EN MINNESVÄRD KONFIRMATION...

När man läser i SvD om den nu nyktre alkoholisten som fick återfall av nattvardsvinet så påminns jag om min egen konfirmation som på många sätt var en makaber föreställning...

Jag konfirmerades under sensommaren 1982 i Adolf Fredriks kyrka i Stockholm. Under slutet av juni och nästan hela juli hade jag varit i den charmerande hamnstaden Felixstowe i England, där jag kombinerade studier i engelska med lite religiös skolning. Efter en månad med vattkoppor, trevliga vänner och hel del besök på den lokala spelhallen vid piren i staden så lämnade vi Felixstowe för att resa hemåt.

Min familj hade under den sista veckan kommit över till England för att hälsa på mig, min värdfamilj och göra London. Vi skulle åka hem med samma färja men jag tog mig till färjan med gruppen och familjen skulle ansluta från London. Men jag såg inte den beiga Volvo 242-an i kön ombord från min plats på soldäck. Faktum är att vår familj inte för inte är kallade för "Klantonsson", Sveriges motsvarighet till Griswalds i "Ett päron till farsa"-filmerna. Det ville sig naturligtvis inte bättre än att familjen körde fel på vägen till färjan, stannade mitt i rondeller och skrek på hjälp mitt bland häpna engelske medtrafikanter för att senare köra mot trafiken åt fel håll. Självklart missade familjen färjan och min hemresa. När sedan alla turer från Harwich var fullbokade veckor framöver återstod inget annat för en rabiat far och uppriven mor än att ta sig till Newcastle för att resa hem den vägen, 5 dagar senare... Och lilla jag, 14 år, fick klara mig ensam hemma i 5 dagar på 50 kronor, Uncle Bens ris och ett paket bacon, men det var ju skönt att slippa familjen trots allt.

Väl hemma allihopa så väntade så min religiösa ritual i Adolf Fredriks Kyrka. Återigen väckte vår familj uppmärksamhet, även om det var annat som blev det mest minnesvärda från ceremonin. Det var en varm söndag, solen sken. det var kul att återigen se sina kompisar från Felixstowe samlade. Jag hade fått några riktigt goda vänner i Mårten från Sundsvall och Fredrik från Eskilstuna, jag hade däremot tröttnat på min resekamrat Thomas som inte ville lära sig engelska utan helt fräckt lät mig bli hans personliga tolk... Det fanns ett stort gäng från pastor Bosses hemtrakter utanför Nyköping, och en av dom hade en dålig dag denna söndag. Jag stod brevid "K" i kyrkan när doften av bajs började uppenbara sig i min näsa.

Först tror man ju att någon lagt av en rökare, och några däribland jag började fnissa. "K" däremot såg rejält besvärad ut, och doften tilltog. Stanken eskalerade och när "K" började gråta och söka efter ett sätt att ta sig ut ur kyrkan så förstod vi alla att något var fel. När han hastigt vände sig om, och sprang ifrån gruppen förstod vi att "K":s mage var rejält i olag. Den vita konfirmationsdräkten var brun baktill och han lämnade en brun fartrand efter sig i kyrkans lokaler. Vi såg inte "K" igen, inte efter ceremonin och inte på någon av de två återsamlingar vi hade under åren. "K" var borta, men i Adolf Fredriks kyrka luktade det fortfarande bajs...

Och som om detta inte var nog. När väl min far, pappa "Klantonsson", tog sig fram för att ta nattvarden så blev den religiösa högtiden som utvecklats till en tragedi för "K" närmast att betrakta som en fars. Prästen Bosse gick runt med vinet, hans hustru Christina kom med de små Oblat-bröden. Naturligtvis satte min far Oblaten i halsen, och höll på att kvävas där framme, min mor brevid såg ut som om hon skulle vilja sjunka genom golvet och far blev blekare och blekare... När vinet kom så togs det en rejäl klunk av min numera halvt medvetslöse far för att om möjligt skölja ner den lilla brödbiten som av ren glupskhet satt på tvären i höjd med Adamsäpplet. Tror Ni att det funkade...? Nejdå, vinet vände i en av hostattackerna och sprutade ut över prästparet. Hostningen medförde att en annan man dunkade till far i ryggen rejält hårt, och oblaten blev vinets efterföljare. Jag skämdes, min mor skämdes och min far - ja, han hade nog dragit i sig allt nattvardsvin i hela kyrkan för att döva ångesten. "Klantonsson" var det...

När man läser artikeln i SvD ser man att det hela handlar om händelser i ens närhet, i Svenska Kyrkan i Sundbyberg. Att trilla dit i ett missbruk av nattvardsvinet är knappast vår Gud faders mening när han ber oss ta del av vinet. Att Gud även langar till konfirmander är ett annat förbisett faktum som jag hoppas kyrkan hittar lösningar på. Själv tror jag att man skulle byta ut vinet mot Coca Cola Zero, ty det är gudagott om något...