I Aftonbladet har man i dag en mycket intressant artikel om hur patienter som vårdats på en intensivvårdsavdelning har upplevt sin tillvaro. Eftersom jag själv jobbar på en Intensivvårdsavdelning så tycker jag att är väl lämpad att återge Er den enda och sanna bilden av hur vi försöker "piffa" upp tillvaron för våra vårdtagare...
För att hamna på intensiven skall man vara riktigt, riktigt sjuk. Ofta balanserar man på den tunna linjen mellan döden och livet, och våra gedigna arbetsinsatser är ofta avgörande för om det skall gå bra eller inte i slutändan. För att lyckas i vår ambition att hålla patienten vid liv krävs ett bra samspel mellan läkare, sjuksköterskor och undersköterskor. Såväl medicinsk som ockult behandling brukar krävas...
När patienten anländer klär vi ut oss i våra vackra arbetskläder, som syns på bilden ovan. Därefter går vi in till patienten och talar obegripligt på latin, och gärna i tungor. Detta brukar kombineras med att primärjouren och vår norske sjukgymnast Vidar dansar balett i bakgrunden och nynnar andra versen ur den norska nationalsången. En välgenomtänkt ljusshow sätter sedan i gång för att ge vårdtagaren intrycket av att han eller hon förs bort i ett flygande tefat. När ljusen slocknar står den patientansvarige sjuksköterskan brevid sängen i "Dödens" kostym från "Det sjunde inseglet", och ett schackbräde under armen. Patienten bländas därefter med en operationslampa och Akutmottagningens vaktmästares gosskör stämmer upp i "Blott en dag".
Därefter inleds en fantastisk cirkusföreställning på patientsalen. Fåglar av olika sorter flyger förbi i formation, ormar ringlar på golvet och maskar kryper ut ur alla hållrum som finns i rummet. Detta sker samtidigt som personalen iförda Sumo-kläder dansar en japansk religiös dans och tvångsmatar patienten med Sushi...
Som "Grande Finale" släpper vi in Piff och Puff på salen som ger en bisarr version av sitt inslag ur Kalle Ankas Jul. De klättrar med stor möda in i vårt förrådsskåp och en galen hund följer efter in... Blöjor, Sårsprutor och påslakan flyger omkring som i en virvelvind. Puff skrattar hysteriskt och rått, Piff maler på om olika händelser ur sitt fantastiska liv. Därefter blir allt svart! Tystnaden lägger sig för någon minut...
En vacker sjuksköterska gör därefter entré tillsammans med en adipös och arbetsovillig underskötare för att hälsa på patienten. Sladdar för kontroll av EKG, syresättning och puls appliceras på patienten. Om syrgas behövs får man en mask eller grimma för denna administrering, ibland behövs respirator för att sköta andningsarbetet åt patienten... När det är klart får patienten ofta en mix av läkemedel som kan framkalla vanföreställningar och hallucinationer, vilket kan upplevas som obehagligt naturligtvis. Vår ambition är självklart att alltid agera professionellt, empatiskt och korrekt. Med ett seriöst och genomtänkt bemötande kan man reducera effekterna av det trauma det kan innebära att vårdas på en intensivvårdsavdelning.
För uppföljning har vi en verksamhet som kallas "PostIVA-mottagning". Här får patienten efter utskrivning komma tillbaka för att gå igenom vården och vad som hände under tiden på IVA. När den utskrivne kommer till besöksrummet så har vi bytt om till våra vackra arbetskläder, som syns på bilden ovan. Därefter går vi in till den utskrivne och talar obegripligt på latin, och gärna i tungor. Detta brukar kombineras med att bakjouren och vår norske sjukgymnast Vidar gör entré och dansar balett i bakgrunden...
Inlägg
7 kommentarer:
Du glömde att beskriva när en syster inga namn nämda men namnet rimmar på fel, sjunger viskande i patientens öra: "Åh, låt dom sista ljuva timmarna bli de bästa i ditt liv" melodi: "låt de sista ljuva åren."
Jag har frågade varför hon gör det, hon svarade: " Jo, men då blir de mer lätthanterliga, pricken över i:et är att de blir så lyckliga när de väl förstår att de kanske ändå ska klara livhanken...
