DET ÄR LÄTTARE ATT VARA EMOT ÄN FÖR...

Dagens politiska "happening" var självfallet det faktum att allas vår mångsysslare Thomas Bodström fått ännu en sträng att spela på när det gäller sin politiska harpa. För vad betyder en partiledardebatt i Riksdagen när det är ett faktum att sosseriets mest spretande politiker också skall få trycka ner sin bildsköna bakdel i Boo:s Kyrkofullmäktige. Eller blir det så egentligen, eftersom man som fullmäktigeledamot i Kyrkofullmäktige knappt får procent på kollekten i arvode, och det som inte glimmar som guld tilltalar inte Bodström.

Hur skall man annars tolka Bodströms uttalande i SvD om att han "stod på tjugonde plats och jag ställde upp med stor tveksamhet. Vi var överens om att jag inte skulle ha tid med det av familjeskäl." Han tackar ju inte nej till dubbla sysselsättningar i två välavlönade yrken, styrelseuppdrag i Pysslingen och så vidare - men när väljarna valt att kryssa in Bodström i Kyrkan, ja då skall hans familj ha den där nanosekunden av Bodströms uppmärksamhet. Kyrkofullmäktige tar ju faktiskt mindre tid än voteringarna i Riksdagen...

Partiledardebatten då. Ja, jobbar man så missar man ju denna politiska freak-show tyvärr. Men av det jag fått se så är det ju tydligt hur året framöver kommer te sig, det kommer bli grisigt, smutsigt, elakt och osakligt - allt det där som jag älskar. Det kommer finnas ett alternativ som drivs av viljan att förändra, förbättra och skapa en framtid efter krisen, och det kommer finnas ett alternativ som är emot allt, alla och allting. När Alliansen är för en signalspanings/avlyssningslag som kyrkopolitiker Bodström skapade på den sjunde dagen av sitt ministerjobb, så är Mona från samma parti som skaparen som vanligt emot. Så kan man hålla på i nästan varje fråga, vad Alliansen än säger så är man emot utan att presentera ens ett uns av en ny politik från det röda laget. Det är ju skattehöjningar för alla "högavlönade" undersköterskor och lärare som väntar, det är en politik som suddar ut varje gräns mellan att inte jobba eller att jobba, det är samma gamla politik där de som inte är sjuka skall stämplas som sjuka för att inte synas i statistiken - de nya socialdemokraterna är bara nya på så sätt att man släpper in en kommunist i regeringen.

Visst, jag kan förstå logiken i deras tänk att bara vara emot och gnälla. Det är ju så lätt att vara emot och inte presentera några vettiga motförslag. För så är det ju just nu. Häromdagen så var det den uppenbart i rabies sjuke mannen Östros som skrek så att spottet fräste och ögonen snurrade för att spy ur sig anklagelser om att Anders Borg personligen är skyldig till att en herrans massa människor har blivit arbetslösa. I Östros värld, i slutstadiet av sjukdomen rabies plågsamma symptombild, så är det ju så att Anders Borg klivit upp ur underjorden, som Satans enfödde son och arvtagare för att skicka den svenska arbetarklassen till utanförskapet genom en satanisk finanskris som slår ut den svenska verkstadsindustrin. För en gångs skull var Mona och den galne Östros för något, man var för att pumpa in miljard efter miljard av skattebetalarnas pengar i näringar som inte direkt ligger i vinnarspåret i framtiden. Varvskrisen någon? Hade man lärt sig något av historien i Monas och den hysteriske Östros parti? Nope...

Mona och debatt är ju ett sorgligt kapitel för sig. Mona skulle ju utan problem kunna komma upp till mitt arbete på det nu jättepopulära sjukhuset för barn i Solna-trakten och läsa sagor för de sjuka, skadade och plågade barnen med sin monotona, tråkiga och släpiga röst. Hux-flux så skulle barnsjukvården inte behöva någon som helst form av narkos, och de små underbara liven skulle sova så gott.

Som vanligt var Maria Wetterstrand, Miljöpartiets svar på Carolina Gynning, bäst i talarstolen av det jag sett. Hon brinner för sitt partis politik, hon är verbal och kan tala utan att söva folk, hon är allt det som inte Mona är - hon är äkta, hon är bra och helt djävla underbar. Skulle bara Maria Wetterstrand mogna till om kärnkraft, försvarspolitik och bensinskatter så skulle jag önska att just ett Miljöparti som har henne som ledstjärna tillhörde vår Allians. Men problemet är ju att de byter ledare med jämna mellanrum, och man vet ju aldrig vem man får att prata med. Miljöpartiet på riksplanet är fantastiska på många sätt, med Maria Wetterstrand i språkrörsposten som en fin diamant och en annan skärpt stjärna i Bryssel genom Carl Schlyter. Folk som har visioner, folk som kan uttrycka dessa visioner är värda respekt - medan de som bara säger emot, skapar sin egen parallella världsbild och gnäller kroniskt bara är värda förakt.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, Expr1, Expr2