2011/05/04

"KRIKS" BLEV SVERIGEMÖTET & JAG ÄR PÅ G


I den moderata begreppsvärlden vet alla vad "KRIKS" är för något, inga förklaringar behövs för att lyfta fram betydelsen av den för den oinvigde obegripliga förkortningen. "KRIKS"  var moderaternas massmöte Kommunala Rikskonferensen, men nu finns "KRIKS" bara kvar som ett minne av otaliga seminarier och mingelpartyn där de folkvalda och tjänstemännen teambuildade över en öl eller sju. I år heter "KRIKS" istället Sverigemötet, och det första Sverigemötet hålls i Karlstad, Värmland...

För två år sedan var jag i Örebro, på "KRIKS" för första gången och jag kände mig helt bortkommen, malplacerad och blyg. Jag kände ingen, alla kände varandra men ingen kände mig, ensam bland okända i den stora kongresshallen medan Schlingmann hälsade alla välkomna. Talet tog slut, några sade iallafall hej innan de hittade någon mer intressant att prata med - och jag ställde mig i ett hörn för att gömma mig, lite besviken över att ingen tycktes känna igen mig som den mest spontana bloggaren i det blåa laget.

Då kröp hon upp bakom mig, SvD skarpa ledarskribent Sanna Rayman, och klappade till mig lite försynt på ryggen och berättade att hon minsann gillade min blogg skarpt. Det tog en nanosekund, och sedan var tranformeringen genomförd - från ett räddhågset mähä till en stolt tupp som sprätte och spatserade bland utställningsmontrar och seminarier, tillfreds med tillvaron och med att vara populär bland de som jag ville vara populär bland. Hela Örebro-vistelsen, och det efterföljande minglet blev en orgie i hybris - rätt smaklöst men ack så skönt.

"KRIKS" valåret 2010 gick av stapeln i Göteborg och jag fick inte följa med. Det gjorde naturligtvis ont i min själ och i min självkänsla att inte partiet mailade mig och bad på sina bara knän att få bjuda mig med till Sveriges baksida för att därifrån sprida det moderata evangeliet på nätet efter min bästa förmåga. Men hela tillställningen i Göteborg drunknade i den interna valfuskdebatten i Stockholms stads moderata provval - och ingen, absolut ingen, kunde märka att tusentals moderater på andra sidan landet slog sina kloka huvuden ihop för att kunna vinna väljarna och valen. Så egentligen var det ingen större förlust att inte få vara med, för vad man än hade skrivit om seminarier, politisk progressivitet och pragmatism så hade ändå ingen läst budskapet. Media var fullt upptaget med att kladda valfuskande på hela partiet...

Året är nu 2011, och Karlstad är den utvalda staden för att få inhysa några tusen moderater i vartenda hotellrum i staden och i intilliggande byhålor. "KRIKS" är numera Sverigemötet, och efter många om och men så kommer jag ändå att vara där - som observatör, som bloggare och som sanningssägare. Jag skulle inte vara i Karlstad om det inte vore för ett antal synnerligen hjälpsamma och tillmötesgående individer som stöttat mig på olika sätt - ekonomiskt, moraliskt och genom att inte få mig att ge upp. Det blir ett Sverigemöte som jag snart kommer att vara på väg till, för att utifrån min synvinkel visa att vi moderater är ett parti för hela folket och alla särintressen - inte bara några. Det brukar visa sig bäst på minglet, på festen och inte på seminarier och tal.

Jag har förstått att det kommer att finnas bloggare som fokuserar på det politiska hantverkandet, jag för min del kommer att lägga det mesta av krutet på att berätta sanningen om vad som händer efter några öl och kanske en aningen för stark drink. Det är då den stela politikern visar sitt rätta jag, blir människa och mer igenkänningsbar för väljarna, för min läsekrets.

Karlstad, här kommer jag - jag är på väg. Håll Dig uppdaterad om vad som händer och inte händer på en blogg som inte alls som alla andra. Första postningen kommer att handla om ett härligt gäng, tillsammans i en bil och på väg mot den värmländska residensstaden - förenade av viljan att göra något bra av de sociala medierna och att nå Karlstad innan Bishop Arms hinner stänga...

2 kommentarer:

Anonym sa...

Just det. Sanningen bör nog komma fram i ljuset. Det börjar bli dags. Sjävfallet är sanningen inte alltid det lättaste att ta till sig, men man kan ju i alla fall försöka... Hur kan vi annars ändra på det som är fel?
Sedan uppstår ju problemet att alla inte alls är överens om vad som är det sanna. Ännu svårare är att komma överens om vad som är det riktiga.
Även vetenskapsmännen ljuger ibland, men mest av alla ljuger väl politikerna med sina tomma, retoriska och vältrimmade ord?
Vilka är egentligen de mest sanningstalande? Kanske barnen och ungdomarna?
Ibland, men bara ytterst sällan, ljuger även jag. (-:
/Citronen

svenerland sa...

Lycka till! Visa borgarbrackorna hur en sann progressiv kraft resonerar.