MUAMMAR - "MELLANÖSTERNS GALNA HUND"

Vi har sett en uppenbart förvirrad man under ett paraply, som ville visa att han minsann fanns kvar i den libyska huvudstaden Tripoli - och inte alls på väg för att hälsa på Hugo Chavez i Venezuela eller Castro på Kuba.

Vi har sett samma man stå i en semi-ruin i samma stad - fortfarande lika om inte ännu mer förvirrad - viftandes med sin gröna bok och lovandes floder av blod om inte de som han kallar råttor, och som vi andra betraktar som frihetstörstande kämpar slutar upp med att törsta efter frihet.

Vi har sett honom flera gånger genom åren, Muammar al-Gaddafi - Libysk ledare, diktator, despot, galning men ändå på något sätt lite spännande. För på något sätt har det varit svårt att inte fascineras av en man som idag bara framstår som galen och vidrig i största allmänhet men som ändå har använt den libyska oljan för att skapa något som påminner om en diktatur med ett fungerande välfärdssystem samtidigt som han har krigat bort massor med slantar mot Tchad, mot Egypten och till och med det avlägsna Tanzania.

al-Gaddafi har varit med länge nu, väldigt länge och åldrandet har förmodligen tärt ännu lite mer på en redan tidigare sjuk hjärna. Han har varit med så länge att han var med och försökte hålla en annan av Afrikas galna hundar under armarna, Ugandas Idi Amin. Idi var precis lika tokig som Muammar, alltså blev de bästisar. När Idi började bråka med Tanzania samtidigt som han torterade varenda meningsmotståndare i närheten till döds så började det brännas längs Ugandas södra gräns. Muammar skickade i väg några tusen libyska soldater - med stridsfordon, stridsflyg och artilleri - till Entebbe-flygplatsen för att stötta Idi Amin...

Tanzania invaderade - året var 1979 - och Muammars libyer var de som fick försvara Idi Amins terror-regim eftersom Idi Amins soldater deserterade eller flydde närhelst tanzanierna kom i närheten. Libyerna gjorde vad de kunde och lite till, de sköt till exempel två svenska journalister vid staden Jinja. Men de libyska soldaterna än gjorde så var de dömda till undergång, och Uganda blev befriat från sin tyrann Idi Amin.

Några år tidigare, år 1973 och strax innan Yom Kippur-kriget så var Muammar al-Gaddafi på god väg att bevisa för omvärlden vilken balanserad ledare han var. Trots att Muammar och gubben i landet bredvid, Anwar Sadat, hatade varandra så höll fortfarande en lös personalunion mellan Libyen och Egypten. Muammar hade på det sättet befäl över egyptiska örlogsfartyg baserade i libyska hamnar, som till exempel u-båtar.

Den 21 februari kom ett trafikflygplan från Libyen ur kurs i dåligt väder under inflygning till Kairo och hamnade över Sinai. Israelerna, som då kontrollarade halvön, skickade upp stridsflyg och sköt ner planet och 108 civila fick sätta livet till. Naturligtvis blev Muammar al-Gaddafi förbannad och det hade han väl all rätt i världen att vara men hans påtänkta svar var väl lite väl galet...

Efter att skällt ut Anwar Saddat under två timmar för att egyptisk stridsflyg inte hade skyddat "hans" passagerarflygplan och efter att krävt att Egypten skulle anfalla Israel som hämnd så lättade Anwar Sadat på sitt hjärta och berättade att kriget inte var så långt borta och att han ville spara sina trupper tills dess. Men Muammar ville hämnas, och en diabolisk plan bubblade upp i galningens skalle.

Lyxkryssaren Queen Elizabeth 2 var på väg genom Medelhavet, chartrad av en stor grupp inflytelserika amerikanska och europeiska judar som tillsammans med ett tusental andra Israel-kramare var på mot hamnstaden Ashdod för att i det heliga landet vara om firandet Israels självständighetsdag.

Vid en libysk flottbas låg en egyptisk u-båt, och den beordrades ut för att sänka QE2 av Muammar al-Gaddafi. U-båten lade ut, satte kurs mot QE2 samtidigt som den unge befälhavaren ombord kontaktade den egyptiska flotta i Alexandria för att höra sig för om den ordern han var på väg att utföra var så himla vettig. Kontraordrn kom, u-båten vände hemåt - till Egypten, precis som alla andra egyptiska förband som råkade befinna sig i Libyen. Muammar al-Gaddafi blev ännu lite galnare, ännu lite mer hatisk och hittade på ännu fler vidrigheter...

Det vi i dag ser i Libyen är ingenting annat än en galning som med alla till buds stående medel försöker hålla sig kvar vid makten. I Muammars värld så kan han säkert inte avgå, eftersom han är mer av revolutionens överste-präst än landets president. Han tror att lite våld, lite mer våld och massor av övervåld skall driva tillbaka det folk som rest sig - men om de skulle lyckas så skall de få ta över ett land i ruiner, där framtiden brinner upp i takt med de oljekällor som nu sägs vara på väg att förstöras.

Minnesbilderna från Kuwait och en annan galnings, Saddam Husseins, verk under sin reträtt kommer tillbaka. Muammar al-Gaddafi är på väg att avlivas, som den den hund han är - "Mellanösterns galna hund" från de som känner honom bra. Han har kvar sina ett 10.000-tal lojala legoknektar som tidigare tjänstgjorde i den Pan Afrikanska Legionen, Muammars främlingslegion.

Soldater som inte har några band till landets folk har lättare att skjuta ihjäl desamma, soldater som får bra betalt för att trycka tillbaka friheten kommer att göra sitt yttersta så länge lönen kommer. Det är det vi ser i Libyen idag, det är en dödskamp - inte bara Muammar al-Gaddafis dödskamp utan också ett folks dödskamp. Många är de som nu dör för friheten på andra sidan havet som som är vårt badvatten. Det finns dom som tycker att friheten är värd att offra livet för, de är ingenting annat hjältar...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, Expr1, Expr2, AB1, AB2

Bloggar: Kent, Magnus, Westerholm, Albin, Böhlis

Titta gärna till New Statesman