2009/10/25

EN PRILLA UNDER FÖRHUDEN...


En tidig morgon, som egentligen inte är så tidig - sommartiden är slut och det blir lite ljusare på morgonen mot att mörkret redan sänkt sig när man hämtar ungarna i skolan och på dagis. Jag blev inte förvånad när jag igår läste en artikel om sommartidens införande, och att bakåtsträvarna i LO som vanligt var emot denna ljusa reform på samma sätt som de är emot allting här i världen. Tänk vad underbart om hela mänskligheten hade varit LO-toppar, då hade ordet "Nej!" varit den underbara light-versionen av Esperanto...

SvD ögnas som vanligt igenom denna ljusa men ack så gråa morgon, och den stora nyheten är att snuset är spetsat, att nikotinnivåerna är så höga så att en portionsprilla får vilken oskyldig kille i de nedre tonåren att trilla dit i ett livslångt beroende och missbruk. Tragiskt värre, även om jag ser snusande som något fruktansvärt manligt och tufft. Och eftersom jag är allt annat än manlig och tuff så är ju mina erfarenheter av snuset minimala.

Platsen var parkeringsplatsen så långt bort man kan komma på Rönningevägen i de fagra villasamhället Rönninge, alldeles bredvid ändhållplatsen Nytorp för buss 735. Det måste ha varit 1980 eller kanske 1979, och vädret var som idag - grått och tråkigt. Bakom ett garage skulle den tuffa och manliga Leif bjuda oss lite yngre på varsin prilla, och jag var nervös eftersom jag var en tönt och synthpopare, och allt annat än tuff och manlig. Mina kompisar placerade sina prillor där under överläppen och såg så balla ut, och ännu lite tuffare blev det när svart saliv började skymta i mungipan. Men jag var handfallen, förtvivlad och bara så nervös. Mina darrande fingrar formade en liten boll av den mörka sörjan och jag stoppade in den i munnen...

"-Det var väl inte så farligt?" frågade tuffe Leif och gav mig en klapp på axeln, och nervösa jag svalde naturligtvis prillan. Helt plötsligt blev det uppenbart att jag gillade satsumas mycket bättre än snus, ty prillans färd ner i matsäcken fick maginnehållet att komma i retur. Och eftersom jag ätit två satsumas strax innan så var det som en kulsprutesalva som kom ur min mun, där kulorna bytts ut mot lätt upplösta satsumas-klyftar och tillblandade med den där prillan som snabbt löste upp sig i kontakten med min magsyra. Kompisarna skrattade rått, jag skämdes och den lilla manlighet jag kanske hade haft i deras ögon var som bortblåst.

Denna upplevelse dödade alla mina ambitioner att bli snusare och man, men jag har ju genom åren stött på snuset lite här och där, i naturliga och onaturliga situationer. Den mest minnesvärda situationen med snus inblandat var under min studietid i Tumba Gymnasium. I min klass hade vi en kille som i dagens samhälle förmodligen hade fått en diagnos med nästan alla bokstäver i alfabetet. Han brukade sitta längst bak i klassrummet och skjuta snorkråkor i tjejernas hår, han skrattade rått när de började skrika men han var samtidigt bildskön, spännande och djävligt manlig - han snusade, och han snusade mycket....

Han hade ju bilden av sig att vara tuff, manlig och lite för mycket, och dessutom hade han dåligt rykte rent ekonomiskt. Lånade man ut en slant till honom, och det hände alltför ofta eftersom han aldrig hade några egna pengar så visste man att det dröjde lång, lång tid innan man såg de där pengarna igen. Kort sagt, han hade en kreditvärdighet i klass med min egen. Efter en gymnastiklektion så började han sondera bland killarna i klassen ifall ingen hade några slantar att låna ut till en konsertbiljett. Ingen nappade, men ett annat förslag dök upp. En av mina skolkamrater kom med erbjudandet att ge den tuffe killen 20 kronor, inte låna ut, ifall han tog en av sina prillor grovsnus och stoppade in den under förhuden och höll den där i 90 sekunder. Flera andra anslöt sig, och lovade samma belopp för samma uppdrag, med modifikationen att tiden landade på två minuter istället för en och en halv. Den tuffe killen såg skärrad ut för första gången sedan jag blev bekant med honom, men driften att gå på den där konserten tog överhanden och han stoppade in där prillan grovsnus på en plats där ingen prilla tidigare varit.

Redan efter en halv minut såg han plågad ut, och eftersom vi var humana och empatiska så sänkte vi tidsgränsen till de första 90 sekunderna. Men plågan var trots vår ambition att lätta på hans börda och stärka hans ekonomi helt enorm och han började ge konstiga ljud ifrån sig samtidigt om ansiktet blev allt rödare. Nittio sekunder passerade, prillan släpptes ut och en nedre toalett genom ivrigt duschande tog vid. Han tjoade, han svor och han var orolig över att hans väl tilltagna orm aldrig skulle bli den där ormen han alltid varit så stolt över igen. Under tiden samlade vi in pengarna för konsertbiljetten, det räckte gott och väl och det blev till och med en hyfsad slant över. Att han efter denna episod fick indiannamnet "Det röda Ollonet" var föga förvånande för oss som sett hela händelseutvecklingen...

Frågan är nu om en prilla under förhuden är en lättare inkörsport i missbruket än en under läppen? Hursomhelst så var han en riktig urman där han stod med prillan på helt fel plats, tuff, manlig och stark.

Länk: SvD, DN, Expr, AB

3 kommentarer:

Kraxpelax sa...

Också jag har rört mig i farliga utmarker och tidvis burit mig ganska illa åt, om saningen ska fram. Den här länken ger ett eget perspektiv på Guillou-affären som kan ha intresse då min egen bedömning snarast är ganska gynnsam för den svenska säkerhetstjänsten, och statsmakten, vilket kan ge balans i dessa tider av FRA-nojja m m.



Jan Guillou pudlar nu och är självkritisk. Det skall han ärligt ha viss credit för.

Censurerar din blogg gör du för övrigt själv och behöver ingen hjälp av Peter Andersson.

- Peter Ingestad, Solna

Daniel sa...

Fyyyy fan!

Mattias Lönnqvist sa...

1. Var glad att du hade en så negativ erfarenhet första gången. När man väl fastnat för snuset är det ett h-e att sluta.

2. Att bjuda någon på lössnus som en första erfarenhet av snus är ju att be om att "provaren" ska må dåligt. Vill man vara elak bjuder man istället på portionssnus; mycket lättare att få folk att börja den vägen. För mig började mitt nikotinmissbruk med en tre ankare i mitten av högstadiet. Sedan dess var jag fast.