Ingen förlossning är den andra lik, så är det bara. Eftersom jag har fått doppa i grytan med avsett resultat minst fyra gånger så har bevistat fyra förlossningar där ingen har varit ens en aning lik den föregående, bortsett då den första då jag bara hade fått höra skräckscenarier och vulgäriteter om vad som väntade.
I dagens SvD ondgör man sig över att mammor i obygdens Ö-vik, om och när allt gått bra under själva framfödandet, skall få gå hem efter 6 timmar. Finns det några som helst medicinska kontraindikationer så får man självklart stanna kvar. Några fackmän från huvudstaden sågar påhittet jämns med fotknölarna trots att det för elva år sedan var precis så även på vissa sjukhus i Stockholm, fråga mig bara.
Vår första son kom till världen 1996 efter en helvetisk förlossning som tog lite drygt ett dygn från dess att vi anlände till Babels Hus i Flemingsberg. Det var värkar som fick min tant att gapa så att växthusen i Tungelsta 3 mil bort blev som en busskur i en närförort en söndagsmorgon. Själv höll jag på att skalperas när hon fattade tag i min då lurviga lugg under en värk. Det var liksom bara att hänga på de bångstyriga rörelserna så gott man kunde ifall man inte ville bli en Ingvar Oldsberg-look-alike. Sedan dess har jag ofta besvärats av nacksmärtor.
Efter 23 timmars gapande, kämpande och frustande tittade han fram där nere - min avkomma, Tokmoderatens arvtagare. Att tantens underliv var sargat blev jag varse om när en väldigt frispråkig gynekolog besiktigade underlivet och alla bristningar och ruptureringar med orden "Jaha, här nere kommer du aldrig bli dig lik igen...". Jag vet inte vem som blev mest knäckt, jag eller käresten - men den frispråkige gynekologen lagade ihop kvaddade underlivet så pass bra att jag inte hade några problem att tända på det jag såg igen och skapa fler söner.
Två år senare var det dags igen, en ny son skulle komma till världen och händelseutvecklingen blev en helt annan. Lite förvärkar hade känts när vi satt oss svärföräldrarna och käkade Tex-Mex. Eftersom mormor var den tänkta barnvakten till vår förstfödde så föll det sig naturligt att hon följde med oss hem när vi tackade för oss. På vägen mellan Tyresö och Rönninge så blev förvärkarna värkar och när vi rullade nerför Vårbybacken så bestämde sig den värkande kvinnan bakom ratten att det var läge att svänga av. Efter en värk vid gamla OBS Interiör så körde hon vidare mot Babels Hus i Flemingsberg. Vi trodde att vi skulle bli hemskickade tämligen omgående men ack nej - här var det en kvinna som var lika öppen som Frederick Federley. Lavemang, dusch och in på förlossningssalen. Efter knappt fyra timmar av lindriga värkar och en härlig upplevelse kom vår nummer två till världen.
Förlossningarna var varandras totala motsatser, där det plågosamma hade förbytts till något härligt. Om den första förlossningen var som att skita ut en gigantisk vattenmelon så var den andra som en apelsin smord i glidmedel. Och när vi den första gången fick stanna kvar i 4 dagar på sjukhuset så kastades vi andra gången ut efter 8 timmar, när solen steg upp över de gråa fasaderna på Huddinge Sjukhus. Det gick bra även om vi gärna hade stannat något dygn bara för bekvämligheten att få ta det lugnt och låta storebror, 2 år, vänja sig vid tanken att inte längre vara själv med all uppmärksamhet. Det handlade om bekvämlighet och en ambition att få ta det lite lugnt - inte på att vi av medicinska skäl prompt skulle hållas kvar i slutenvården...
Förlossning tre var ett akut kejsarsnitt efter ambulansresa till Nyköping och två veckor på Neonatalen på samma sjukhus. Förlossning fyra en normal förlossning någonstans mellan ettan och tvåan i plågsamhetsgrad på Södertälje sjukhus, där man fick stanna så länge man önskade och i vårt fall blev det 3 dagar.
Jag vill inte påstå att man är på väg åt rätt håll med de föreslagna förändringarna i Ö-vik där 6 timmar tycks bli en norm för en normalförlossning där allt går som smort. Det kan fungera, men jag ser det inte som en optimal lösning - långt därifrån.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar