ÅDALEN -31, GÖTEBORG -01 - HISTORIA I REPRIS

"Minns Ådalen, Wickman! Vi är de besuttnas redskap..." är en strof ur Lasse Åbergs epos om det gamla invasionsförsvarets teambuildingövningar, och jag bär alltid med den där meningen när Ådalen 1931 förs på tal. Bilden av en yvigt skäggig repgubbe som konfronterar en möbelförsäljande reservofficer i slutet av filmen ger en bild av det folkförsvar som aldrig någonsin, aldrig någonstans och aldrig någon gång skulle kunna öppna eld mot landets civilister.

Ådalen var en tragedi för vårt samhällsbygge, när svensk värnpliktig trupp började skjuta rakt in i ett tåg av hörselsvaga rödingar till demonstranter som inget annat ville än att märka och markera mot de som struntade i att strejka. Tragedin var en effekt av en händelseutveckling som spårade ur och som nådde sitt klimax när Kapten Mesterton beordrade sin trupp att öppna eld mot de som fortsatte sin vandring trots att de varnats tre gånger, en ohörsamhet som resulterade i att hela demonstrationståget klassades som "upprorsmän".

Bilden av de uppretade och agiterade demonstranterna som upprorsmän förstärktes av det kastades stenar mot militären, mot polisen och deras hästar - och precis som i Göteborg under EU-toppmötet var det hästarna som skadades i störst omfattning av stenarna. Alldeles oavsett vad som låg bakom demonstranternas selektiva dövhet och militärens oförmåga att vara kalla nog när det började brännas så var det hela en vandring rakt in i katastrofen utan någon möjlighet för någon sida att backa...

Naturligtvis är det fel när landets militär tvingas skjuta ner obeväpnade demonstranter, alldeles oavsett vad dessa har i görningen. Naturligtvis är Ådalen ett mörkt kapitel i den svenska historieboken, men att kategoriskt skrika att allt var militärens fel är lika korkat som att skylla dödandet på de som vägrade lyssna.

Hur hade jag upplevt Ådalen 1931 om jag hade levt på den tiden? Vilket parti hade jag tagit om jag hade tagit parti i det kaos som blev resultatet av en lång serie händelser som bara kunde mynna ut i en katastrof? Förmodligen hade jag känt som jag kände efter Göteborgskravallerna, då jag led med en polismakt i vanmakt och som i desperation var tvungna att ta till skjutvapen som en påstådd sista utväg när stenarna haglade och ingen lyssnade. Jag minns bilderna av en pöbel som slaktade Avenyn, som förstörde Rikets andra stad och som inte hade en tanke på att lyssna på de som var där för att hålla ordning.

I brist på vattenkanoner och tårgasgranater, i brist på en effektiv taktik för att möta ett ohämmat våld från de som var emot något så önskade jag några kustjägarkompanier med gummikulor i magasinen som landsteg vid Paddan och som sedan körde ett milt våldsamt återtagande av Avenyn och de centrala delarna av Göteborg som var i anarki. Jag ville se hårt mot hårt, när snällheten och snackandet inför toppmötet tydligen inte hade fungerat. Jag hade gärna sett att alla de som löpte gatlopp också fick ta konsekvenserna för sitt löpande i rätten och utan att den svenska rättvisan tog på sig sina silkesvantar. Nu blev allt istället ett gråtreportage från Janne Josefsson där en skottskadad gatstenskastandes demonstrant blev en martyr och där alla poliser som led alla helvetets kval de där dagarna i Göteborg istället demoniserades...

Göteborg 2001 och Ådalen 1931 har det gemensamma att det till slut inte tycktes finnas någon annan utväg att ta till en det sannolikt dödliga våldsanvändandet med skjutvapen. I Göteborg klarade sig demonstranten till slut hyfsat bra trots sin skottskada, i Ådalen stupade 5 demonstranter och 5 sårades, och i båda fallen hade det förmodligen räckt med att lyssna för att händelserna istället skulle kunna ha varit en teori om ett "worst case"-scenario. I min värld är det värsta att man skjuter, inte vem som råkar stå bakom vapnet - en uppjagade polis i Göteborg eller en vettskrämd beväring i Ådalen.

Händelserna i Ådalen fick det goda med sig att svensk militär under en herrans massa år aldrig någonsin, någonstans, någon gång skulle behöva riskera att behöva ta till våld mot landsmän oavsett vad dessa landsmän än gjorde. Lagarna är numera lite mer nyanserade, och den pyttelilla försvarsmakt som finns kvar kan i ett "worst case"-scenario faktiskt få hjälpa polisen vid hot om terrordåd eller utförda sådana. Gott så, och med ett annat meningsutbyte ur Repmånad kan man konstatera att Ådalen är historia, ett svart och jobbigt stycke historia för landet Sverige...

"- Ådalen, Nisse!"
"- Jaja, men det är ju länge sedan?"
" - Jag säger bara en sak - Ådalen, Nisse!"

Länkar: SvD, SVT
Bloggar: Röda Berget, LibDem