"(M)USIC FOR THE (M)ASSES?"

Det är inte utan att man sitter framför datorn så där frustrerad och avundsjuk som bara en svensk kan vara. Orsaken kan tyckas helt absurd, men jag är avundsjuk på alla de av mina partivänner och Facebook-vänner som just i detta nu råkar befinna sig i Västerås med gräddan av de moderata högdjuren. Västerås lever säkerligen upp dessa dagar då Sveriges "skarpaste hjärnor" formulerar sina visioner inför en framtid och skapar de ännu nyare Moderaterna - det statsbärande partiet. Men även om avundsjukan delvis har att göra med alla intressanta debatter så är det mingel och nätverkande som jag helst skulle vilja nästla mig in på.

Tänk dig att på något mingel eller en middag få glida upp nära den kvinna som blir vackrare och vackrare för varje gång man ser henne, känna doften av hennes närhet och försöka möta de så spännande ögonen hos Rikets första dam - allas vår Filippa Reinfeldt - hon den där modelliknande politikern som gift sig med Alfons alter-ego.

Residensstaden i Västmanland är alltså platsen för Moderaternas arbetsstämma 2009, ett evenemang för att driva partiet in på nya spår, för nytänkande och ett rejält avstamp inför det utmanande år som ligger framför alla oss som med näbbar och klor kommer att kämpa för att hålla Mona Sahlin utanför Rosenbads dörrar. Men eftersom jag bara är en simpel medlem i partiet får jag inte tillfälle att gnida min välsvarvade kropp mot Filippas dito eller lyssna på när Schlingmann ger Kent Persson obotlig hybris från talarstolen så får jag sitta på drängkammaren framför en allt dammigare datorskärm och kommentera lite av det som genom mediernas rapporterande kommit till min kännedom.

De bra eller dåliga nyheterna först? De dåliga? Jaha...

Främst att vi moderater tycks rätta in oss mittåt för att framstå som det där statsbärande partiet som vi förväntas vara. I ordet statsbärande kan man sedan urminnes tider läsa in ett närmast tvångsmässigt vurmande för den otidsenliga och kontraproduktiva lagen om anställningsskydd, LAS. Att vara statsbärande innebär också att man använder landets försvarsmakt och de medel man anslår till denna rikets livförsäkring som en budgetregulator, och utan att ta hänsyn till vad man har en försvarsmakt och vad de uppdrag man ger densamma kan tänkas kosta. Så har det varit under alla år sosseriet var statsbärande, och så måste det tydligen också vara när vi moderater förnyar oss och axlar rollen som det där statsbärande partiet.

En annan extremt dålig nyhet är Sven-Otto Littorins nyodlade skäggtofs. Snälla Totto, bort med hårväxten på hakan - här och nu och alldeles oavsett vad Evín tycker. Skägget gör sig absolut inte i TV, inte på dig och definitivt inte bland de ungdomar som vi nu måste börja attrahera. En skägglös arbetsmarknadsminister är en snygg och tilltalande man som kan inverka positivt på kvinnliga förstagångsväljare inbillar jag mig i min övertygelse om att alla unga kvinnor är så ytliga att man bara bryr sig om förpackningen och inte innehållet. Därmed inte sagt att Tottos innehållsdeklartion när det gäller arbetsmarknadspolitiken är sämre än hans skägglösa vanliga jag, alls icke...

De bra nyheterna är fler, tack och lov. Stämman körde bland annat över partiledningen om kärnkraften och ser gärna att vi i Sverige anammar mer av den energiform som just nu är överlägsen när det kommer till att minska de miljöfarliga utsläppen. Och i den graciösa och fantastiska Sofia Arkelsten har partiet en kvinna som med sin framtoning och kompetens kan ge sig på Maria Wetterstrand i valrörelsen. Att sedan "Fia" har den goda smaken att skicka kondomer per mail till undertecknad gör ju knappast att jag gillar henne mindre, snarare tvärtom.

En annan bra nyhet är att världens smartaste gotlänning Johnny Munkhammar har engagerat sig i partiet för att slå sig in i riksdagen. Munkhammar säger alltid de ord jag vill höra, han står upp för vår ideologi i vått och torrt. Johnny är inte rädd att framföra kritik mot att vi av populistiska skäl spelar falskt på vår lyra, att den ideologiska ryggraden snart börjar anta formen av Quasimodos dito, och nu har Munkhammar en sann beundrare i mig...

Just nu blåser det lite motvind igen. Just nu håller Mona käft och låg profil, och sossarna går per automatik framåt i vissa opinionsundersökningar. I storstaden tappar vi moderater lite stöd även om vi fortfarande är nästan dubbelt så stora som vår huvudmotståndare, och bland ungdomarna går vi inte alls hem. Vi måste lägga om kursen lite, litegrann så att vi återigen får vind i seglen och kan vinna det matchrace som nu börjar på allvar. Det finns sossar som talar om nu eller aldrig, låt oss ge dem massor av "aldrig" på ett silverfat, serverat med någon rödgrön röra.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, AB3, Expr1, Expr2