Lördag eftermiddag, ett regn som nyss slog mot fönsterrutorna har övergått i ett nytt snöoväder. Skall det aldrig ta slut är ju frågan som många svenskar ställer sig nu när vi om bara två dagar byter vinter mot vår i almanackorna. Skall det aldrig ta slut gäller ju denna dag även jordbävningar. För några månader sedan ödelades ett av världens mest plågade länder, Haiti, av en jordbävning och nu är det så dags för Chile.
Tragedin i Haiti är ju svår att överträffa men människan är ju sådan att man har lättare att relatera till en händelse, ett skeende eller som i detta fall en katastrof om man har varit där. Jag led alla helvetets kval nät Tsunamin svepte in över länderna kring Indiska Oceanen den där dagen som var Annandag Jul för 6 år sedan, men jag kunde inte leva mig in i traumat fullt ut eftersom jag inte hade haft min feta kropp på grillning vid Khao Laks strand. Och visst blev jag tårögd och frustrerad när de stackars haitierna fick en jordbävning i present av moder jord. De hade ju en tillvaro som redan var för djävlig, men lite värre skulle det ändå kunna bli...
Nu är det Chile som drabbats, och det är ett land som besökt två gånger. Två gånger och sammanlagt lite drygt 14 dagar och min kärlek till det avlånga och det mest välutvecklade landet i Sydamerika var ett faktum från den sekunden jag satte lyckades hitta ett gömställe på Santiagos internationella flygplats där jag i lugn och ro kunde släppa ur de gaser som under 14 timmars flygning bildats i min mage. Jag stod i en skrubb och pruttade hysteriskt, och började älska Chile, Santiago och de människor som har sin hemvist där. Och inte blev kärleken mindre när jag fick bekanta mig med ett land med många kontraster, med outsäglig skönhet och ett folk som både vara vackra och sympatiska. Det finns en plats i mitt åderförkalkade hjärta för Chile och dess folk, och just denna lördag har jag svårt att fokusera på något annat än det som hänt och händer på andra sidan jordklotet...
Santiago kändes som hemma, och visst var det så att det var lätt att känna så när jag bodde på ett fint hotel i en av den finaste stadsdelarna. Att gå ut på gatorna där skilde sig inte alls från Barcelona, Milano, Nice - det var som en metropol i Sydeuropa, det kändes tryggt och som hemma i "Unionen". Men det fanns ju delar av staden som var synonymer till kåkstäder och slum, det fanns en baksida av den vackra fasaden men även i de fattiga områdena hade folket hopp.
Dum i huvudet eller bara nyfiken i en strut så tog jag mig till gråzonen mellan välfärd och fattigdom, gick in på en lokal kvarterskrog där menyn fanns på engelska och satte mig ner för att se inte bara det glättiga Santiago. Nu är det väl så att de som har det som sämst i Santiago inte ens kommer till en kvarterskrog men jag träffade många fantastiska människor som gav ett bestående intryck på mig. Jag pratar inte spanska, de flesta av de jag satt och skålade med pratade inte engelska men några gjorde det och agerade tolkar. Det var en kväll på andra sidan San Cristobal Hill som jag aldrig kommer att glömma, och denna dag finns mina tankar hos de som bodde i det som vi betraktar som ruckel - små plåtskjul utan jordbävningsskydd. Hur mår de denna dag? Har de tak över huvudet? Har de livet i behåll, och är de oskadade...? Tankarna snurrar.
Jag blir berörd, jag ser gator jag promenerat på vara fyllda av skrämda och hjälplösa människor, jag ser förstörda vägbroar jag åkt på - och det är just detta igenkännande som gör det så mycket jobbigare. Och insikten om att pengar som hade behövts för att lysa upp lite mer nu kommer behöva gå till återuppbyggnad plågar mig faktiskt.
De hade en tillvaro som på många sätt var mörk till svarthetens gräns, men de var glada och de såg ljuset längre fram i och med Chiles ständigt ökande välstånd. De såg ljuset i tunneln och gnällde inte trots att deras liv var ett liv som vi i Sverige skulle klassa som misär. I dag släckte jordbävningen utanför Concepcion ljuset i stora delar av Chile, och frågan är om inte även ljuset i mina ytligt bekanta vänners tunnlar blockerades av rasmassor och mörker?
Ett besök på "Bolaget" denna dag, och det fick bli chilenskt vin och estnisk öl. Ännu så länge hittar man ju inte den chilenska pilsnern "Cristal" på Monopolet, annars hade dagens fylla haft ett 100%-igt behjärtansvärt syfte. Jag kommer bänka mig framför TV:n, med värmeljusen fladdrande i det drag som kommer från undermåliga fönster, för att följa nyhetssändningarna från det land, den stad och det folk jag kärat ner mig i.
Knappt 9 månader återstår innan den tredje resan till Chile, santiago och de Falklandsöar som är slutmålet blir av. Även om jag var orolig när jag lade mig i min breda King Size-säng på Hotell Atton el Bosques elfte våning förra gången jag var där så kommer oron denna gång gnaga ännu lite mer på mitt instabila psyke. Jag är där några dagar och kommer att vara nervös, hur har då de som bor där för jämnan formats av det som hände natten till i dag?
Ostrukturerat och formlöst blev det denna dag, förlåt! Denna dag mäktar jag inte med något annat tyvärr, men i morgon är en annan dag. Tack för att just Du läste, tack för att Du orkade. Tack och Bock, Stupstock!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar