Morgonen var kylslagen och solen sken inte alls över Karlstad. Trots bakfyllan orkade jag lyssna på två tal under förmiddagen och sittstrejka framför en av de där 8 datorerna som vi "kongressdeltagare" kunde surfa på. Det bloggades trots att frukosten åkte hiss upp och ner i matstrupen, det länkades trots att huvudet kändes marginellt bättre än Usamas dito några mikrosekunder efter det att en Navy Seal fick honom i siktet. Jag led, men jag hade ingen annan att skylla på och ibland skulle det nog vara skönt att vara sosse för att kunna skylla allt elände på borgerligheten i allmänhet och moderaterna i synnerhet. Det var den sista ölens på Bishop Arms fel, den där sista ölen som man alltid skall låta bli...
Lik förbannat, mindre än 24 timmar senare står man där i CCC och häller i sig ännu mer öl under ett jättemingel till tonerna av Sven-Ingvars "Börja om från början..." - och det var precis det jag gjorde när jag grundade för en ny baksmälla. Men det fanns skäl att fira för mig, eftersom jag fyllde på mitt bekräftelsebehov till bristningsgränsen när för mig kända och tidigare okända människor hyllade mig för min förmåga att göra något bra här i livet.
Medan Falcon fuktade min strupe så fick jag höra superlativer om mitt bloggande, och naturligtvis kan jag ha haft hörselhallucinationer efter alldeles för många Falcon före den där jag hade i näven medan jag tyckte mig höra att jag var bra, att jag dög. Det jag inbillade mig att jag hade hört fick mig iallafall på ett gott humör, och jag drack lite till för att fira.
Trevligt sällskap i form av några partivänner som jag lärde känna mer, smicker från några riksdagsledamöter vid Klarälvens strand och kvällen blev en höjdare när Calle Bildt inte puttade bort mig när jag ville trycka upp mitt feta lekamen bredvid hans välsvarvade kropp för en idolbild. Att jag redan innan hade fått se SÄPO mot all vett och all etikett fram mig till självaste statsministern och finansminister Borg gjorde att jag fått mitt triss i kungar på hand.
Utan tvekan var Anders Borg på bäst humör av de tre kungarna, glad som en lärka och kramsjuk till och med när måltavlan för en kram var en isterbuk likt underetecknad. Borg var god och glad, faktiskt till och med mer älskad i festlokalen än undertecknad och alla ville ha med Borg att göra. Hade det varit en sosse-fest som jag var på så hade jag kallat det ett perverst idoldyrkande, där vuxna människor sänker sig till oanat låga nivåer bara för att få röra vid en politisk ikon. Det var så Borg togs emot - och efter att ha lyssnat på Borgs tal och illasinnade rykten om att han låter nätsan lika bra när han släpper väder vid urinoaren - så förstår jag hur personkulter skapas.
Juholt höll ett bra tal på sin extrakongress, när han blev vald till ny sosse-ledare som den nödlösning och kompromisskandidat han är. Efter talet minglade Juholt bland sitt fotfolk, och det fanns de som fick röra vid Juholt och som kallade det hela "en utomkroppslig upplevelse!". Jag raljerade över det då, jag gör det inte idag. När Borg kramade om mig i kön till mat och bira så var jag på väg ur min kropp, med det sista lagret underhudsfett höll mig till slut kvar i en kropp i stort behöv av pedikyr.
Jag såg unga snorhyvlar hångla upp kvinnor på ett sätt som fick mig att bli avundsjuk. Jag fick se planeringschefen Tamsons dansa fulländat med den ännu lite mer fulländade Roberta Alenius, och jag blev ännu mer avundsjuk. Jag fick se folk som kunde röra sig rytmiskt i takt till både John Pohlman, till Sven-Ingvars och till någon DJ med försmak för låtar som inte föll mig på läppen, och blev avundsjuk på alla de som kan dansa. Jag ar avundsjuk på de flesta och det mesta när ett underskönt socialborgarråd gav mig ny livskraft på samma sätt som Sanna Rayman hade gjort i Örebro två år tidigare.
Fler och fler, både kända och okända för mig berömde mig efterhand för min förmåga att blogga bra så försvann min avundsjuka. Alla kan inte vara bra på allt, men alla är bra på något - och i mitt fall handlar det tydligen om skrivandet, men inte så mycket mer. Gott så, man får vara nöjd över det lilla.
Sverigemötet slutade för mig 02:10 vid busstationen i Karlstad och en Swebus med destination Stockholm. Mitt sista minne från Karlstad var hur bussen krängde till när vi svängde ut på motorvägen E18. Därefter minns jag ett kort stopp i Västerås, men inte så mycket mer. Den sista ölen hade inte gått ur kroppen när jag rullade av bussen på Cityterminalen, men jag mådde ändå så mycket bättre än morgonen innan...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar