VINDOLMEN - SPYA OCH SJÄLVKÄNSLA

Den här bloggen har jag sparat på ett tag, lite rädd för vilken bild den ger av mig. Men egentligen, är jag inte bara ett offer? Ett offer för langning, ett offer för lättåtkomligt rödvin...

Efter någon vecka med enbart torra och rätt tråkiga bloggar kommer nu en självutlämnande text med en hel del absurda inslag.

De som läst bloggen en tid har säkert insett att något felar mig, att jag inte är som man borde vara. Jag har en extremt låg självkänsla, och läser in negativa budskap i vart och vartannat ord som riktas till mig. Orsaken kan väl kanske finnas i mitt "förhållande", där jag enbart får negativa omdömen, som exempelvis fetto.

Redan i unga år fick min självkänsla sig en rejäl törn. På den tiden var jag iallafall inte tjock, jag var närmast extrem åt det andra hållet. Jag var inte speciellt erfaren när det gällde kontakter med det motsatta könet, jag var fruktansvärt blyg... Döm om min förvåning när jag trots allt i 17-årsåldern lyckades få ihop det med en synnerligen vacker, rolig tjej med samma sjuka humor som jag hade då och fortfarande har. Hon såg något i mig som inte många andra ser. Det var underbart, jag växte som människa och kände mig för första gången i mitt liv hyfsat lyckad. Men säg den lycka som varar...

Veckorna gick och vi hade kul ihop, trevliga utflykter och restaurangbesök. Mina gamla Nörd-kompisar hamnade i malpåse, för detta var ju livet i sin bästa skepnad. En varm kväll i april 1985 skulle vi gå på konsert, det franska synthbandet Indochine på Göta Lejon. Det var början till slutet för min självkänsla... Jag skulle träffa min älskade utanför Göta Lejon, eftersom hon bodde i en annan del av länet. Hon hade biljetterna, och jag väntade och väntade och väntade. Uppklädd var man, spänd var man och kvällen skulle bara bli så minnesvärd!

Det blev den, men av helt andra skäl än de jag önskade. Minuterna gick, folk började gå in i konsertlokalen och där stod jag och väntade, uppklädd och uppspelt men nervös över när eller rent av om hon skulle komma. Detta var ju innan mobilens tidevarv, så att ringa och kolla var hon var gick ju inte.

Nåväl, 5 minuter innan konserten skulle börja kom hon. Vacker som en ros, uppklädd och fantastiskt... full! Ojdå, vacker som en ros fast med ögon som Marty Feldman, en andedräkt som Christer Pettersson och som Bambi på hal is. Puss och kram, och biljetterna fanns där - tack och lov! In i lokalen, och börjar hon inte bli lite blek? Hennes kompisar som också följde med upplyste mig om att "Ja, det kanske blev lite mycket rödvin. Ungefär 3-4 flaskor på 2 timmar". OK, men hon blir nog snart bättre tänkte jag. Konserten kom igång senare än aviserat, precis som alla konserter alltid gör. Hon gav mig en puss, och jag blev nästan berusad av ångorna. Men var hon inte lite blekare nu? In kommer bandet, Indochine, alla jublar och hoppar i bänkraderna. Just hoppandet kanske inte var så smart för mitt sällskap...

Helt plötsligt känner jag att jag blir varm, väldigt varm från midjan och neråt. Nej, det var inte en tidig utlösning, det var spyor!

Jag vänder mig åt vänster och ser hur min älskade kräks på mig. Den enda kvinnan som sett något i mig står och vomerar på mig. Ridå... Eftersom hon böjer sig ner skonar hon iallafall min överkropp, men gud var hon spyr, det tar aldrig slut. Rödvinsdoften börjar sprida sig i den närmaste omgivningen, och gud vad jag skäms. Jag skäms över att vara nerspydd från midjan och neråt, det rinner ner i mina skor. Underbart, Kao Bang-introt är just avslutat och jag måste åka hem. En konsertupplevelse på en sisådär 3 minuter. Min älskade, som just då inte är så älskad, har fått ny energi och vitalitet efter att ha fått tömma magsäcken och hoppar hysteriskt i den stora pölen av rödvin, magsaft och någon sorts obestämbara snacks.

"-Jag måste gå" säger jag uppgivet.

"-Varför då?" blir svaret, och hoppandet tilltar.

"-Jag känner mig inte så fräsch" säger jag lite mer surt.

"-Nämen, åk hem då..." säger hon och tittar på mig som om jag vore dum i huvudet och helt omedveten om vad hon gjort.

Det är precis vad jag gör, en mardrömsresa på pendeln till Rönninge. Folk tittar på mig och tror att jag är ett äckligt, berusat tonårsfyllo när jag i själva verket är spik nykter, gud vad jag skäms. Tur nog har föräldrarna gått och lagt sig när jag kommer hem, så brallorna åker av i tvättstugan och tvättas omgående. Det är då jag upptäcker att rödvin i kombination med magsaft har en starkt färgande inverkan, jag är röd och då menar jag inte politiskt. Jag är röd, jag stinker rödvin och magsyra. Det är då jag helt plötsligt kommer på att det jag har innanför mina nerspydda kalsonger är att likna vid en vindolme. Det luktar rödvin om Petter Niklas! Jag har ju hört talas om kådisar med jordgubbssmak, här är en synnerligen naturell vindolme med en skarp rödvinssmak. Unikt eller bara äckligt? Jag duschar en gång, två gånger och den tredje gången jag sköljer av duschkrämen börjar dofterna släppa. Jag är inte längre röd, utan mer grisskär...

En oförglömlig kväll blev oförglömlig av helt andra skäl än de jag önskade. Tack och lov lyckades jag köpa en biljett till den ordinarie konserten dagen efter på den svarta marknaden, så jag fick se konserten trots allt. Men jag tyckte mig känna en doft att rödvin när jag äntrade Göta Lejon 24 timmar efter det att min självkänsla började demonteras.

Behöver jag tilläga att vi gjorde slut tre veckor senare? Älska, glömma och förlåta - Pyttsan.