Om man följt denna blogg vet man att jag inte direkt vurmar för vårt västra grannland, Norge. Nu är det dags att sparka lite på vår södra granne och andra arvsfiende, de bräkande danskarna...
Alltsedan jag läste om hur Valdemar Atterdag brandskattade Visby och slog ihjäl majoriteten av Gotlands manliga befolkning har jag djupt i mitt inre haft känslor mot Danmark som kanske inte är de mest angenäma. Visst brygger danskarna gott öl, visst är Legoland fint men vad mer...? En sak som är säker är att Danmark inte kan slåss.
En av de kortaste böckerna i världshistorien måste vara "Danska krigshjältar under Andra Världskriget", då Danmarks insats under detta krig var rent pinsam. Man föll på några timmar, och de timmarna var den tiden det tog för de tyska trupperna att transportera sig över det lilla, ynkliga landet. Man svek Norge å det grövsta genom att inte ens bemöda sig med att förstöra sina flygfält som tyskarna behövde som språngbräda för invasionen av det andra patetiska grannlandet. Källkritikern kanske frågar sig ifall man som svensk verkligen skall öppna munnen? Kanske inte, men jag gör det ändå...
För att lappa ihop det militära självförtroendet efter debaclet under detta korta danska krig, och slaget vid Lund 1676 när vi svenskar slog ihjäl halva den danska armén på några timmar så är den danska marinen nu ifärd med att ta upp kampen mot en motståndare man kan hantera. Den danska flottan är när detta skrivs hårt trängd av ett 20-tal somalier med gevär, spjut och granatgevär som rör sig utanför den somaliska kusten i allehanda farkoster som har det gemensamma att de knappt flyter, och är värdelösa för sjöstrid. Just denna motståndare är den danska militären kapabel att slåss mot utan att förnedras, och det måste kännas skönt för drottningens glada matroser...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar