ÖVERREAKTIONENS RÖRELSE - VALBORGSKRÖNIKA

Hans Majestät Konungens födelsedag, Valborgsmässoafton och brasorna kommer snart att brinna land och rike runt, för att ge lite värme till det folk som bor i det kalla Sverige. Krönika på valborgsmässoafton, en dag innan helgen börjar på allvar med både röda dagar på lördagen och söndagen. Av respekt för mina politiska motståndare i det röda laget så låter jag krönikan brisera innan deras helgdag i morgon, 1:a maj, då plakatsocialismen och slagordsvrålandet når sin peak...

Den här veckan har det varit lätt att välja ämne att fundera omkring, funderingar som knappas ner och görs offentliga. Det här var ju veckan då svensk politik fick ett nytt odödligt ord i Tobleronepolitiken. Rödgrön röra i all sin prakt, men lite uttjatat var Carl Bildts gamla klassiker och Mats Odell plockade upp stafettpinnen och släppte det som kallades ett politiskt lågvattenmärke till TT. Mats Odell med kompanjoner tyckte sig ha hittat på något fyndigt, ett uttryck som vävde ihop oppositionsledarens tidigare livserfarenheter med de dagliga utspelen från de grönröda som faktiskt lovade både guld och gröna skogar. När TT publicerade Mats Odells "lågvattenmärke" så öppnade sig Pandoras politiska ask, och en snedtändning av sällan skådat slag blev uppenbar.

Överreaktionernas överstepräst, Thomas Östros, var igång innan någon hunnit läsa klart Odells pressmeddelande. Det skulle bes om ursäkt och helt plötsligt lärde vi oss att den kristna högern också använde choklad i sina kampanjer mot politiska motståndare. Kossackvalet drogs upp, där ett chokladmärke från Schweiz helt plötsligt var lika laddat som att skrämmas med kommunisterna - och efter Östros följde hela rörelsen i en reaktion som jag vill kalla för en överreaktion.

Partihögkvarteret på Sveavägen 68 gick från DEFCON 4 till DEFCON 1 på bara några sekunder, alla tillgängliga resurser skulle sättas in för att slå tillbaka på det vämjeliga anfallet från Mats Odell. Mobiliseringen var total, och medan Östros iklädde sig rollen som en lika balanserad kopia av pansargeneralen Patton så tog Ibrahim Baylan hand om det mer taktiska svaret. Varenda röd bloggare av rang ställde upp och gjorde sitt bästa för att skjuta in sig på att det var en diabolisk plan, där mosandet av Mona hade högsta prioritet.

Jämförelser mellan morden på Olof Palme och Anna Lindh seglade upp som en förklaring till varför reaktionen blev som den blev. Rörelsen var kränkt, rörelsen var utsatt för ett frontalangrepp och att stå upp i det läget är en naturlig reflex för sossen. Jag tyckte att rörelsen överreagerade, jag tycker att man borde ha bemött Odells påhopp med humor eller tystnad - inte med ursinne. Reaktionen har dock fått mig att fundera på varför det lät som det lät, varför krigsdeklarationen kom så omedelbart.

Jag minns morgonen den första mars 1986, morgonen då Sverige vaknade upp till nyheten att landets statsminister hade skjutits ihjäl på samma Sveaväg som kokade över i tisdags. Mina föräldrar var sossar, och det blev av naturliga skäl sorg även hemma hos oss. Jag respekterade Palme som politiker, men det betydde inte att jag gillade det han stod för. Jag sörjde ett angrepp på en pappa, på landets statsminister och ett illdåd som var riktat mot vår demokrati. Men jag grät inte, och det fick jag skit för av två föräldrar som grät mer än när någon i familjen tog sin tillflykt till de sälla jaktmarkerna. Om Olof Palme hatades i vissa kretsar så hade han också enormt mycket kärlek i andra kretsar - Palme var en politiker som berörde.

Jag minns morgonen den elfte september 2003, morgonen då jag satt framför TV:n och grät som ett litet barn. Tårarna rann medan jag led med Göran Persson som mitt i sin egna sorg var tvungen att möta journalisterna för att berätta att Anna Lindh var död, mördad. Jag grät, allt var hemskt och känslan av förtvivlan förstärktes av att jag faktiskt hade fått nästan en timme bredvid Anna Lindh under en tågresa. Om Palme var sosseriets kung när han föll på Sveavägen så var Anna Lindh samma partis kronprinsessa när hon föll på NK. Att Anna Lindh var en representant för ett parti som jag hade svårt för betydde ingenting medan jag satt och grät som ett litet barn - hon var en människa, en mamma och en utrikesminister som var älskad av de flesta. Anna Lindh berörde människor, men på ett annat sätt än Palme. Hatkampanjer existerade inte mot Anna Lindh, inga jag märkte av iallafall...

Dessa två mord har traumatiserat ett parti så till den milda grad att man reagerar på det sätt man gör när Odell rätt oskyldigt lyfter fram Monas förlutna i dagens politiska debatt. Man blir rädd att en schweizisk chokladbit skall trigga någon galning att kasta sig över Mona. Men precis som Anna Lindh var Anna Lindh, Olof Palme var Olof Palme så är Mona Sahlin just Mona Sahlin med allt vad det innebär.

Mona Sahlin väcker känslor på ett sätt som Palme gjorde, men där den trofasta kärleken som Palme hade från de egna mer liknar en distanserad acceptans från stora delar av rörelsen. Däremot så finns det tokar som på många sätt jagar Mona som Palme jagades. Då var det EAP, nu är det Sverigedemokraterna. Hotbilden mot Mona Sahlin är stor, men jag tror inte att ett begrepp som "Tobleronepolitik" gör varken till eller från för att försämra säkerhetsläget kring Sahlin.

Mona Sahlin är oppositionsledare, än så länge kanske är bäst att tillägga med Synovates morgonmätning i bakhuvudet, medan Palme var statsminister när någon galning ändade hans liv. Jag vill därför lyfta frågan hur socialdemokratisk retorik med stupstockar och ett evigt tjatande om en kallhamrad och cynisk Fredrik Reinfeldt påverkar hotbilden mot den moderata statsministern. Kan inte Östros reflektera ens en sekund över vad ordet stupstock kan innebära för en tokskalle med vänsterextrema åsikter som vill göra sig historisk? Veronica Palm släppte fram stupstocken, men den spreds snabbt som ett modeord i rörelsen - ett ord som väcker mer känslor hos utsatta grupper än Tobleronepolitik. Varför är stupstock acceptabelt, men inte Tobleronepolitik?

Mats Odells Tobleronepolitik och Veronica Palms Stupstock speglar en utveckling i politiken där man effektivt får pressen att nappa på slående "one-liners". Är det den politiken vi vill se, där man glorifierar sig själv och skriker högt när något hotar den skönmålade bilden? Är det den politiken vi vill se där motståndaren demoniseras och utmålas som satans förlängda arm på jorden? Och vem är jag att sitta och prata om politisk korrekthet när jag bloggar som jag gör -med lågvattenmärken som signum? Om det uppfattas som hyckleri så förstår jag det faktiskt...

Men när jag ger mig på Mona, eller mina egna, så försöker jag göra det med satir och ironi som vapen. Ibland balanseras det på slak lina, det ser jag själv och för de tillfällena vill jag be om ursäkt. Det kommer snart ett nytt sånt inlägg, i morgon får Mona ett förslag till ett alternativt Första Maj-tal av just mig som kommer balansera på den där linan. Jag hoppas att det bara blir kul, men det kan bli plumpt -förmodligen ligger åsikten i betraktarens syn på tillvaron.

Skall vi lämna Mona Sahlin som partiledare och politiker för att bara fokusera på partipolitiken då? Absolut inte, det vore ett tjänstefel när Monas ställning ser ut som den gör. Att Mona Sahlin är en slarver är ju känt såväl inne i rörelsen som utanför. Men för mig är det ju egentligen en befrielse att även personer som inte är felfria eller perfekta tillåts nå framgångar, men hur det att ha en svag ledare på en plats där det med största sannolikhet krävs en stark ledare? Är man lämpad att sitta som statsminister när man lämnar jobbiga konflikter därhän och trollar fram en folkomröstning om Förbifarten ur hatten? Är man rätt kvinna på rätt plats när man först säger att ett parti inte alls får vara med medan man en vecka senare ändrar sig för att några skriker tillräckligt högt? Är Mona ett statsministerämne?

" - Mitt intryck av henne – jag har jobbat nära henne under hennes tid som partisekreterare – är att hon agerar mer efter vart hon känner att vinden blåser än efter djupt grundad övertygelse och framför allt kunskap. De gånger hon bad mig om underlag för något, ville hon aldrig läsa några vidlyftiga papper, som hon själv måste tolka. Nej, korta sammanfattningar skulle det vara. Hon var ganska lat." berättar socialdemokraten Enn Kokk. Målande eller svartmålande - det är frågan...

" - Partiledaren Mona Sahlin är inte förmögen att med auktoritet tala om ekonomiska frågor, än mindre tänka konstruktivt om ekonomiska system, därtill är hon för okunnig. Kompetenser i hennes omgivning har stötts ut." låter oss förre vice riksbankschefen Villy Bergström få kännedom om. Villy Bergström är socialdemokrat och LO-ekonom.

Det är just de frågorna vi bör lyfta när det gäller Mona Sahlin om någon frågar mig, frågor som mer handlar om det politiska ledaren än personen Mona Sahlin. Sedan kan man fråga sig om hennes värsta fiender finns i eller utanför rörelsen? Hur hade Östros skrikit om det var en moderat som hade påstått det som Enn Kokk eller Villy Bergström lyfter fram? Det hade låtit, tro mig...