HELGKRÖNIKA: OM ATT FUSKA...

Jag brukar älska vintern, riktiga vintrar med mycket snö och så pass mycket köld att vägsaltet inte biter och slasket som uteblir. Men nu känns det lite inombords som om vintern 2009/2010 borde kunna lämna oss och övergå i en skön vår, en solig vår och i ett senare skede en sommar som kompenserar upp nationen för den vargavinter som varit. När jag tittade ut genom fönstret på jobbet häromkvällen och såg att ytterligare tillskott till det där vita på marken föll ner från himlen så suckade jag för första gången denna vinter - ett tecken på att en vinterälskare har fått nog.

Och apropå att få nog... En snackis i den politiska sfären de senaste dagarna har ju varit hur en enskild medlem vid namn Mats Rudin försökt manipulera en moderat valsedel genom att fuska sig uppåt. Fusket har bestått i att den enskilde medlemmen Rudin har betalat sina vänner och bekanta för att bli medlemmar och därmed ha fått rösträtt i de processer som är vårt nomineringsarbete och en del av interndemokratin. Jaha, men var han säker på att få deras röster när han lättade på plånboken för att se till att några fler får föstes in i den moderata hagen? Kunde han vara så säker på att inte dessa nya moderater hittade någon annan och bättre lämpad att företräda dem? Han kunde inte vara säker, men såg det som en hyfsat säker investering - och domen är nu hård...

Drevet går, fuskaren Rudin var inte själv heter det och flera andra namn cirkulerar nu på vägen fram till det altare där alla fuskare skall offras i partiets namn. Men är det så fruktansvärt det som hänt egentligen? Själv blir jag mer illa berörd av att sossar under valdagen åker runt på demensboenden och ålderdomshem och får de som inte längre kan skilja äpplen från päron att välja "rätt" än att en enskild maktgirig typ tar av sina egna medel för att få kompisarna med sig i en valprocess. Det är min åsikt, den är säkert inte helt ok att ha men så är jag en fuskare ut i fingerspetsarna. Att det sedan är fulspel, falskspel och olika former av rackartyg i alla partiers nomineringsprocesser är nog lika självklart som att det är nomineringsprocesser som pågår. Vi moderater är inte alls unika i detta avseende - av vänner med hjärtat i såväl SAP, FP som C har jag fått höra talas om olika händelser som är precis lika osmickrande som fuskande.

Likväl, jag försöker stå för min fuskande personlighet även om jag inte alls är stolt över detta karaktärsdrag. Att ta genvägarna där man hittar dom, att manipulera med verkligheten så att den blir overklig och med alla tänkbara medel försöka komma lättare undan än vad jag borde ha gjort - det är ju jag i ett nötskal. Och eftersom jag redan kört min högst eventuella politiska karriär i en flismaskin så återstår ju inget annat än att erkänna att jag förmodligen hade gjort likadant som Rudin. Om bara plånboken hade varit tillräckligt tjock, vännerna moderater och möjligheten hade funnits att nå toppen utan större kampanjinsatser eller arbete, ja då hade det nog varit sannolikt att jag hade fuskat även där.

Några av de vänner som jag har fuskat bort minns säkert hur vi i verkligt unga dagar satt i en bohemisk villa i Rönninge med utsikt över sjön Flaten och spelade ett krigsspel. Det var såpass länge sedan att det inte handlade om datorspel, utan om ett så kallat "boardgame". Namnet var "Guns of August", och spelet handlade om det Första Världskriget. Man flyttade sina kårer över Europa på en karta med ett hexagonsystem över sig. Vi var några stycken som kämpade, och jag hade fått till uppgift att spela rollen som Österrike-Ungern. Den som kan sin historia vet att det var en stor nation med fiender i alla väderstreck och en alldeles för liten armé som jag fick ta hand om. Sålunda behövde det fuskas...

Det fanns fler kårer i spelkartongen än de som jag hade rätt att spela med, och likt en trollkarl så lyckades jag under spelets gång fuska in massor med kårer utan att någon märkte något. Spelet gick bra, och jag lyckades utmärkt - till den dagen på moralens väktare och den überpräktiga Jens började inventera de olika ländernas styrkor. Snabbt kom han fram till att jag hade cirka 33% mer kårer på spelplanen än vad jag skulle ha haft. Blåneka, spela oförstående och verka mindre vetande var de försvarsmekanismer som jag lyfte fram när detta uppdagades. Mina infuskade kårer togs bort, och jag förvandlades från en offensiv stormakt till en defensiv nonsens-nation över en natt.

Och som inte detta fuskande var illa nog, så har jag nog fuskat i allt vad jag tagit för mig på ett eller annat sätt. Medan jag skriver detta så sitter jag ju faktiskt och skäms, men samtidigt så ver jag ju att jag är den jag är och inte ens dussintals terapitimmar har fått mig att börja spela livets spel lite hederligare. Jag skäms, jag försöker bättre mig - men varje gång jag vandrar i väg mot rätt riktning så trampar jag på en trampmina placerad där genom mitt sätt att vara.

Nu har jag ju min lilla blogg att arbeta med, och med den fuskas det inte. Den här bloggen skall bli framgångsrik för att jag gör något vettigt av en av dom få starka sidorna jag har - att skriva. Valåret är här, de personliga inläggen kommer efter denna krönika att bli färre och det politiska kommenterandet och pajkastandet kommer få betydligt mer utrymme. Grottar jag ner mig i hur annorlunda mitt liv skulle kunna ha varit om jag inte fuskat mig igenom det så ligger jag snart och sover skavfötter fastbältad tillsammans med Anna Odell under hennes konstskapande på Sankt Görans psykakut. Jag måste gå vidare, jag måste röja mitt minfält och sluta fuska.

Och eftersom jag tror på att man efter döden återföds till något som relaterar till det tidigare livet så måste det till bot och bättring - annars är det där kackerlacksskalet som vikt för mig...

Tack och Bock, Stupstock!

Länkar/Fusk: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6,DN1, DN2, DN3, Hagwall, Mary

Länkar/Krönikörer: Kent, Soilander, Westerholm, Röda Berget och Smålands stolthet är de som hunnit med vid den här tidpunkten.