ingen nicka igenkännande, om man nu inte hittar någon som jobbar som politisk reporter på en tidning i byn.

Vi är inte och kommer aldrig att bli några Blondinbellas, några Kenza eller Kissies - det är vi oftast för gamla och anskrämliga för. Men det vi gör betyder massor ändå, trots vad våra olika partierna än må tro. Vi har inte tiotusentals läsare per dygn som de något ytligare modebloggarna har mest hela tiden. Den enda gången som detta händer är när "gammelmedia" exponerar oss som man gjorde med Kent Persson och Johan Westerholm under Första maj. Men vi har utvecklat ett närmast symbiotiskt levnadssätt med andra media, där vi förvisso förstår att vi inte är det mest attraktiva forumet att stilla sin nyhetstörst på. Men vi driver ofta journalister på de mer lästa tidningssiterna i riktningar som vi vill, vi naglar fast nyheter i flödet som annars skulle spolas bort och vi lyfter intressanta frågeställningar ur de vanliga nyheterna som annars skulle passera obemärkt förbi.

Vi och vi förresten, det skulle lika gärna kunna heta "de" och där de är mina bloggkollegor i det röda laget, de så kallade Nätrötterna. Om några har lärt sig att använda de sociala medierna som man kan använda dessa i dag så är det faktiskt sosseriets nätriddare. Man vet hur man sätter agendan, hur man genom träget arbete får media och journalister att nappa på betet och svälja detsamma. Sjukförsäkringsdebatten var en sådan fråga, där allt gick på räls och där man genom att unisont från NetRoots-gänget tjata ihjäl sina läsare också fick journalister att falla in i tjatet - med den socialdemokratiska bilden av verkligheten som sin egen. En fråga där det gick trögare var NetRoots försök att sätta bilden av Carl Bildt som delaktig i ett folkmord, där tog det längre tid att få media att vakna och när media väl nappade så släppte man frågan snabbare än vad NetRoots hade tänkt sig...

Ännu så länge agerar vi alltså blåslampa åt gammelmedia, det är det stora arbetet för den målinriktade politiska bloggaren. Men det finns ju även en aspekt där de sociala medierna är just så sociala som man önskar. Ett avstånd som må vara långt på en karta är i internetvärlden inte längre än mellan en skärm och ett tangentbord. Vi har en närhet till våra följare och läsare som är av stor betydelse, förhoppningsvis i båda leden. Vi lyssnar in signaler från väljare och motståndare, lite som ett känselspröt ut i verkligheten. På våra personliga sätt målar vi upp bilder av vad vi vill med vårt engagemang, med politiken och genom debatt med andra bloggare och läsare så kan bilder förändras.

Den stundande valrörelsen är så oviss den bara kan vara, ingenting känns säkert och varje röst kommer att ha betydelse. Det jag gör, det Johan Westerholm gör, det Peter Soilander eller Alexandra Einerstam gör, kommer spela roll för hur valnatten slutar. Varenda röst på "oss" kommer vara livsviktig, likaså varje röst på motståndarsidan som man kan hålla kvar i soffan. Det gäller att mobilisera de som tycker som oss, och demobilisera de som må ha det dåliga omdömet att tycka något annat.

I valrörelsen 2010 kommer de sociala medierna att få flopp-stämpeln i pannan av förstå-sig-påarna, det är min fasta övertygelse. Den bilden sitter redan, men man kommer inte att komma förbi det faktum att detta är ett av de nya sätten att kommunicera sina budskap på, där man på en timme når 7-800 presumtiva väljare genom att trycka frenetiskt på tangentbordet. Det lyckas jag aldrig med i en valstuga eller i en hembesökskampanj. Utmaningen ligger i att få gammalt och nytt att interagera så att täckningen blir så bra den bara kan bli...

Bloggare i ämnet: Kent Persson, Paul Ronge, Erik Laakso, Mary X, Claes Krantz, Britt Stakston, Borgarbarnet, Peter Andersson