2010/01/30

HELGKRÖNIKA: ATT BAJSA I DET BLÅ SKÅPET


Så var det helg igen och som det inte räckte med snö och kyla i det gudsförgätna landet Sverige som styrs av stupstocksvurmare med kalla händer. Så hade jag kunnat inleda helgkrönikan om jag hade haft hjärtat till vänster och på fullt allvar ansett att Alliansregeringen gör allt i sin makt för att sparka på, trycka ner och förödmjuka samhällets svagaste. Nu ser ju jag på händelser, skeenden och politiska beslut från höger, helt förvissad om att de flesta av de beslut som regeringen faktiskt driver igenom drivs igenom för att vi vill ha ett bättre Sverige, från vår synvinkel och med våra perspektiv. Och jag är ju trots min undermåliga utbildningsnivå hyfsat säker på att motståndarsidan tror att deras politik är den bästa för Svensson - även om jag vet bättre...

Den här veckan satte jag dock mina sötsaker i vrångstrupen när jag fick läsa vad ordföranden i Socialförsäkringsutskottet Gunnar Axén ivrigt påhejad av en riksdagskvinna vid namn Helena Rivière skrev om en enskild medborgare utan någon som helst anknytning till maktstrukturer eller politiskt rävspel - den numera välkända Alexandra. Man kan tycka vad man vill om Alexandras gråtmilda utspel i en röd kvällstidning. Jag tyckte inte heller om tonen i Alexandras klagosång, och tyckte att man som vanligt målade upp en nidbild av den nya verklighet vi vill se. Alexandra Johansson, 30 år, väljare och mamma, beskrev hur hon upplevde verkligheten och då började det uppenbarligen att brinna i firma Axén/Rivières skallar.

För alldeles oavsett vad man som representant för regeringen och den politiska makten tycker om vissa formuleringar och om något som man utan brist på empati ändå kan klassa som avancerad självömkan från en medborgare så är det Gunnar Axén och Helena Rivière gjort helt förkastligt och på gränsen till tjänstefel i rollerna som ordförande för Socialförsäkringsutskottet och folkvald. Man kan inte, man skall inte gå i polemik mot en enskild person, en liten människa utan makt och som dessutom bara beskriver hur hon upplever sin tillvaro. Sedan kan man tycka att hennes upplevelse av verkligheten är fel, snurrig eller bara en effekt av politisk indoktrinering från motståndarsidan. Som företrädare för Moderaterna som regeringsparti kan man ta debatten med den politik som sosseriet försvarar och vill återupprätta, en politik där alla skall med in i bidragsberoende och utanförskap - men att smutskasta en enskild individ som inte alls är vår politiska motståndare är så urbota korkat att det faktiskt tog några dagar innan jag tog kränkningen på allvar.

Man måste se bilden som den ser ut i för de människor som lever i den, inte som vi vill att den skall se ut. Det är när ett politiskt parti sätter på sig skygglapparna och vägrar acceptera att livet och politiken är en gråskala där inget är helt svart eller helt vitt, och där folk faktiskt upplever något helt annat än det man som beslutsfattare vill att de skall uppleva som en konsekvens av fattade beslut. Samma problem har vi nu i hemstaden, men där är det SAP som genom sin förste vice ordförande i Individ- och Omsorgsnämnden, Inger Lundberg, fått för sig att Sundbybergs stad inte har några hemlösa.

Nu kan man ju tycka att jag är lika taskig mot Inger Lundberg som Gunnar Axén och Helena Rivière var mot Alexandra - men i detta fall handlar det om att angripa maktstrukturer som faktiskt blundar för den verklighet som alla andra ser. Inger Lundberg ikläder sig rollen som de tre aporna som inget ser, som inget hör och som inget säger - Inger pratar, men pratet skulle vi kunna vara utan. Det spelar liksom ingen roll vad Frälsningsarméns fotfolk berättar, vad folk ser i Centrala Sundbyberg om natten ty i Inger Lundbergs värld passar inte hemlösheten in, och passar den inte in så finns den ju inte. Strutsmentalitet när den är som sämst - när verkligheten anpassas till politiken och inte tvärtom. Ett litet upplysande TV-reportage om hur verklighetfrånvänd man kan bli när man sätter sig bakom ratten för att styra en stad.



Apropå Sundbyberg så är det ju faktiskt några av oss som på olika nivåer engagerar oss politiskt som också använder bloggosfären för att nå ut. I Svea Rike som helhet domineras det politiska bloggandet av folk med rötterna i Piratpartiet och Sosseriet, men jag kan stolt låta meddela att bilden i Sundbyberg faktiskt är en helt annan. I hemstaden så är det faktiskt en galen moderat som dominerar, och med sosseriets bloggare som statister och bifigurer. Sundbybergs politiska bloggare rangordnas av Politometern enligt följande:

32. Tokmoderaten (m), det vill säga undertecknad. Stolt, men inte nöjd...
94. Nathalie Sundesten-Landin (s). Trevlig kvinna, trevlig blogg.
230. Claes Nordmark (s). Anslagstavlornas främste företrädare.
290. Mattias Lönnqvist (fp). Min inspiratör under mitt framfödande som bloggare.
335. Marielle Andreasson (v). Oftast skojig, sällan överens med mig.
372. Erica Lejonroos (m). Puss Puss!
401. Johan Lindahl (v). Västeråsare som dock jobbar i den politiska administrationen i staden.
452. Morgan Lindqvist (m). Mannen bakom mitt mästerverk, min estetiska mentor.
645. Sofie Åhgren.(s). Söt, charmig och en härlig person som bloggar för sällan.
662. Stefan Bergström (c). Stefan är en god vän, en bra samtalspartner som borde högre upp.

Siffran anger placering på ett nationellt plan, i jämförelse med 1371 andra bloggare land och rike runt. Så ser den politiska bloggosfären ut i Sumpan, och jag sitter där på tronen som en fet padda och skrockar hånfullt åt alla som vill ta över min titel - Skit på Er! Och ha en trevlig helg...

Länkar:

4 kommentarer:

Fredrik sa...

Så länge det finns hemlösa har inte skattesänkningarna slagit igenom fullt ut. Ytterligare sänkningar behövs, det är tydligt det.

Mattias Lönnqvist sa...

Ptja, eller så kan man ranka bloggarna i Sundbyberg efter vilka som har störst politiskt inflytande i kommunen. Då blir listan lite annorlunda ;)

Josef Boberg sa...

"För den trötta samhällskroppen
vore kanske bästa boten
ifall tankarna från toppen
kom från roten"


..."vet" Josef B.

Tokmoderaten sa...

Mattias: Hmpff!