OM KRISKOMMISSIONER OCH KOMMANDE KRISER

Socialdemokratin är i kris. Så har det låtit sedan valnatten, och i takt med att det gamla statsbärande partiet har fortsatt att krisa så har partiets kris bara blivit djupare och djupare. Sosseriets gamla strukturer tillsatte en kriskommission med så många kommissionärer att man började fundera på ifall alla de 52 krisanalytikerna skulle kunna hitta några beröringspunkter där de kunde sätta fingret på problemet.

I dag får vi veta att de, sossarnas kriskommission, faktiskt har lyckats med att vara relevanta, att den stängda kriskommissionen visar en tydlig öppenhet med vad som felar i en Rörelse som inte längre rör sig. På fråga efter fråga gör man upp med sig själva, och man berättar en sanning som måste berättas på punkt efter punkt. Allt det som gräsrötter, nätrötter och en alternativ och öppen kriskommission har lyft fram på olika sätt lyfts nu fram i dagsljuset av den 52-hövdade partisanktionerade kriskommissionen.

Behöver jag säga att jag tycker att de är rätt ute? Behöver jag ge uttryck för min beundran över en öppenhet som måste göra ont? Behöver jag vara tydlig med att jag tror att det ändå blir över-jävligt jobbigt för sosseriet att försöka förändra allt det som gått snett när stoppklossarna finns överallt och när stelbentheten slagit rot överallt? Behöver jag återigen ventilera min åsikt om att det lär krävas ett starkt och kraftfullt ledarskap för att väcka liv i ett döende parti? Behöver jag påpeka att jag inte ser det ledarskapet någonstans, någongång eller någonsin i de processer som nu andas vankelmodighet - samma vankelmodighet som är orsaken till att man behöver ha 52 hjärnor för att berätta det som en enskild bloggare har berättat sedan valnatten...?

Bara några veckor återstår innan vi får veta vem som väljs till Monas efterträdare, och ännu har ingen utom möjligtvis Ibrahim Baylan, Berit Andnor och den som skall få ta på sig ledartröjan ett humm om vad som väntar. Vem det än må bli så är uppgifterna som ligger framför den nya ledaren av fruktansvärda dimensioner. Det skall hittas på nya sätt att jobba, man skall lansera en ny politik som faktiskt också tilltalar väljarna och som förhoppningsvis också tror på själva och det skall enas ett parti som splittrats i sina falanger ännu lite mer under Golgata-vandringen sedan valnatten. Frågan är om man skall gratulera den som vinner maktkampen eller sända sin kondoleanser...?

Idag kommer det även en ny undersökning från United Minds som visar på att socialdemokraterna slår nya, historiska bottenrekord men där även vi moderater rasar rejält. Det är en opinionsundersökning som är precis lika opålitlig som vanligt, men som jag ändå känner att den ligger rätt så rätt. Våra mindre allianssystrar och alliansbröder ökar, men inte lika mycket som vi moderater minskar - och är det egentligen så konstigt? Våra tidigare framgångar har varit beroende av en usel opposition och oppositionen är fortfarande lika usel och skadeskjuten.

Men det är ingen nyhet längre att socialdemokratin är ett parti utan politik och utan ledarskap, ett politiskt skämt. De som flytt till oss förväntar sig mer än ett parti som bara sitter och rullar tummarna, administrerar landet tillsynes utan nya idéer och med visioner man redan har infriat. När det pratas om framtiden kommer några punkter om skolan, men ingenting mer om hur vi skall få fart på företagandet och skapandet av ännu flera nya jobb. Medan socialdemokratin har krisat i offentlighetens ljus borde vi moderater i samma strålkastare gått ut med nya visioner, nya förslag och visat en livskraft som jag inte ser idag - trots att vi ligger stadigt över 30% i varenda opinionsundersökning. Vi har inte använt tiden rätt, vi har suttit och varit nöjda med att motståndaren gör bort sig mest hela tiden.

Trots att vi ligger bra till fortfarande så ser jag med oro fram mot den tiden då vi skall tvingas upp på banan och förhålla oss till en delvis ny motståndare. I ett krig är det mycket bättre ifall motståndaren hela tiden får förhålla sig till det "vi" gör, att det är fienden som måste anpassa sig mot vår taktik och våra strategier. Så känns det inte nu, nu förhåller vi oss till en motståndare som vi skrattar åt idag men som kan vara lite jobbigare imorgon. Vi står still när vi behöver fart, ty ett stillastående mål är lättare att fälla.

Kanske, kanske behöver även vi vår "kriskommission" för att lära av vad motståndaren har gjort för fel och för att undvika att trampa i samma fällor. Den bilden finns faktiskt av moderaterna idag, som det parti som vandrar i sossarnas fotspår på gott och ont, och nu mest på ont. Allians 2.0 och ny borgerlig idédebatt om den nya framtida utmaningarna behövs - i öppenheten och inte bara på SvD:s ledarsida. Vi skulle ha vaknat igår, men idag måste Törnrosa-sömnen ta slut... Vakna!

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, AB1, AB2
Bloggar: Peter Andersson, Böhlmark, Moberg