En vacker vinterdag har blivit mörk och kall, och en dag då huvudvärken tog mitt huvud i ett järngrepp har börjat närma sig slutet. Hela dagen har jag gått och funderat på det här med våra två stupade officerare i Afghanistan, och det har när den krassa och vulgära verkligheten slagit rot i mitt sinne faktiskt rullat några tårar nerför mina runda kinder. Jag kände inte Lt Andersson eller Kn Palmlöv, men lik förbannat så finns det en samhörighet där i min själ eftersom jag en gång för länge, länge sedan delade deras kall och ställde mitt liv till Sveriges förfogande i händelse av ofred.
Johan Palmlöv bodde i Sundbyberg, och någonstans någongång har jag säkert sprungit på karln i någon butik, på någon restaurang på hemstadens domäner. Nu är han i en annan dimension, vilken beror ju på vad man tror. Själv blev jag denna morgon, på väg till apoteket Kronan för att köpa lite starkare värktabletter berörd av två löpsedlar. På Expressen slog texten "Hjältar" rakt in i mina mest empatiska nervbanor medan Aftonbladet var hopplöst fel ute med "Richard Palm opererad i fyra timmar".
Nu var ju såväl Gunnar som Johan, fallna frihetsgaranter och kollegor, redan innan skotten föll i den där avlägsna byn i Afghanistan hjältar i mina ögon. De människor som sätter den personliga säkerheten på undantag och som av ren godhet faktiskt gör den yttersta uppoffringen för sina medmänniskors rätt att få ett bättre liv är alla hjältar. Det kan handla om våra soldater i Afghanistan, Kosovo och hemmavid, det kan handla om lärare i den svenska skolan, det kan handla om poliserna på våra gator och torg och det kan faktiskt handla om alla de som kämpar i den vårdapparat som gör skillnad för medmänniskor. Gunnar och Johan var hjältar innan de stupade, de är det trots att de stupat och alla deras kollegor och efterföljare är hjältar - det är när man sätter egoismen på undantag för att hjälpa andra hjältedådet uppstår.
Sverige har länge varit förskonat från att få se präster i sällskap med höga militärer ringa på hos de nära och kära som får se sitt liv vändas upp och ner med en ringklockesignal vid ytterdörren. Vi har levt i fred i 200 år, de soldater som stupat i strid under svensk fana har gjort det i fjärran land - att ge sitt liv för fosterlandets frihet har ännu så länge inte blivit aktuellt. Men bara den naive kan tro att fred och frihet är gratis. Det kräver offer i människoliv, det kräver anslag till ett försvar värt namnet och det kräver folkvalda politiker som har vett att förstå att den dag man med berått mod lämnar landet, soldaterna eller folket åt sitt öde tassar i landsförräderiets utmarker...
Jag är inte enbart positiv till vår insats i Afghanistan, men det har absolut ingenting att göra med att jag ringaktar soldaternas arbete eller ambition där borta utan för att vi i Sverige dessa dagar faktiskt inte kan hantera hotbilder som kan riktas mot oss som nation. På samma sätt som när vi fick ge fegheten ett ansikte under det finska vinterkriget eller när nazisterna transisterade Division Engelbrecht på våra järnvägar för att slå vårt västra broderfolk är vi där igen. Avrustade, svaga och utan förmåga att med vapen stå upp för våra värderingar. Den dagen då tryggheten återskapats i Sverige och hos våra grannar så är jag den förste att stå upp för att svenska soldater skall finnas i de länder där friheten behöver en hjälpande hand.
Imorgon kväll, ungefär samtidigt som de yngsta sönerna bänkar sig framför Bolibompa, så landar ett plan med två fallna hjältar på Ärna flygplats, f.d F16 i Uppsala. Jag kommer att knipa min annars kroniskt glappande käft i två minuter, två tysta minuter för de två unga män som offrade allt för andra.
Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN, AB
Johan Palmlöv bodde i Sundbyberg, och någonstans någongång har jag säkert sprungit på karln i någon butik, på någon restaurang på hemstadens domäner. Nu är han i en annan dimension, vilken beror ju på vad man tror. Själv blev jag denna morgon, på väg till apoteket Kronan för att köpa lite starkare värktabletter berörd av två löpsedlar. På Expressen slog texten "Hjältar" rakt in i mina mest empatiska nervbanor medan Aftonbladet var hopplöst fel ute med "Richard Palm opererad i fyra timmar".
Nu var ju såväl Gunnar som Johan, fallna frihetsgaranter och kollegor, redan innan skotten föll i den där avlägsna byn i Afghanistan hjältar i mina ögon. De människor som sätter den personliga säkerheten på undantag och som av ren godhet faktiskt gör den yttersta uppoffringen för sina medmänniskors rätt att få ett bättre liv är alla hjältar. Det kan handla om våra soldater i Afghanistan, Kosovo och hemmavid, det kan handla om lärare i den svenska skolan, det kan handla om poliserna på våra gator och torg och det kan faktiskt handla om alla de som kämpar i den vårdapparat som gör skillnad för medmänniskor. Gunnar och Johan var hjältar innan de stupade, de är det trots att de stupat och alla deras kollegor och efterföljare är hjältar - det är när man sätter egoismen på undantag för att hjälpa andra hjältedådet uppstår.
Sverige har länge varit förskonat från att få se präster i sällskap med höga militärer ringa på hos de nära och kära som får se sitt liv vändas upp och ner med en ringklockesignal vid ytterdörren. Vi har levt i fred i 200 år, de soldater som stupat i strid under svensk fana har gjort det i fjärran land - att ge sitt liv för fosterlandets frihet har ännu så länge inte blivit aktuellt. Men bara den naive kan tro att fred och frihet är gratis. Det kräver offer i människoliv, det kräver anslag till ett försvar värt namnet och det kräver folkvalda politiker som har vett att förstå att den dag man med berått mod lämnar landet, soldaterna eller folket åt sitt öde tassar i landsförräderiets utmarker...
Jag är inte enbart positiv till vår insats i Afghanistan, men det har absolut ingenting att göra med att jag ringaktar soldaternas arbete eller ambition där borta utan för att vi i Sverige dessa dagar faktiskt inte kan hantera hotbilder som kan riktas mot oss som nation. På samma sätt som när vi fick ge fegheten ett ansikte under det finska vinterkriget eller när nazisterna transisterade Division Engelbrecht på våra järnvägar för att slå vårt västra broderfolk är vi där igen. Avrustade, svaga och utan förmåga att med vapen stå upp för våra värderingar. Den dagen då tryggheten återskapats i Sverige och hos våra grannar så är jag den förste att stå upp för att svenska soldater skall finnas i de länder där friheten behöver en hjälpande hand.
Imorgon kväll, ungefär samtidigt som de yngsta sönerna bänkar sig framför Bolibompa, så landar ett plan med två fallna hjältar på Ärna flygplats, f.d F16 i Uppsala. Jag kommer att knipa min annars kroniskt glappande käft i två minuter, två tysta minuter för de två unga män som offrade allt för andra.
Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN, AB
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar