Det är ju ingen nyhet att SVT, statstelevisionen, fortfarande lider svårt av att det tidigare statsbärande partiet och nationens tillsynes eviga ledare inte längre sitter vid rodret. Banden mellan SVT, som av en händelse innehåller begynnelsebokstäverna av två av de tre nuvarande oppositionspartierna, och den rödgröna koalitionen syntes ju tydligt om man likt undertecknad satt och tittade på statstelevisionens morgonprogram när oppositionens spretande skuggbudgetar presenterades.
Den duktiga men haklösa proglamledaren Marianne Rundström var hej och du med sina politiska gäster, man tilltalade varandra med förnamn och det var mys-pys när det är som mysigast. Kritiska frågor existerade inte, utan det var en envägskommunikation från de rödgröna rakt ut i etern och Marianne Rundströms viktigaste uppgift syntes vara att fortsätta vara bästis med Mona. Men är det så konstigt egentligen, att ett företag som skapats av sosseriet en gång för länge som någon sorts mediakanal för staten tar parti för sin skapare, för de som slåss med näbbar och klor för att en undermålig "public service" skall fortsätta kosta pengar för folket alldeles oavsett hur få som tittar på skiten?
Jag har ju växt upp med de monopollösningar som sosseriet kämpat för i alla branscher. Det kan handla om skolor, det kan handla om äldrevård och apotek - men här handlar det om mig och min uppväxt framför en gammal LUMA-TV. Sveriges Television var det enda som fanns för mina små vetgiriga ögon, det var ettan och det var tvåan som skulle trollbinda mig medan min vänstervridna mamma lagade mat alltmedan min lika vänstervridna pappa var på väg hem från sin avlägsna arbetsplats. Den man jag är i dag är ett resultat av dessa timmar framför statstelevisionens program utbud, och det är väl ganska skrämmande bara det...
Program som "Tårtan", "Vilse i pannkakan", "Lillstrumpa och Syster Yster" samt Warszawa Pakts-produktionerna "John Blund" och "Drutten och Gena" fick mig att bli en lättformad liten pionjär i skolan, flummig redan vid uppropet efter en gårdagskväll framför TV:n. Tack och lov så lyckade jag avprogrammera mig själv, såg ljuset och upptäckte frälsningen hos de partier som avsåg höja kvaliteten på TV-utbudet genom mångfald.
Nu har då två av våra moderata riksdagsmän motionerat om att man bör ha en granskning av hur det ligger till med opartiskheten hos SVT, och det är fel väg att gå enligt mig. Släpp SVT fria, låt de konkurrera med de andra utförarna i mediabruset - med samma medel och samma villkor. Ett SVT där inte staten har något inflytande är helt fria att vara hur mycket sossar som man vill, två TV-kanaler eller fler under det nya SVT:s vingar får kämpa på att hitta tittare med till vänsterns företrädare inställsamma och smörande programledare utan att jag har ett smack att tycka till om. Låt SVT bli det fria TV-alternativet för folk som uppskattar djuplodande analyser av Urho Kekkonens klädstil, som uppskattar obegripliga barnprogram och partiska analyser i nyhetsprogrammen - Låt SVT behålla sina tittare i Rörelsen utan att vi som strävar efter mångfald skall ha något att gnälla över. När det nu finns riksdagmän som lyfter frågan så uppfattas det som gnäll - vi sitter ju vid makten, släpp SVT fria.
Jag gissar ju att Alliansen ligger lite bättre till hos de kanaler som fått blomma upp i spåren av mångfald, med succéprogram och odödliga satsningar som Tutti-Frutti, Kär och Galen och Sommar med Ernst på sina tablåer - så det är väl egentligen inte mer än rättvist att sosseriet fortsätter ligga på plus hos sin egen kreation?
Mitt tips till SVT är att skicka ledningen på kurs till Pyongyang och Nordkorea för att lära sig hur man fullt ut blir ett instrument för de röda. Tänk Er Lennart Persson i Aktuellt hysteriskt skrika medan han talar om de miljontals arbetare som paraderar på Sveriges gator under Första maj, eller hur Marianne Rundström sitter och gråter av lycka när Vita Bergens Balalajkor spelar alster av Röda Bönor som avslutning på God Morgon Arbetar-Sverige. De har lite att jobba innan perfektionen är där, (S)(V)T...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar