NYHETSTORKA OCH GRÅTANDE PARTILEDARE...

Nyhetstorkan i Sverige är nästan lika plågsam som den verkliga torkan på Afrikas Horn. Men där barn, kvinnor och män i Somalia, Etiopien, Djibouti och några andra länder lider alla helvetets kval i en mat- och regnlös mardrömstillvaro så är det inte alla svenskar som lider - här är det bara de som är beroende av kvällstidningarna som plågas.

Aftonbladet lyfter nyheter om hundar som blir tokiga av fästingmedel och att man har hittat landets äldsta snöre, Expressen kontrar med att Magnus Härenstam är matt i pälsen efter en blodpropp i benet och att dansbandet Perikles har kört i diket med  sin turnébuss och tvingas ställa in sin spelning på Liseberg. Men mitt i all torka så har Expressen trots allt hittat ett russin i den mögliga kakan att leva på tills dess nyhetstorkan är över...

"Filmen som fick Juholt att gråta" är rubriken på ett inlägg som handlar om en Juholtsk intervju i Svensk Damtidning - kvällstidningarnas senaste hovleverantör av politiska nyheter. Håkan Juholt satt och bölade när han gick på bio med sina söner, och det var bara Juholt som grät. Det var inte Titanic eller någon annan tårdrypande rulle som fick Håkan att i ensamt majestät brista ut i gråt - det var inte ens "Håkan Bråkan och Josef".

Nej, Håkan Juholt grät till "Tsatsiki, morsan och polisen" - och där hittade vi beröringspunkten mellan mig och Juholt. Jag har också gråtit till den filmen, men av helt andra skäl än Juholt. Jag lipade för att jag såg Alexandra Rapaport, kvinnan jag ville ha efter att ha stött ihop med henne på SöS-akuten när hon förkovrade sig för att kunna spela sin roll i TV-såpan "OP7" på Kanal 5. Rapaport var underbar, utseendemässigt - och spännande, som person...

Juholt bölade för att han fick se en unge som plötsligt blev lycklig. Kanske fick ungen nya glasögon, kanske lyckades ungens familj bryta med barnfattigdomen genom några nya bidrag eller kanske, kanske fick ungen följa med på Unga Örn-läger på Slandön. Juholt grät av helt andra skäl än mig, och förmodligen kan man genom informationen från Svensk Damtidning dra slutsatsen att Juholt är moraliskt överlägsen mig - och jag säger absolut inte emot.

Själv började jag fundera på vilka filmer som skulle framkalla gråtattacker hos Juholts kollegor bland partiledarna. Vilken rulle skulle få Lasse Ohly att bryta ihop som ett litet barn, och vilken skulle få Jan Björklund att sitta i mörkret och torka sina tårar? Tillåt mig att spekulera...

Lars Ohlys företrädare gick inte på bio för att gråta, utan för att sitta i ett hörn och kissa. Men Lars Ohly är inte Gudrun, han föredrar nog att kroppsvätskorna kommer ut via tårkanalerna och inte genom uretra. Förmodligen är en sådan film som skulle få Ohly känslomässigt labil "Goodbye Lenin" om en partitrogen kvinna som handlar i koma när socialismen lever och som vaknar när socialismen har dött - i DDR. Kvinnans son kämpar träget för att få kvinnan att tro att allt är som det var när hon försvann in i sitt koma. Kvinnan inbillar sig alltså att allt är som när Järnridån skyddade östtyskarna från fascisterna i väster, hon delar alltså Ohlys bild av verkligheten. Att förstå att han inte är själv borde beröra Ohly ordentligt.

Göran Hägglund skulle förmodligen gråta ordentligt åt Monty Pythons "Life of Brian" - av flera skäl som vi inte går in närmare på här annat än att klassa de brittiska komikerna som en samling störda blasfemiker.

Maud Olofsson - förmodligen den mest lättrörda av de lättrörda partiledarna - vad skulle få Maud att börja gråta? Sannolikt skulle "The China Syndrome" - Kinasyndromet få Maud ur balans efter Centerns omprövning av sin syn på kärnkraften. Själv tycker jag att Mauds tårar borde vara glädjetårar - då Centern trots allt landat i verkligehetn och inte i drömmarna...

Gustav Fridolin och Åsa Romson, de två språkrören, får gråta ut hos varandra när de ser på "Batman and Robin" där en grön kvinna utvecklas till "Poison Ivy" och visar världen vad galna miljökämpar är kapabla till både i seriernas värld och i den värld där vi alla lever. Är det inte så att Åsa Romsons insats på Almedalens scen är snarlik den som fick "Poison Ivy" att spåra ur på allvar...?

Håkan Juholt har alltså redan berättat vad han går igång på känslomässigt - Tsatsiki, morsan och polisen. En annan film som mycket väl kan få Juholt att börja gråta i framtiden är "War of the Roses".

Utbildningsminister Björklund borde rimligtvis bryta ihop totalt inför den hyperaktuella filmen med en undersköna Cameron Diaz - "Bad Teacher". En amerikansk rulle som bildsätter Björklunds bilder av den socialdemokratiska flumskolan på ett sätt som ingen borgerlig PR-byrå har lyckats med.

Statsminister Reinfeldt är svår att få att visa känslor, men skulle någon film få Reinfeldt att låta en tår rulla ner för statsministerkinderna så är det nog filmen om Margaret Thatchers agerande under Falklandskriget "Falklands Play". En stark konservativ ledare fast förankrad i en politik som hon tror på och som leder henne rätt när det kommer till att slå tillbaka såväl inhemska kritiker som en yttre fiende - en Thatcher som borde vara en ledstjärna för alla som gråter i biosalonger.

Slutligen Jimmie Åkesson - riksdagens svarta får och gossen Ruda. Självklart skulle Åkesson bli rörd till tårar av både "Blackhawk Down", där islamisterna i Mogadishu visar upp sitt hat mot oss västerlänningar och av "Pojkarna från Brasilien" som är det närmaste Åkesson kommer inkräktaren Tilde de Paula och programmet "Spårlöst" där det gäller att hitta sina riktiga rötter. Skulle inte den annars oberörde och kalla Åkesson då falla i gråt vet jag inte vad som skulle kunna få honom skakad men inte rörd...?

Länkar: DN, Expr, SvD,
Bloggar: