NÄR ALLA VÄNNERNA GÅTT HEM...

När alla vännerna gått hem
och festen är slut för länge sen,
och man ligger ensam i sin säng.
När alla vännerna gått hem...

När alla vännerna gått hem
och dörren har stängts igen,
och mörkret det skrämmer igen.
När alla vännerna gått hem...

Då börjar man tveka att ta nya tag
Ensam i världen, här är jag!?
Är jag stark eller svag?
Det spelar ingen roll...
Det spelar ingen roll...

Socialdemokraterna i hufvudstaden kan inte ha det så lätt, för nu lämnar koalitionspartnern Miljöpartiet de gamla vännerna därhän och går hem till sitt. Det verkar ju inte heller vara så att man skiljs som de bästa vänner, för hur skall man annars tolka överste-gröningen Per Bolunds dräpa med riktning vänsterut, publicerad i dagens SvD...?

"Socialdemokraterna ser sig inte som ett parti bland andra. För oss är det tydligt att de fortsatt bär självbilden av ett statsbärande maktparti med egen majoritet, att allt annat är ett undantag. Trots valförlusten visar Socialdemokraterna i Stockholms stad inga tecken på lyhördhet eller konstruktiv samarbetsvilja. Inte minst blev det tydligt efter valnederlaget, då vi förhandlade om oppositionens politiska poster. Socialdemokraterna drev samma gamla kortsiktiga egenintressen hårt. Att upprätthålla maktfullkomligheten, och därmed rädda skinnet internt, var tydligen viktigare än att respektera valresultatet och samarbeta i opposition" och omedelbart började jag nynna på en av Per Gessles och Gyllene Tiders lugna låtar om när alla vänner går hem.

Jag kan förstå Per Bolunds och de andra miljömupparnas frustration. I en situation då man gjort ett bättre val än någonsin, någongång eller någonstans tidigare får man ändå se på hur det maktkåta samarbetspartiet vägrar se verkligheten som den ser ut. Miljöpartiet gör sitt bästa val, socialdemokraterna sitt sämsta, ingen får något att säga till om - vilket är både rättvist och orättvist på en och samma gång.

Men Miljöpartiet skulle inte vara Miljöpartiet om man inte spyyde lite åt höger också i sitt tillstånd av välbefogad hybris. Naturligtvis är vi Moderater inte ett dugg bättre än de sossar de haft liggandes i skedposition i sin gemensamma säng under ett långt men icke alltför lyckligt förhållande. Jag kan ta lätt på Bolunds och kompanis svammel om att huvudstadens innevånare är emot satsningar på Förbifart Stockholm - för det är man inte hur mycket Bolund än må tro på det. Jag kan strunta i att Bolund efter sina framgångar tror sig ha fått några bevis för att stockholmarna är miljöpartister allihopa - för vi andra vet bättre...

Samtidigt så tror jag att separationen ur det dysfunktionella förhållandet mellan två partier som egentligen passar varandra väldigt illa bäddar för att vi i Stockholm kan få se lösningar på problem som tidigare blockerats av den där blockgränsen. Det finns många frågor där miljöpartisten med näsan i vädret borde kunna bli kompisar med oss i kompis-Alliansen för en stund. Lite senare kanske han kan bytas ut mot den där losern och lipande sossen som snyftande och övergiven ändå förstår att en tunnel med motorvägar inte behöver någon långbänk och folkomröstande för att bli verklighet med ett stort stöd i ryggen.

Den rödgröna koalitionen rasar i Stockholms stadshus på samma sätt som den redan har rasat på riksplanet - där ingen av de tre gamla oppositionspartierna längre verkar vilja ha med varandra att göra. Kan Alliansen hålla ihop och utvecklas i rätt riktning fram till valet 2014 så borde det valet kunna bli som en promenad i parken - där ingen stör och inga bekymmer finns på den ljusblå himlen.

Men det förutsätter att vi spelar korten rätt, och håller ihop som det lag som har vunnit två val på raken, i Riksdagen, i Landstinget och i självaste huvudstaden. Man vinner som ett lag, man förlorar som ett lag - det senare fattade varken Miljöpartiet eller sosseriet uppenbarligen...

Länkar: SvD, SvD, SvD, DN,

Bloggar: Kent, Ekonomisten, MMK, PLC