Den här dagen var ju förutbestämd, det fanns liksom ingen återvändo. Några månader har gått sedan jag tog min politiska Time-Out från alla mina fantastiska politiska uppdrag i Sundbybergs stad, och de som känner vår kommunstyrelseordförande Helene Hellmark-Knutsson har sett förvandlingen. Från att ha varit en glad, sprallig kvinna med ett leende på läpparna mest hela tiden så har Helene i min frånvaro mer och mer tappat fokus. Enligt mina källor så har hon sett blek, medtagen och nästan apatisk ut - geisten för att styra Sundbyberg verkar vara som bortblåst. Och kan man klandra Helene egentligen, när hennes drömprins på ersättarhyllan hastigt och mindre lustigt bara försvann som genom ett cybertekniskt trollslag...?
Men nu visar Helene framfötterna och initiativförmåga, och söker sig osökt till den högsta politiska ledningen för den organisation jag jobbar i. Det är ju inte utan att man kan misstänka att Helene har svårt att släppa greppet om mig, att hon "förföljer" mig - dock med den väsentliga skillnaden att den som känner sig "förföljd" brukar må dåligt av det och jag känner mig bara hedrad och euforisk. Kan det verkligen vara så att Helene vill vara i min närhet, att hennes avoga inställningen till mina kommentarer på hennes blogg, hennes vägran att göra just mig till en av alla hennes kompisar på Facebook bara är ett spel för galleriet, ett sätt att verka vara svårflörtad?
Så brukar nämligen tjejer jag uppvaktar reagera. När jag för lite drygt 20 år sedan försökte få mitt nuvarande fruntimmer intresserad så möttes jag av kyla, ointresse och likgiltighet, och när jag stötte på henne på Mäster Samuelsgatan utanför nattklubben Aniara som av en händelse så sprang hon skrikande från platsen. Hon skrek "neeeej!" och jag valde att tolka det som något negativt. Men jag kämpade på, och trägen vinner - kanske är det därför jag nu ser positiva tecken i min framtida relation till Helene.
Det är ju ett val mellan två fantastiska kvinnor som vi har framför oss i valet till Landstingsfullmäktige, det är Helene mot statsministerns undersköna Filippa och när man är så ytlig som jag blir valet helt plötsligt svårt när man är så fruktansvärt ytlig som jag är...
Jag vet ju vad Helene har gjort för Sundbyberg, och jag högaktar henne för alla kloka, insiktsfulla och genomtänkta beslut. Vem kan låta bli att beundra en person som så väl förvaltat sosseriets egen grundidé om att konst, kultur, simanläggningar och baseballarenor skall ha ekonomiskt företräde mot det vi andra kallar välfärdens kärna? Men vem är jag att döma egentligen, det är ju det som är själva grundfundamentet i demokrati - att man ser på vårt samhälle utifrån olika synvinklar men ändå tror på att man gör det rätta, och gör detta för att förbättra.
Nu skall Helene tillsammans med Ilija Batman från Nynäshamn försöka få det genuint blåa länet Stockholm att skifta över till rött, men jag tvivlar på att de lyckas. Men om... så skulle det vara en ynnest för mig som lågavlönad underskötare i landstingets enorma organisation få jobba under Helene Hellmark-Knutsson som landstingsråd. Det är ju nästan så att man börja fantisera om filmen "Skamgrepp" med Demi Moore och Michael Douglas...
Jag bad mina vänner skicka in sina kommentarer om det faktum att Helene överger Sundbyberg för en annan utmaning, och de flesta knep igen - till och med de med samma partifärg. Liberale Lönnqvist kunde man dock lita på och han bidrar här till mitt avskedsinlägg.
"Helene är en maktspelare; på gott och ont. Det positiva är att hon är en oerhört smart strateg med fingertoppskänsla för hur hon ska skapa majoritet för den politik hon vill föra. Nackdelen är att hon sätter makten före allt - inklusive ideologi - och hon tar till alla knep som finns för att få makt; inklusive fulspel.
Sossarna i Sumpan förlorar på att Helene går till landstinget, men kommuninnevånarna vinner på det eftersom det minskar sossarnas chans att behålla makten."
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar