MILITÄRA BULIMIKER?

Tänk att det aldrig kan vara slut på gnällandet...

Är det inte så att beväringarna får för lite mat, föda eller nödproviant så skall det gnällas över att man nu får för mycket mat. Jag häpnar, och tröstäter ytterligare ett paket Bregott här framför datorn. Själv minns jag på den tiden för 24 år sedan då man gjorde sin plikt utan att gnälla, åt Kronans chakladkakor som hade passerat bäst före-datumet med minst 10 år och hur man fick se snuskburken fyllas av tarmbitar, köttslamsor och några ensamma bönor i något som skulle föreställa försvarets variant på Chili con Carne. Det var tider det, vi gnällde inte - och hade vi fått ett skrovmål med smör eller kall fisk så hade den kräsmagade befälseleven Antonsson tryckt i sig det utan att knussla.

Själv minns jag med välbehag det som hände en solig morgon sensommaren 1986. Det var vårt soldatprov som skulle utföras, men det visste inte vi - plutonerna trodde det vankades u-båtsjakt när befälen väckte oss strax efter klockan fyra med bankande på soptunnor och primalskrikande. Men vi blev snabbt varse att det där med att spana efter främmande u-båtar utanför Kungsbacka bara var ett påhitt, för våra lastbilar tog oss till trakterna av Kinna några mil söder om Borås - och en herrans massa mil ifrån Kungsbacka. Men till Kungsbacka skulle vi, till fots och så snabbt det bara gick. Instruktörerna samlade in chokladkakor och smörgåsarna som vi hann kasta ner i ryggsäckarna, och dessa fick nog deras barn eller de själva njuta av eftersom vi aldrig någonsin mer såg skymten av den där halvfulla sopsäcken med vår egna nödproviant.

Vi vandrade, vi spanade, vi sköt och gick in i träd. Vi bar de som fick ont i benhinnorna, vi kämpade som djur och vi var hungriga. Men någonstans på vägen vankades det mat, det visste vi och när vi efter 12 timmars irrande kom fram till en samlingsplats så var det så dags för middag. En annan sopsäck än den med godis fanns på plats och inifrån säcken var det fasligt oväsen, det lät som om Feministiskt Initiativ hade nomineringsstämma ungefär - det kacklades våldsamt. Flera säckar uppdagades, och alla beväringar fick varsin levande höna att dräpa, tillaga och äta.

Jag njöt väl inte direkt av att vrida nacken av hönan som ryckte spastiskt i mina svettiga nävar, det var dödande när det är som mest brutalt. En stor, hungrig och elak värnpliktig som med sina bara händer gjorde ett antal kycklingar moderslösa för att stilla hungern. Det gick, men jag har nog aldrig varit så nära att bli vegan som efter den där pärsen. Andra kollegor var avtrubbade av hunger och visade inga känslor när huvudet vreds om och hönans livslåga slocknade. En kvinnlig beväring var dock så nervös och hårdhänt att hon slet loss huvudet och en dekapiterad höna hann fly några meter ut i terrängen innan den föll ner och insåg sitt öde.

Vi plockade, vi tillagade över öppen eld och skulle precis till att börja äta när befälen kom med sina säckar igen. Hönorna kunde vara smittade, sjuka och var direkt ohälsosamma att trycka i sig var det besked vi fick medan våra väldoftande fåglar förpassades in i säcken igen. Alla fick varsin liten rå fisk som kompensation, och det var den mat vi fick. Grilla snabbt, trycka i sig och sedan i väg mot nya strapatser i mörkret. Jag var hungrig, jag var förbannad.

Men räddningen fanns inom räckhåll, det gällde bara att anpassa sig, improvisera och besegra situationen av hunger och trötthet. På kartan fanns en vägkrog utmärkt vid ett ställe som heter Sandsjöbacka och trots en omväg på 4-5 kilometer så skulle vi bara dit. Soptunnorna hade säkert något ätbart i sitt inre, pengar hade vi ju inga...

Väl där så stötte vi på en rökande tjej, några år äldre än oss i vår grupp om 8 pojkar mellan 18 och 22 år. Hon såg hur vi såg ut, hur hålögda vi hade hunnit bli på knappt 14 timmar och gick för att hämta citrondryck, kaffe och utgångna dammsugare. Om inte hon var ett helgon så finns det inga. Vi fick ny energi och omvägen var lätt att hantera med 4 härliga dammsugare gupandes i två koppar kaffe i magsäcken. Med raska steg avverkades resten av marschen och vi hade till och med tid att lägga oss ner och sova under ett buskage i en kohage när gryningen började närma sig...

Vi höll på att försova oss där vi låg som i en ormgrop bland koskit och grästuvor, och de sista åtta kilometrarna fick det bli språngmarsch och det var då tur att dammsugarna fyllt på energibehovet så att man orkade med den där sista kraftansträngningen...

Det var djävligt då, men det är härliga minnen när man nu tänker tillbaka på det såhär med upplevelserna i backspegeln. Förhoppningsvis kommer gnällspikarna på Luftstridsskolan se tillbaka på sina smörpaket och sin kalla fiskgryta med ett litet leende på läpparna om en sisådär 20-25 år. Och smör och kall fiskgryta må vara vidrigt, men det är ändå inte lika vidrigt som det krig man tränas för och inte hälften så vidrigt som att det finns folk i andra delar av världen som skulle kunna döda för en smittad höna, ett paket smör eller en tugga ur ett fiskblock.

Länkar: SvD, AB