Det är inte långt mellan akutpsykiatrin och akutsomatiken alltså! Skönt att höra! Fast vi brukar ha myror på väggarna, förgifta folk med plastgafflar och släppa in fula svarta gubbar som stirrar på folk innan vi gör något bra. Allt för att skapa bra och tillitsfulla relationer, håller ni inte med?
Jo, precis så bör man hantera de som sökt sig till vården enbart för att besvära oss...
Hur hamnade jag på Infektionskliniken på sjukhuset?
Allt började med att jag den 23/2-09 akut stelopererades i ryggen. Som jag dessutom trodde var en mycket vanlig men svårläkt ryggskott. Men så var inte fallet och till sist kunde jag inte känna vare sig känsel eller röra mina ben. Benen följde inte mina steg helt enkelt. Så därför blev det akutremiss till akuten där MR och undersökningar påvisade ”invalidiserande” tillstånd.
Det blev en mycket lyckad operation och var nästan fullt rörlig direkt efter jag vaknat ur narkosen. Jag gick själv på toaletten och bara det att kunna känna att man kissade var stort. Efter en operation är man extra infektionskänslig. På det rum jag låg på fanns en äldre dam som hostade, rosslade, snörvlade och nös. Fick byta rum strax innan utskrivning men då tror jag att jag redan var smittad.
Jag låg inne 2 dagar för det kom tråkiga nyheter om min Gubbes cancer så jag ville bara hem.
Väl hemma den 25/2 kände jag inte mycket mer än att operationssåret kändes ömt . Men lite mörbultad fick man räkna med att vara efter fått stålplattor inopererade i ryggen. Men på torsdagskvällen den 26/2 blev jag ovanligt törstig och kände mig varm men inte febrig. Jag spädde ut druvjuice i en tom merflaska och drack 5 st flaskor men kände mig ändå törstig. Vi ( Gubben och jag) skulle se en fil tillsammans senare på kvällen. Kände mig lite trött så jag la mig för att vila en stund. Sen minns jag inte mer än små fragment av de kommande 4 dagarna.
Låg i hög feber och hade yrat att Kang-Jang och vitlök botar allt. Gubben min var ju förtvivlad och ville ha mig till sjukhus. Men det ville absolut inte jag för jag ( jag är en envis dam) och sa till honom jag är bara förkyld. Men när jag kvicknade till på måndagen den 2/3 kände jag att jag knappt kunde andas. Jag bara väste och kippade efter andan. Då förstod jag allvaret och lät Gubben ringa och rådfråga sjukhuset. De larmade en ambulans och inom 5 minuter kom de och hämtade mig hann bara få med tandborste, migräntabletter samt astmasprayerna. Väl framme på akuten togs det alla möjliga prover och det gjordes en datortomografi på mina lungor. En del av personalen kände till och med igen mig från den dagen jag kom in för mina fruktansvärda ryggsmärtor. Proverna som togs visade att det var befogat med ambulanstransport. Min CRP=sänka låg på över 600 milligram per liter de hade aldrig mätt så höga värden innan på sjukhuset. Blodtrycket var helt åt skogen, då menar jag 130/160 i vanliga fall brukar mitt blodtryck ligga på 120 över 80. Syrgasmättnaden var nere på 70% och den ska helst ligga på över 90 %.
Kroppen hamnade i chock och ja frös så jag formligen hoppade. Tänderna skallrade så de höll på att lossna ur käften.
Så 4 st täcken hjälpte inte mycket. Fick ligga på AVA (akutvårdsavdelningen) i 2 dagar för läget var mycket kritiskt och IVA var föullbelagt.
De första dagarna var hemska. Att det kunde göra så ont att andas kunde jag inte i min vildaste fantasi fatta. Men svaret var dubbelsidig lunginflammation med vätska i bägge lungsäckarna. I vartenda andetag skar det som knivar när jag försökte andas.
Jag låg med vätske och näringsdropp (hade inte ätigt på 4:a dagar plus nästan bara lite till tabletterna som Gubben min tvingat i mig.
De satte in morfin mot smärtorna. I den vänstra handen hade jag en port där systern sprutade in morfinet men efter 14 st morfinsprutor som inte hjälpte slutade jag att räkna. Det gjorde för djävligt omänskligt ont hela tiden. Det kom en läkare som strök mig över den högra handen samtidigt förklarade han att det är jätte svårt att smältlindra sådana smärtor när lungsäckarna är fyllda med vätska och förklarade att det var när de gned mot lungorna som gjorde att det blev sådana hemska smärtor.
Han satt en kanyl rakt in i ett blodkärl och vad det nu var för något jag fick så lättade smärtorna. Jag fick även en något lugnande och muskelavslappnade och somnade. Men när jag vaknade fick jag lika hemska smärtor igen. Fick mer morfin och var det nu var för något läkaren gav mig så var inte intensiteten lika svår utan morfinet hjälpte ett tag.
Efter 2 dagar på AVA flyttades jag till Infektionskliniken de transporterade mig med dropp, syrgas och hela rasket. Där satte de in cortison mot astman och jag fick andas i elektrisk inhalator. De fortsatte att spruta in penicillin i porten och den som inte fått det kan jag tala om att det gör ont som fan.
Fick även där morfin mot smärtorna men efter 1 dygn gick de över till tabletter OxyNorm tror jag de hette?
Men mina värden började sakta stabiliseras min CRP sjönk stadigt. Från att värdet varit över 600 sjönk det till 450-350-170 och när de var nere på 70 och jag var feberfri ville de skriva ut mig. Bröt då ihop jag mådde absolut inte bra kände mig vissen och febrig.
Dessutom hade det inte planerats någon vårdplan för min hemkomst. Astman var svår och syrgasen kunde jag inte vara utan för då kunde jag knappt andas. Så jag satte igång att ringa runt. Jag började med att ringa hemvårdsförvaltningen. Hon talade om att det är avdelningens skyldighet att se till mitt bästa och att hälsan aldrig får äventyras. Därefter ringde jag min kurator som jag fått genom Mobila Teamet då Gubben min har svår cancer. Hon sa jag är hos dig inom 45 minuter. När hon kom hade hon med sig en sjuksköterska även hon från Mobila Teamet. Det visade sig att hon före tjänsten på Onkologen varit både sjuksköterskelärare och sedan rektor. Kuratorn tröstade mig och sjuksköterskan gick och talade med den underläkare som ville skriva ut mig.
Hon ordnade allt det praktiska och motsade att jag över huvudtaget inte skulle skrivas ut utan vårdplan.
Vid middagstid kom min älskade son på besök (hade varit och besökt mig var dag ibland före sitt arbete åxå) Min Gubbe kunde inte komma på grund av smittorisken. Samtidigt som min son var på besök kom både överläkaren och underläkare in. Jag hälsade och presenterade min son. De sa att min CRP oförklarligt stigit från 70 till 170 och dessutom hade jag fått feber.
Det visade sig att när de satte ut penicillinet i spruta gett mig Kåvepenin i stället. Då byttes penicillinet ut mot ett bredspektrum penicillin i stället. Då var de tvungna att ha kvar mig ett par dagar till. Läkaren ville ha prover från näsan och ett salivprov.
Sa att du kan nog inte åka hem förrän tidigast tisdagen den 17/3. Den fredagen den 13/3 flöt på i den fart som det brukar göra på ett sjukhus, ständiga provtagningar och dess i mellan mat. Rumskamraten åkte hem på helgpermis och jag kunde ha fjärrkontrollen till tv-apparaten helt själv. Men att bara få vara ensam och rå om sig själv var mycket, mycket skönt. Minns inte när detta inträffat senast så det var välbehövligt. En sjukgymnast kom med en så kallad PEP-flöjt som är en effektiv lungtränare. Fick ett schema att fylla i och denna träning skulle göras minst 3 gånger om dagen.
Söndagen den 15/3 mådde jag så pass bra så jag kunde lägga in lätta övningar med Tai Chi Chuan. Syrgasen togs bort på prov och att ha mer än 2 meters radie att gå på så var det skönt till en början. Så jag passade på att använda gåstolen och känna fast mark under fötterna. Men efter att tagit i för hårt med träning samt skakat flis-täcket som var enormt dammiga så åkte syrgasen på igen.
En väninna kom på besök så dagen flöt på och vips så var det kvällsmat. I morgon kommer förutom provsvaren från saliv och näsprovtagning både överläkare, sjukgymnasten och en vårdplanerare. Nu skulle det diskuteras mitt behov av stöd hemma.
Måndagen den 16/3
En riktig skitdag, sov dåligt för jag hade ångest och inre oro om vad som skulle ha hänt ifall jag dött före min Gubbe. Men sen tror jag när man är så nära att dö kan få ångest av det faktum att på livet finns det inget rättvisemärke på vem som dör. Men när klockan var halv 4 på morgonen somnade jag till slut. Med tanke på att sjukhus har tidiga morgnar blev det inte mycket sömn, systern kom in och väckte mig kl 06.30. Typiskt att vara trött denna dag då jag skulle ha samtal med Överläkare, sjukgymnast och en samordnare från kommunen. Jag var i alla fall väl förberedd och hade skrivit upp allt jag funderat på och undrade över på en kom ihåg lapp.
Det började med att läkaren kom med underläkaren i släptåg. Samordnaren från kommunen blev förhindrad så det var bara överläkaren, underläkaren en sjuksköterska och jag. Överläkaren frågade angående vårdplanen vad jag klarade av att göra att göra, om jag kunde hantera min hygien och klä på mig. Jag svarade då jag har sjukhuskläder på mig har det inte blivit mycket på och avklädning men hygienen klarar jag av. Då blev han jätte otrevlig och sa. Vad är det då du behöver hjälp med? Vem har hjälpt dig förut för du har väl varit sjuk länge. Jag svarade (så lugnt jag kunde) att min Gubbe hjälpte mig innan han fick cancern och svärmor handlar för oss men hon är 85-år och orkar inte hur mycket som helst. Så jag önskar hjälp med städ-tvätt och mat då jag precis opererats för diskbråck.
Men ifall han inte trodde på mig kunde han få telefonnummer och namn till samordnaren på kommunen. Hon hade sagt att det är ER skyldighet att hjälpa mig med en så bra hemgång som möjligt. Detta står i lagen och att min hälsa inte får äventyras. Då blev överläkaren nervös och vred på sig där han satt i stolen. Han frågade underläkaren om det fixat alla papper på min vårdplan? Hon nickade och sa att alla papper var faxade. Då sa han surt till mig ja, då har vi ju gjort vad lagen tillskriver.
Sen ville jag tala om en god nyhet. Sa att er syrgas har inte bara hjälpt mig att syresätta mig jag har inte behövt ta migräntabletter på 8 dagar. Jag märkte det igår när jag skulle ta en vitamintablett och såg att mina tabletter var orörda. Då kan det ju inte vara inbillning och jag kan inte komma på mer än det är syrgasen som är det som hjälpt.
Till min förskräckelse svarade han att det hade han aldrig hört talats om att syrgas skulle hjälpa mot migrän. Men jag svarade att min bror har Horton och han har flera gånger fått syrgas på akuten mot sina anfall på detta sjukhus. Men han ryckte syrgasen från min näsa och svarade: - Det är bara en falsk trygghet. Sen skar det sig totalt mellan oss. Bad att få journalutdrag av min vistelse på Infektionskliniken sen stängde jag munnen och sa inte ett pip för då hade jag fått ångra mig.
När han såg hur mörk i ögonen jag blev sa han att det kan ta ett bra tag innan jag blev helt frisk och månader innan lungorna fått tillbaka full kapacitet.
Du hade ju den högsta sänka/CRP jag aldrig sett förut så du kommer att vara väldigt trött lång tid framöver. Men dina värden har förvånansvärt fort blivit bättre.
