I SNÖSTORMENS ÖGA

Jag såg en hund, en Border collie, som verkade älska den där snö-tsunamin som slog emot oss ute på det där fältet i snöstormens öga. Den där hunden var den enda som njöt av att snövågen slog in bland oss, ingen av oss andra jublade direkt medan hunden rullade runt i ett moln av snö...

Bussarna står stilla, bilarna är insnöade i stora drivor, plogbilarna lyser med sin frånvaro - förrutom på några gångvägar. Prioriteringen är tydlig - folket skall gå i snöstormen. Det gör vi, på det där fältet går vi, ett halvdussin påpälsade människor med olika mål för vår vandring i dödsskuggans dal. Någon skall försöka komma till affären för att handla, en affär som fortfarande är stängd eftersom personalen inte lyckas ta sig till jobbet i tid, några vandrar med arbetsplatsen som slutmål och jag är på jakt efter min Tosca-snäcka till frukost.

Hunden är glad, vi andra närmast apatiska och desillusionerade, frusna och uppgivna, plågade av vädrets makter som slår in i ansiktet med tusen tals frysta iskristaller för att verkligen väcka oss, slå ner oss i skorna och förbanna denna vinter som aldrig vill ta slut.

Vi går där på fältet, lidande, plågade och allt jag kan tänka på är berättelserna om hur Pol Pot drev ut stadsbefolkningen ur huvudstaden på en lång och vidrig vandring - mot dödens fält. Den här morgonen går jag på något som känns som Dödens Fält, för mig som den bekväma Svensson jag är. Folkvandringen är inte ut ur huvudstaden, den är in mot huvudstaden och det är inte Fredrik Reinfeldt eller ens trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm som ligger bakom den makabra synen av en folkvandring i snöstormens öga...

Bussarna står stilla, bilarna likaså. Tågen kämpar i snön för att komma förbi fastfrusna växlar och tunnelbanan får ingen ström på någon av linjerna. Flygplanen står på marken eller blir väldigt försenade upp över de moln som vräker ner snö över ett samhälle som står stilla. Sjukhusens vårdkedjor brister då personalen inte kan komma till jobbet, affärerna förlorar pengar och kunder samtidigt som skolorna håller stängt och ställer in undervisningen. Allt detta i snöstormens öga, i Stockholm vintern år 2011, Medan jag vandrar så funderar jag på effekterna för samhällsekonomin av att i princip förlora en arbetsdag. Resultatet av en bortkastad arbetsdag borde bli betydande.

Det talas om en och halv decimeter snö, kanske till och med två decimeter. Mer än så krävs inte för att i kombination med vindar slå ut en huvudstad som med sitt läge borde vara rustad för en snöstorm. Plogbilen på vägen är faktiskt en del av välfärdens kärna, och arbetslinjen framstår som löjlig när ingen har en chans att åka gröna linjen för att arbeta. En sådan här dag, i snöstormens öga är det väldigt lätt att känna att man nog har valt rätt när man valde konservatismen som den ideologi man vurmar för. En dag som denna är det lätt att känna - samtidigt som ytterligare några tusen iskristaller sticks in i de plufsiga kinderna - att det var bättre förr...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, AB1, AB2, AB3, Expr1, ExprTV

Bloggar: Andersson,