Det var en underbar kväll igår. God öl, ännu godare mat och en fantastisk efterrätt i glada vänners lag slutade i Globen där såväl Nitzer Ebb som husgudarna Depeche Mode stod för en minnesvärd underhållning. Det var dock med viss ambivalens som jag efteråt analyserade den konsert som herrar Gahan, Gore och Fletcher hade spelat upp för oss lite drygt 14.000 sentimentala synthare. Ett drama i två akter, där det började trögt, segt och intetsägande men där slutet blev ett crescendo i odödliga synthdängor.
För att göra det enkelt för mig när promillehalten steg så hade jag mig tre spretande vänner, sossebloggaren Kristian Krassman, den numera i utanförskap placerade Christian samt den näst yngste sonens innebandytränare Christer. Vem jag än tilltalade med min otydliga ölpåverkade stämma så fick jag alltid minst ett svar, dock nödvändigtvis inte från den jag adresserat. Livliga diskussioner, DM-quiz samt god stämning var tre beståndsdelar i vår mysiga laddning på en liten krog i Kärrtorp vid namn Jesses. Vi åt, vi drack och vi pratade intensivt innan det var dags att gå till Globen. Ja, vi gick i kylan och mina tre kamrater delade för en gångs skull en åsikt - och det var att en fet Tokmoderat i ett par hala lågskor längs med Paternostervägen i Björkhagen hade stora likheter med en berusad och rundlagd Kejsarpingvin...
Nitzer Ebb inledde strax efter det att tre av oss kommit in i Globens värme, medan innebandytränaren Christer köpt sin biljett av någon som använt en kopiator och som faktiskt inte var jag. Den blåste mannen kom dock senare in med en ny biljett, för att också få njuta av spektaklet. Skall man ha några synpunkter på Nitzer Ebbs förbandande så var det att det var för kort, alldeles för kort. De är ju nästan lika njutningsbara som själva huvudakten, och som Depeche Mode inledde så kunde gott Nitzer Ebb ha fått köra 2-3 låtar till på huvudaktens bekostnad. Det var nya låtar, det var truddelutter utan själ eller glöd, med vissa pärlor gömda i det mörka kolet. Det var först när Policy of truth dånade ut i högtalarna som publiken vaknade till och det rejält. Detta gällde dock inte en överförfriskad trötter till vänster om Krassman, på sektion B24, rad 16 och plats 21 som lyckades sova sig igenom hela konserten. Det hade varit bättre och skönare med ett hotellrum för den mannen...
Slutet av spelningen var underbar, men inte så underbar att jag kunde ha överseende med den tröga starten och hela tre sega Gore-ballader. Bot och bättring till nästa gång tack, men sällskapet var underbart och överallt sprang man på folk som man kände, Moderaternas gruppledare i riksdagen Lars Lindblad hade precis som jag och en hel del andra politiska fjollar prioriterat de tre skräniga medelålders synthkungarna framför sju lika skräniga personer på Agenda - partiledardebatten!
Det är ju tur att SVT Play finns, att man dagen efter och med hänsyn till olika yttre omständigheter kan sitta ner och analysera vad som sades, varför det sades och hur man sade det man sa. För trots att kärleken till Depeche Mode bara är ett kryddmått lättare än kärleken till mina fyra söner så hade jag faktiskt lite ångest över att missa partiledardebatten där och då. Men nu är skadan reparerad, och jag är redo att ta hederna över de som förtjänar detta och hylla de som hyllas bör.
Det egna laget först då. Min namne Reinfeldt var ju trygg, lugn och som vanligt nästan uttröttande saklig i sin argumentation. Att han dessutom gav våra mindre samarbetspartners mer utrymme var väldigt tydligt, där såväl Hägglund som Maud fick ta sig an angreppen på oppositionen lite mer frekvent. Det lät lite som om han hade ont i halsen, Reinfeldt.
Både Maud och Göran gjorde i mina öron och ögon bra ifrån sig, man lyfte förtjänstfullt på de frågor som behövde lyftas och man gjorde ett betydligt bättre jobb än både Eriksson och Ohly. Mer av den här varan så borde avståndet till det förhatliga 4%-strecket öka för varje dag.
Stjärnan i Alliansen var annars Jan Björklund, som kunde stråla när det gällde kärnkraften och skolan. Två frågor där Alliansen sitter med trumf på handen, där ansvaret för dagens svenska skola faktiskt ligger i vanstyret hos tidigare sosseregeringar, och en energipolitik där MP snart trumfat igenom att vi skall avveckla 50% av energiproduktionen genom att spara. Jan Björklund gör sig bra i ett sådant forum som Agenda var, han är en bitsk terrier som ofta skäller på rätt saker.
Motståndarna då? Jo, redan efter 7-8 sekunder tappade Mona Sahlin tråden, för att sedan börja prata så där konstlat och vridet som bara hon kan. Och när man tittar på vad hon sa, så blev man ju inte muntrare. Det var tomma ord, det var floskler och det där eviga gnällandet som kännetecknar en bitter tant som går i otakt med sin nötta rullator. Mona är och förblir ett sänke för rörelsen, hon sitter där hon sitter bara för att man bestämt sig för att kvotera in en tant.
Peter Eriksson var också helt borta denna kväll, gapig och på gränsen till att framstå som mindre vetande malde han på. Uppenbart är att MP under Eriksson anpassar sig väldigt mycket för att passa in som kompis både till Mona och Ohly. Ryktet säger att just Eriksson får ta dessa debatter trots att den sköna Maria borde passa bättre enbart för att den sköna Maria vägrar att vistas i närheten av det tredje bladet på treklövern, kommunisten Ohly...
Ohly var lågmäld, han viskade nästan fram sin ord och var sig inte alls lik. En figur jag tänkte på var Sir Väs ur Disneys tecknade version av Robin Hood. Men trots att han inte var sig lik, och trots att allt han sa var nonsens och snömos så var den onde Ohly ändå bäst, eller minst usel, på den grönröda sidan. Men med Ohly vid sin sida så tror jag faktiskt att Mona funderar i banorna av några textrader ur DM:s "Behind the wheel":
"There are times when I feel
I rather not be
the one behind the wheel"
Det var en debatt där inledningen var seg, där det tog sig efterhand och därför fanns det en viss likhet mellan den konsert jag valde och den direktsända debatt jag inte alls valde. Ett klokt val av mig kan jag konstatera så här i efterhand, det händer inte ofta men jag kan lyckas någon gång...
Depeche Mode är på väg österut, till Finland och Ryssland, och valåret börjar ta fart. Jag längtar redan till den dagen DM återkommer, och jag längtar också efter att snön försvinner och valrörelsen växlar upp från dagens mjukkörning till ett vilt stadsrace...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar