KRIS, HAVERI, FIASKO - PARTIET UTAN LIVSLUST

I ett land där det händer ungefär lika mycket politiskt som erotiskt i nunnornas sovsal skall man vara glad över att det finns ett parti som sysselsätter de politiska journalisterna och de bloggare som tycker att politik är det roligaste som finns att skriva om. Utan socialdemokratins kris och haveri skulle jag knappast ha haft inspirationen att fortsätta skriva, utan Mona Sahlins avhopp och jakten på en ny transparent partiordförande hade livet varit så mycket torftigare...

I dag presenterar så den 52-hövdade kriskommissionen sin analys över varför det gick käpprätt åt helvete för "Rörelsen" i valet för nästan ett halvår sedan. Kriskommission förresten, hade inte namnet haverikommission passat bättre? För är inte socialdemokratins nuvarande tillstånd ett haveri i svensk politik så vet jag inte vad som skulle kunna vara det. Man finns där i bakgrunden, utan ledning eller ledare, utan politik eller idéer, utan några som helst ambitioner att faktiskt opposition. Man finns där, sosseriet, utan att ge ifrån sig några som helst livstecken.

Tänker man tillbaka ett år så är det svårt att förstå att det är samma parti som vi ser nu som då, egentligen. Visst, deras formella ledare kröp till korset under ett förtroenderåd och berättade att hon, Mona Sahlin, hade gått till val på en politik hon inte trodde på. Då är det ju lite svårt för väljarna efter valet att förhålla sig till ett parti som säger en sak, tänker en annan och tycker en tredje. Socialdemokratins stora aber är att man utvecklats till ett parti som bara vill ta makten och behålla densamma - med vilka medel som helst och utan några andra visioner än att sitta vid rodret. Bilden av det maktfullkomliga partiet, partiet utan ödmjukhet, partiet som vill lära medborgarna hur de skall leva sin liv har etsat sig fast hos väljarna. Idag skördar socialdemokratins kriskommission det man sått under en herrans massa år vid makten...

Lena Mellin tillhör väl inte de skarpaste besticken i den bestickslåda där alla de bestick som är den politiska journalistiken. När Lena Mellin igår gjorde en Sören Holmberg och berättade att valet 2014 var kört för sossarna så förstärkte hon den bilden ännu lite mer. Det går att lära av andras misstag också, det borde Lena Mellin ha tagit till sig. Kört kan det vara efter klockan 20.00 på valdagen, men dit är det långt - väldigt långt - och mycket kan faktiskt hända som påverkar sosseriet i en annan riktning.

Valet 2014 är inte kört för sosseriet, inte ännu. Visst, det ser mörkt ut, och det ljus som dyker upp någonstans någongång får aldrig någonsin leva vidare - det finns alltid någon Ibbe eller Andnor där för att blåsa ut det. Men precis som vi moderater i dag lever hyfsat gott på grund av motståndarnas uselhet så kan även den dagen komma då socialdemokratin inte behöver göra mer än att bara finnas till, ledda av en transparent och intetsägande partiledare för att nå sina framgångar på vår oförmåga att vakna till liv och leverera de relevanta lösningarna på väljarnas vardagsproblem.

I dag syns vi inte, i dag hörs vi inte och det kommer en dag då vi får lida för vår senfärdighet under sosse-haveriet. Vaknar vi inte nu kan vi står där yrvakna 2014 och få lida för att vi bara tittade på när vår huvudmotståndare havererade. Det var en tid vi hade behövt för att skjuta in oss på vår framtid som nu har passerat och som vi inte får tillbaka. Hur skönt hade det inte varit att leverera en ny politik för en ny framtid medan socialdemokratin inte ens var på det klara med hur framtiden ser ut eller vilken politik de skall anamma och under vilkt ledarskap? Då hade möjligtvis Lena Mellins profetia haft bättre bärighet än Sören Holmbergs dito från 2007 då Alliansen var rökt...

Länkar: AB1, AB2, AB3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN, Expr1, Expr2
Bloggar: Kent, Ekonomisten, Böhlmark (älskar rubriken!), Röda Berget, Högberg, Munkhammar, Moberg