EN BJÖRN GÅR UR IDET

Medan 1% av det tidigare så stolta Svenska Flygvapnet i dag buklandade och började brinna på F17 i Kallinge så tornar orosmolnen upp sig lite här och där. Knappt ett år efter att den bräckliga vapenvilan mellan Ryssland och Georgien drevs igenom så mullrar det återigen i det varma Kaukasus. Det lär knappast vara georgierna som söker konfrontation eftersom deras stridskrafter inte på långa vägar har återhämtat sig efter holmgången ifjol. Nej, tydligt är det att stormakt Röd återigen skrammlar med sin gedigna vapenarsenal, måhända missnöjda med att Georgien inte fått en ny och pro-rysk ledning eller frustrerade över att president Saakashvili i Tbilisi fortfarande har håret och huden i behåll.

Jag är på intet sätt främmande för att Ryssland skall få bygga upp sin militära förmåga, det har man självfallet all rätt i världen att göra som en suverän stat. Det som stör mig är att den ryska militära återhämtningen går hand i hand med en alltmer patetisk fasad av skendemokrati, en alltmer absurd personkult kring den tidigare och blivande presidenten Putin och en retorik mot sina grannländer som tyvärr börjar likna de gamla sovjetiska flosklerna. Ett demokratiskt Ryssland som respekterar yttandefrihet, pressfrihet och visar respekt mot sina grannar kan vara hur starkt som helst, ty demokratier slåss aldrig mot andra demokratier och hux-flux är hotbilden så mycket mindre oroväckande...

I Sverige har vi genom åren haft en förmåga att skönmåla vårt säkerhetspolitiska läge på det mest naiva sätt. Ingenting kommer nämligen drabba Konungariket, det har 200 år av oavbruten fred fått våra folkvalda att tro, önska och leva efter. Att Ryssland inte alls är på rätt väg har varit tydligt i flera år, men ser vi någon som helst anpassning av vår försvarsförmåga med hänsyn till det? Ja, möjligtvis anpassar vi oss på samma sätt som Kejsaren i HC Andersens bok som gick naken genom staden och var stolt över sina fina kläder som inte fanns. Vi drar helt fel slutsatser, vi satsar på bataljonsstridsgrupper när det är brigaden som saknas, vi satsar på lätta förband när det med all tänkbar tydlighet visades i Georgien för ett år sedan att lätta georgiska förband inte hade en sportslig chans mot ryska pansarkolonner, mekaniserat infanteri och ett gediget artilleriunderstöd.

Vid sidan om mullret i Kaukasus så kränker ryskt stridsflyg grannländernas luftrum uppe och runt det åtråvärda Arktis, och som en deja vu-upplevelse från det Kalla Kriget så har nu ryska attackubåtar återigen börjat patrullera utanför USA:s kuster. Kan det bli mer tydligt för vår försvarsberedning, vad mer måste till för att man skall se att vi är på väg in i en ny era, en tid av konfrontation. Kan Sverige i tid se vad som händer och anpassa oss till den framtid som faktiskt ligger framför som en realitet, och inte fortsätta med det eviga önskedrömmandet?

Ryska u-båtar utanför USA medans detta skrivs, frågan är då hur lång tid det dröjer det innan seglare och båtfolk återigen börja se periskop, luftbubblor och antenner i våra skärgårdar? Och vad skall vi göra om/när detta händer? Vi har ingen förmåga till vettig u-båtsjakt längre, vi har ett antal korvetter i protoypstadiet och inte längre en enda u-båtsjakthelikopter. Sverige är och förblir en perverterad masochist på den säkerhetspolitiska scenen, där vi ser drar ner brallorna till knävecken när Hans Scheike i form av Putin kommer med det ryska riset. Det värsta av allt är att vi som land tigger om att förnedras, förödmjukas och bli till allmänt åtlöje - ty tar man inte uppgiften om att försvara sitt land, sitt folk och sitt territorium på allvar så är man inte värd att respekteras av någon, allra minst av en slagbjörn på väg ur idet.

Sverige, det stora säkerhetspolitiska vacuumet i vår del av världen... Är det något att vara stolt över?

Länkar: DN1, DN2, DN3, SvD