Då påtalade jag att när de slutade med att spruta in penicillin i porten och gick över till tabletter steg både CRP:n och febern, från att varit nere på 70 milligram hade den höjts till 170 milligram. Febern hade stigit till över 38 grader så något fel hade det ju blivit. Då tittade han på underläkaren som nickade. Hon förklarade att jag fått Kåvepenin men det inte tog så bra som de hoppats. Jag svarade att hade jag vetat det hade jag talat om att det penicillinet slutat fungera för mig sen flera år tillbaka. Då tittade de på varandra och log, precis som jag vore ett UFO. Men underläkaren sa att nu har du fått ett bredspektrum penicillin och det hade börjat hjälpa.
Men ifall jag ville ha vare sig syrgas eller eldriven inhalator fick jag vända mig till min allmänläkare som skulle skriva remiss till neurologen för syrgas och lungkliniken för den eldrivna inhalatorn. Man blir matt av att vara sjuk men sjuk av byråkrati, måste minst vara advokat för att förstå alla regler.
Sen kom sjukgymnasten hon kunde erbjuda mig en rullator först ville hon att jag skulle ha gå kryckor men när jag förklarade att det får jag inte använda för jag är stelopererad i nacken blev hon också sur? Hon frågade hur länge sedan var det jag gjort mina operationer. Jag svarade det hör inte hit jag får inte belasta nacken med kryckor. Detta är order från min sjukgymnast på Neurokirurgen i Lund. Tror du inte mig kan du ringa dit och jag gav henne sjukgymnastens namn.
När alla hade gått ringde jag min ”husläkare” och talade om alla hinder jag stött på med inhalator och syrgas. Han sa att du behöver ingen remiss till lungkliniken jag skriver en remiss så kan du hämta ut den på hjälpmedelscentralen. Syrgas ska väl inte vara så svårt att fixa och är det så god hjälp för dig är det ju motiverat också.
Hjälp! Vad glad jag blev!!!!
Tisdagen den 16/3
Idag ska jag skrivas ut, äntligen! Inte för att jag är helt frisk men vill bara hem! Sjukgymnasten kom med rullatorn den nyaste på marknaden sa hon (:
Jo, jo en fräck liten hjälpreda sa till henne att nu ska jag bara fixa hatt och brun handväska sen kan jag bege mig ut i vida världen. Då fick jag faktiskt henne att skratta.
Det blev ett stort kramkalas alla sköterskorna och sjuksyrrorna kramade mig och önskade mig lycka till. Där var man i vart fall populär (;
Torsdag den 19 mars 2009
Var ute med rullatorn igår en liten sväng gick riktigt bra. Idag vaknade jag åter med migrän gjorde så igår också så jag längtar efter att få hem syrgasen så jag slipper dessa jädrans anfall. Nu får det vara slut på (peppar, peppar) sjukdomar och våren närmar sig och jag lyser med solen.
Blogger Högberg Hallucinerar sa...
Det är inte långt mellan akutpsykiatrin och akutsomatiken alltså! Skönt att höra! Fast vi brukar ha myror på väggarna, förgifta folk med plastgafflar och släppa in fula svarta gubbar som stirrar på folk innan vi gör något bra. Allt för att skapa bra och tillitsfulla relationer, håller ni inte med? NEJ! Jag håller inte MED!
Enligt Fredrik Antonsson tycker ni att jag besvärar er!?
Är ni allvarliga eller har ni en allvarlig variant på sjuk humor?
Nej Ammie, våra patienter besvär oss inte alls - vi har ju valt vårt arbete för att vi gillar att jobba med människor. Se inlägget som en grov drift om hur en IVA-patient i efterhand minns sin tillvaro, en tillvaro som i mitt inlägg inte har ngt som helst med verkligheten att göra. Sjuk humor, javisst!
Och tack så mycket för ett gediget och läsvärt inlägg!
Hej! Det glädjer mig att det är sjuk humor det kan jag ta! För inte fasiken vill jag som patient få höra någon sjunga i mitt öra Låt de..... Men då jag nu inser att de är ert sätt att ventilera er vardag eller kanske till och med för att kunna stå ut på ert arbete godtar jag din förklaring. Med de mest solglittrande hälsningar en F.D patient!
Tack Ammie,
Man blir minst sagt skruvad över att ha ett arbete som tär på det mentala... Tack för att du inser att humor, och sjuk sådan är nödvändig för att stå ut i en sjuk miljö.
Kram/F
Skicka en kommentar