SOM EN LUFTBALLONG I FLYGKABINEN...

På väg ner till Santiago de Chile för nästan två veckor sedan satt jag bredvid en söt israelisk tjej, mycket tilltalande och lättpratad. Det var väl tur det eftersom flygresan gick på 13 timmar, timmar som kunde blivit avsevärt mycket mer plågsamma och obehagliga om det inte hade varit för just det faktum att hon satt där hon satt...

På Madrid-Barajas flygplats tryckte jag i mig min huvudsakliga basföda, hamburgare. Hamburgare med LÖK, massor av LÖK. Till lunch samma dag hade jag tagit en macka på Subway i Sundbyberg, med massor av LÖK, lite peperoni och annat som kan göra att gasproduktionen i kroppen kommer i gång på allvar. Och det gick i gång ordentligt denna natt, på den Iberia-flight som skulle ta mig till Sydamerika. Hade jag haft en obehaglig figur vid min sida hade jag kanske "lättat på trycket", men det gick ju inte när man hade en söt tjej som närmaste granne.

Det bubblade, det kom konstiga ljud inifrån min väl tilltagna buk och det blev hela tiden värre och värre. Tur att man är tung och ser skengravid ut, annars hade jag likt en heliumballong stigit upp till kabintaket och svävat omkring där i väntan på att någon stack hål på magen eller det att en viss muskel inte orkade hålla igen längre. Jag tog mig till det minimala toalettbåset och försökte lindra obehagskänslorna, men produktionen överskred avkastningen med råge. När jag kom tillbaka till min plats, var problembilden densamma igen. Det var plågsamt, jag vågade knappt sova av rädsla för vad som skulle kunna ske om jag somnade och tappade kontrollen.

Jag satt och fantiserade om den uppfinning som vi har på jobbet som kallas rektalpip, som används just för att snabbt och skoningslöst låta gaser från magen komma i kontakt med den friska luften. Ingen pip fanns där, ett sugrör...? Någon förälder som hade ett kolikbarn och därför köpt en mini-variant av den där pipen inom synhåll? Nä, jag får helt enkelt härda ut tänkte jag även om desperationen tilltog, liksom frekvensen av promenaderna till toaletten.

Väl framme i Santiago, vek jag av från det lämmeltåg som siktade in sig på passkontroll och bagageutlämning. Jag hittade en plats, långt borta från de korridorer på Arturo Benitez-flygplatsen där folk skyndade fram och jag tror mig på denna avskilda plats ha varit med om något som i befrielsekänsla säkert endast kan liknas med att föda fram ett barn efter timmar av förlossningsvärkar.

Jag vet inte om det har med saken att göra, men vi såg aldrig Anderna från Santiago denna dag, konstiga "moln" dolde den annars så hänförande utsikten. Att Santiago dessutom luktar som Skutskär har jag heller inget minne av från tidigare resor...