En bild säger mer än 1000 ord... Tiden rinner ut för Mona och Lars hånskrattar."...Jag har tron på mig själv på min sida."
En vacker novembermorgon blir ännu något bättre när man återigen får det stora nöjet att läsa om kvinnan som tappat fyra placeringar på "Mäktigast i Sverige"-listan som verkligen lyckats få till en fin koalition. Kan man bli annat än lycklig över att läsa om de ständigt återkommande haverierna i förhandlingarna, om Ohlys utpressningsförsök, om Miljöpartiets uppenbara antipati mot samma Ohly och om Mona som kallade till presskonferens för en månad sedan för att lansera detta lyckade lagbygge.
Det var en gång då Socialdemokraterna hade medgång i sin roll som oppositionsparti, det var när Mona Sahlin hade tunghäfta och var lika verbal som en skådis ur en stumfilm på 20-talet. När Mona var tyst och höll den framtida politiken hemlig för väljarna gick det bra. Den dagen Mona började prata om hur Sverige skulle bli den dagen Mona hade tänkt flytta in på Sagerska så började väljarkåren vakna, och uppvaknandet blev än mer traumatiskt för långt fler människor när det uppenbarade sig att Mona skulle styra med först Miljöpartiet och Miljöpartiet ensamma, för att sedan bjuda in nymfen och skäggmannens arvsfiende Ohly till ett samarbete som i dag mest liknar regeringsbildning i Italien. Det av Carl Bildt myntade uttrycket om den "Rödgröna-röran" är i dag en kraftig underdrift.
Det är så härligt, det är så underbart och Lars Ohly är vår "hjälte". När han inte hotar med nyval om Vänstern ställs utanför en koalition så utlovar han kraftiga skattehöjningar för "högavlönade" vårdbiträden och lokalvårdare. Med en sådan vän behöver inte Mona några fiender...
Att sedan Göran Persson, rörelsens riksbantare och guru, har sågat hela taktiken med att binda upp sig så totalt som Mona har ambitionen att göra är ju också det underbart. Om det mullrar i rörelsen dessa dagar över Mona Sahlins allt annat än starka ledarskap så kommer vi snart alla få tinnitus när haveriet blir totalt.
Det är inte längre en fråga om "Om?", nu handlar det om "När?"... När går det inte längre, när tvingas Mona slåss med näbbar och klor i ett tvåfrontskrig, mot Alliansen och mot Vänsterpartiet? Dagen närmar sig snabbt
Inlägg
4 kommentarer:
Men Fredrik, det förstår du väl att undersköterskor tillhör landets höginkomsttagare och därför måste beskattas. Varför skulle annars Kommunal ha vikt ner sig senast de var i strejk om de inte innerst inne kände att deras medlemmar nog hade tillräckligt betalt som det var?
Dessutom vet du väl att all kritik mot Mona Sahlin beror på att hon är kvinna?
(Och ja, jag är sarkastisk om någon nu missade det)
Måste motvilligt erkänna att din analys över läget är helt korrekt. Vi (jag är ju sosse tror jag) har en otroligt svag ledare, en fd ledare som kan kallas allt utom svag, som nu mera är PR konsult och friherre. Samtidigt som han fortarande skänker badwill vad han än gör. Läget såg bättre ut för ett halvår sedan, högern såg då ut som de täntke straffa ut sig själva (som de brukar göra) men nu har Mona börjat deltaga i tävlingen att göra flest självmål...
Harri,
Det finns saker som även kan få de mest inbitna politiska motståndarna att enas, och Mona Sahlins felplacering är en sådan sak.
Sosseriet förtjänar en bättre ledare, faktiskt... Mina favoriter var Anna Lindh och är Jan Nygren.
Hej Fredrik, det är så tydligt att Mona inte passar som partiledare. Jag har följt den här farsen med andra ögon sedan jag läste hennes idiotiska avståndstagande mot sin egen kultur och sitt eget folk hos turkiska ungdomsförbundet. Det var först då jag förstod vilken ärthjärna hon är... Nu har förmodligen resten av svenska folket också bliit "upplyst"...
Skicka en kommentar