FASANSFULLT FELTÄNKT - FÖRSVAR OCH FREDSPRIS

Då börjar den närma sig slutet, den här dagen då räckte med att hålla fina tal och ha visioner för att få bli fredspristagare. Är det egentligen inte fantastiskt så säg, att denna man med många, många ord men desto mindre handlande skall belönas med Nobels Fredspris utan att ha gjort ett mer än att filosofera, tycka till och hålla trollbindande tal med magnifika konstpauser? I mina ögon så är det nämligen så att det är min övertygelse att en önskedrömmande amerikansk president är precis lika farlig för freden och stabilteten som en önskedrömmande svensk finans- eller försvarsminister.

För vad är det egentligen Obama gör som är så himla bra för freden? Alla planer på att skydda sina NATO-allierade med en helt och hållet defensiv robotsköld ger den gode Obama upp bara för att den pånyttfödda stormakten i öster börjar skramla med sina vapen och tala ohyfsat. Är det genom att lägga sig platt för hot från en galen utrikesminister Lavrov som man står upp för fred, ja då är ju Obama en kandidat iallafall...

Eller är man en god pristagare när man smörar närmast ohejdat med den iranska regimen, samma regim som skjuter folk som kräver att man respekterar ett valresultat och samma regim som utvecklar kärnvapen för glatta livet i grottorna strax utanför den heliga staden Qom? Jodå, om man tror att undfallenhet, otydlighet och konflikträdsla skapar en tryggare och fredligare värld - så var så god och ge Obama priset. Själv vill jag dra paralleller mellan den ordbajsande och önskedrömmande presidenten och den före detta engelska premiärministern Neville Chamberlain. Medan Chamberlain åkte kors och tvärs i Europa, bland diktatorer och folkvalde och drömde om den eviga freden så är det ungefär så Obama beter sig just nu. När Chamberlain lät sig begeistras av Hitler och Mussolini så tror Obama allt gott om Putin, Ahmadbinejad, Kim Jong-Il, Khaddaffi, Castro's, Hugo Chavez och alla andra stollar i världspolitiken.

Visst, han är säkert trevlig, sympatisk och visionär Obama men det är väl många andra som innerst inne gjort mer för freden i denna värld. Och räcker det med att ha visioner, tala bra och ha magnifika konstpauser så varför - hemska tanke - fick aldrig Olof Palme detta fredspris?

Den enda amerikanska president som på senare tid har varit värd fredspriset är den på alla sätt så fantastiska Ronald Reagan. Hade inte Reagan rustat ihjäl Sovjet och Warszawa-pakten så hade inte ens Sten Tolgfors kunnat förneka hotbilderna som då syntes övertydligt men som man nu behöver lite synkorrektion för att upptäcka. Ronald Reagan var mannen som befriade Östeuropa, som gav ryssarna en demokrati som nu firma Medvedev/Putin gör allt för att marginalisera. Sovjets sista ledare Gorbatjov fick fredspriset 1990 när han gjorde något han "tvingats" till av Reagans politik - att inte Reagan fick det priset var väl bara en prelud till vanvettet denna dag...

Nåväl, Obama talar ju och drömmer vackert och är det den mest värdefulla tillgången för att få fredspriset och inte handling så borde ju vår svenska försvarsminister Sten Tolgfors redan nu kunna börja planera för 10 miljoner på kontot om lite drygt 13 månader. För är det något land som anammat den Obamska retoriken och övergått från säkerhetsskapande till mundiarré så är det ju Sverige. Medan våra soldater beskjuts och skadas i Mazar-e-Sharif så övar den ryska krigsmaskinen som aldrig för i vårt närområde. Medan landstigningar och luftlandsättningar återigen finslipas på andra sidan Östersjön så talar vi i Sverige om hur vi skall samla all stridsledning för såväl mark-, luft- som sjöstridskrafter till en plats, en plats som om man lyckas träffa rätt med en kryssningsrobot gör vårt försvar döva, blinda och stumma på en mikrosekund.

Vi talar vackert och fint, precis som Obama, om hur vi inte kommer stå vid sidan om och titta på om våra grannar angrips eller råkar ut för elände - men det finns ju noll och ingen ingen täckning bakom våra vackra ord. Det svenska försvaret har inte ens förmågan att framöver kunna försvara landet, överallt - här och nu, på ett trovärdigt sätt och hur skall vi då kunna hjälpa till att skydda Island, Estland eller Finland? Det svenska försvaret i framtiden, med sina 8 lätta manöverbataljoner, med sitt urholkade flygvapen och med sin marin i en kronisk försöksverksamhet bidrar inte till säkerhet, bara till ett vacuum.

Jag kräver ingen återgång till ett stort, otidsenligt försvar - jag kräver ett försvar som inom rimlig tid kan anpassa sin klädsel efter väderleken. Det behövs reservistförband, det behövs förrådsställd matriel för dessa och det krävs att vi inte bygger in oss på ett fåtal platser där vi blir sårbara mot allt och alla. Jag kräver ett försvar som har balans mellan tilldelade medel och de uppdrag man får av regering och riksdag.

Jag kräver detta medan ZAPAD-09, ryssens storövning är på väg att avvecklas på andra sidan havet. Vad övade då ryssen? Jo, försvar och skydd av gasledning - en gasledning som av en händelse kommer gå genom våra vatten om olyckan är framme. Inte ens något sådant väcker någon sorts oro på Jakobsgatan, Lidingövägen eller i Arvfurstens palats. Vad jag kräver tror jag ingen i beslutande ställning bryr sig om det minsta. Hoppet står till att folket vaknar till innan det är försent och en sen mardröm på morgontimmen blir en sanndröm. Man fick sömnen störd en liten stund av något så främmande som Georgien - men nu drömmer Svensson sin Törnrosa-sömn igen, med Sten Tolgfors som John Blunds alter-ego med sin magiska drömsand.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, Expr1, Expr2