MELODIFESTIVAL OCH POLITISKT SIGNALERANDE

Någon myntade någon gång i forntiden begreppet om att "idrott och politik hör inte ihop", men det var innan USA bojkottade OS i Moskva i spåren av den sovjetiska inmarschen i Afghanistan och följande kontra-bojkotter. Musik och politik däremot, har alltid hört ihop på ett eller annat sätt. Skulle Mikael Wiehe sälja några skivor överhuvudtaget om inte tokvänstern tyckte att hans texter var bra? Förmodligen inte, för sjunga kan han ju inte den skånske stalinistsångaren.

De flesta artisterna har i sina texter något som sätter fingret på ett samhällsproblem som de vill belysa, och därmed hamnar de i opinionbildarnas skrå och eftersom mycket av musikens texter handlar om att gnälla på att staten och kapitalet sitter i samma båt så faller det sig naturligt att de flesta musikanterna hamnar i det gnälliga gängets laguppställning.

Marit Bergman var Mona-kramare, medan Mona var så nära en Moneybrother-groupie hon kunde bli innan Bosse blev upprörd och omvärlden pinsamt plågad av en medelålders tant som svansade kring en duktig men politiskt missledd sångare. Vi moderater mötte upp med Wille Crafoord och Mange Schimdt, och den musikaliska valrörelsen var ett faktum - en valrörelse där vi i det blåa laget ärligt talat var lika underlägsna som vi var överlägsna när det kom till politik...

En som stack ut var Linda Bengtzing. Snygg, sexig och skönsjungande sångfågel med hjärtat till höger och lite förälskad i den man vars hustru jag är lite förälskad i. Linda Bengtzing har tidigare sjungit om att hon "ljuger så bra" och kanske var det därför hon skulle kunna möta fiende-gängets fotfolk i LO utan att blinka. Men den dagen kom då LO-folket fick veta att Linda Bengtzing var blå i själen, man avbokade henne och alla vi på högerkanten började älska Linda Bengtzing ännu lite mer när hon skapade media om den cyklopiska fackföreningsrörelsen.

I kväll belönade vi Linda Bengtzing för hennes insatser i valrörelsen, och när Rickard Ohlsson berättade att den som fått flest röster var Linda Bengtzing så var det en naturlig effekt av morgonens Synovate-undersökning där hennes favoritparti också hade fått flest röster. Linda sjöng om ett förhållande som var bra, men där det fanns en ännu mer spännande man som hon drömde om och ville leka "in-å-ut"-leken med, och den figuren är troligtvis landets blåa statsminister...

Men ärligt talat så var inte Linda Bengtzing bäst ikväll, det var utan tvekan det bandet som var där utom tävlan - The Ark. Klasskillnaden blev tydlig när det blåste loss "Breaking up with God". I dessa dager då Palme-fixeringen har tagit överhanden i media och i sosseriet skulle man möjligtvis kunna se Ola Salos sång om att bryta med Gud som ett vädjande till sossarna att släppa Palme och gå vidare med något som lever i nuet och inte i dået.

Men kanske är just "Breaking up with God" en av de där fåtaliga låtarna som inte handlar om politik överhuvudtaget...

Länkar: SvD, AB1, AB2, Expr1, Expr2, DN

Bloggar: