TIO SJÄLVKLARHETER - MEN JAG ÄTER VIDARE

Det är med skräckblandad förtjusning och med morgon-ribba jag en dag för sent läser Magdalena Ribbings elva punkter för lite mer vett och en ännu större etikett i den trafik som transporterar oss kollektivt. Det är elva punkter, där jag har lite olika synpunkter på tant Ribbings tyckande och tänkande - något jag utvecklar lite längre ner...

"Ååååhhhh, åka pendeltåg... Jag är en loser baby. Jag har inget körkort!" sjöng Markoolio och satte tummen i mitt öga som den loser jag är. Att åka kollektivt är något jag måste göra, ingenting jag vill jämt och ständigt. Många andra åker pendeltåg trots att de inte är losers, för att köerna på E4/E20 är katastrofala och det är lite mer bekvämt att kunna sitta och sova i en halvtimme på väg in till den stora staden.

Men i egen bil kan man bete sig precis som man själv vill, utan att faktiskt behöva ta hänsyn till att det finns några tiotal andra, okända medmänniskor i närheten att ta hänsyn till. I förarsätet, i din bil kan du vara hur respektlös som helst - och det är det jag saknar ibland längs den blåa linjen in mot den större staden eller på pendeltåget ut från samma stad. Jag blir hämmad, jag kan inte vara mig själv...

Att följa Ribbings elva budord är för mig en omöjlighet, och det jag har svårast med är att låta bli att äta på tuben, bussen eller pendeltåget. Att äta "on the go" tillhör min vardag och jag vet inte hur många gånger som jag dragit i mig två av McDonalds Cheeseburgare under resan hem eller någonannanstans. Jag behöver näring, jag behöver min mat och det passar ofta bäst att ta den då jag har tid - under resan. Naturligtvis tar jag ansvar för att mina medtrafikanter inte får ketchup sprutade över sig, och skulle jag råka tappa colan på någon så kommer jag naturligtvis att slicka upp drickan.

I övrigt så håller jag med Ribbing om det mesta. Jag stör mig otroligt mycket på de som i en knökfull buss har satt sig på sätet närmast mittgången och placerat sin väska eller matkasse på sätet bredvid, med en tydlig markering om att "ingen får minsann sitta bredvid mig! Stå ditt fanskap!" Att fötter på sätena också är ett aber som jag retar upp mig på är också naturligt, men fötter på sätena minskar medan dubbelsittarna ökar.

Att inte kunna hålla ordning på sina ungar är också något som kan framkalla ångest hos mig under resandet. Bångstyriga och respektlösa ungar, eller varför inte en hel dagisgrupp på väg hem från någon utflykt när allt man vill är att ha lite lugn och ro på väg hem - och så var den dagen förstörd. Helgerna är värre än vardagarna av förklarliga skäl, men plågan densamma när konfrontationen mellan en trött yrkesarbetare och 12 ungar med olika bokstavskombinationer uppstår längst bak i en redan knökfull buss...

Men det finns något som är betydligt värre än de små barnen, och det är de större barnen - de så kallade ungdomarna. Fostrade i en miljö där dokusåpan sätter normen så är det alltid så att ett gäng tjejer i de yngre tonåren, som klär sig som kvinnor men pratar som neanderthalare skall höras mest och synas mest i kollektivtrafiken. Hörs man inte, och syns man inte så finns man ju inte - det är något som program som Big Brother, Paradise Hotel med flera har fått våra ungar att inbilla sig. Alltså så hörs de, alltså så syns de.

"Bah, liksom, öh, liksom, å han bah, sa liksom att hon bah liksom, å fan vad snygg han var liksom, typ" i tio minuter i ett "normalt" volymläge för dagens ungdom, från Sundbyberg till Centralen och jag är kvaddad. Frågan är vilken förhörsledare som behöver en stark lampa och tumskruvar för att plåga någon till ett erkännande när det finns svenska ungdomar? Lås in ett härdat förhörsoffer på en blåbuss full med gapande tonåringar och sanningen lär komma...

Jag stör mig på mycket, andra kanske stör sig på mig när det sitter ett fläskberg på sätet mittemot och äter onyttigheter som luktar starkt. Kan jag kräva av de som dubbelsitter att börja förstå att alla vill sitta? Kan jag begära av ungar och ungdomar att de skall vara knäpptysta? Det är ett givande och tagande, och frågan är om en plats där olika individualister tvingas umgås kollektivt någonsin, någonstans eller någongång kommer att kunna bli en plats där fred och försoning råder. Jag tvivlar.

Länkar: SvD1, SvD2