SEX, SYND, SKAM - OCH EN LITEN BERÄTTELSE

Går man i årskurs 8 den här dagen i början av februari är man inte byxmyndig om man nu inte är född ännu tidigare på året eller har gått om en klass i skolan. Är man inte byxmyndig så är man alltså kriminell ifall man har sysslat med sådant som lärarna i Tomelilla vill att de ska skriva om. Frågan är om det då räcker med att skriva några rader om det egna onanerandet med lite inlevelse för att få ett bra betyg i sex och samlevnad samtidigt som man tillfredsställer sina lärares fantasier om det som är kriminellt både enligt lagboken och mitt konservativa kynne.

Därför fördömer jag det som nu skett i en skola i Tomelilla med de starkaste tänkbara orden, oavsett vilka ambitioner man än må ha haft med påhittet att låta en klass med fjortonåringar skriva om sin sexupplevelser - verkliga eller inte. Är man fjorton skall man på sin höjd kunna skriva om hur pinsamt det var när mamma hittade den undangömda porrtidningen i garderoben eller om hur man som ung tös låg i sängen och fantiserade om Erik Bengtzboes sammetslena ögon - inte med inlevelse redogöra för avancerade sexeskapader...

Men samtidigt kan jag förstå lärarnas desperation också, som lider alla helvetets kval i en skola som ännu inte fått resning efter decennier av den impotenta socialdemokratiska flumskolan. De har det inte lätt, de tillbringar sina arbetsdagar i en ljudmiljö där gapande elever, mobilsignaler och annat stök och bök gör att det låter värre än i en kinesisk kolgruva i ett svenskt klassrum. Men det betyder inte att man skall in och snoka i sina elevers förehavanden i de mörka miljöerna - alls icke.

Jag lider med lärarna, och jag som passerat byxmyndighetsåldern kan utan att erkänna mina kriminella handlingar skriva något som gör Tomelilla-lärarna så upphetsade och tillfredsställda att de står ut till det är dags för sommarlov. Därför utmanar jag mina bloggkollegor* i den politiska bloggosfären att bidra till att lätta på lärarkårens frustration genom att dela med sig av sina sexuella erfarenheter i novell-format.

Det behöver inte vara sanningsenligt, det kan ha sina beröringspunkter med verkligheten eller bara vara fria fantasier - huvudsaken är att det hetsar upp någon. Så skapa på, fixa ett MVG eller åtminstone VG när jag i min allsmäktighet betygsätter er om om två veckor. Låt mitt bidrag nedan vara en inspiration och något som triggar er att berätta den sanning er gamla NO-magister eller svenska-fröken hela tiden gick omkring och undrade över. Jag ger er "Tokmoderatens tokiga jakt på en toka..."

"Där stod jag utanför baren KGB upp på Malmskillandsgatan. Tårarna rullade nerför mina plufsiga kinder, trillade ner i vattenpölen på gatan och förenade sig med regnet som föll från en nattsvart Stockholms-himmel. Plånboken var tom efter alla drinkar jag hade bjudit okända kvinnor, VISA-kortet var spärrat efter mina tafatta försök att köpa mig närhet, värme, ömhet, kärlek, sex...

Jag hade gått till KGB får att få något mer än regnet att falla, jag hade suttit där på min barstol och flörtat hej vilt med alla utan en snopp mellan benen för att få något att förena med mig, för en underbar natt där jag kunde få några minuter av tillfredsställelse i förening med en annan människa.

Men där stod jag ensam i regnet och regndropparna ackompanjerade tårarna, ty detta var ett tillfälle jag varit med om massor av gånger förut och jag kände mig både äcklig och misslyckad på en och samma gång eftersom jag aldrig verkade få till det på riktigt. Mina tjejer fanns på datorskärmen, på en DVD-skiva, i en tidning eller efter midnatt på någon TV-kanal som jag bara tittade på så sent.

Tanken föresvävade mig att kasta mig nerför de där trapporna som Christer Pettersson mot alla odds hade orkat springa uppför för nästan 25 år sedan, jag såg ingen mening med att kämpa vidare. Jag hulkade och samlade kraft när någon tog mig på axeln och de underbara ljudvågorna från en kvinna slog in i mina öron. Jag vände mig om, och där stod hon - kvinnan jag kunde få...

Visst, jag kunde få henne - men jag var på Malmskillnadsgatan och det kostade att få henne. Min plånbok var tom och kortet var spärrat, allt som fanns var två oskrapade Triss-lotter och ett nästan ostämplat SL-förköpshäfte. Det fick duga sade den väldigt vackra kvinnan som hade en klädsel som gav mig blodtrycksfall - och hux-flux var plånboken bara en tom skinnpung.

Hon hette Olga, hon var rar och vacker, verkade bry sig om mig och hade tillgång till en lokal i närheten där vi kunde "umgås". Det var LO:s övernattningslägenhet och där hade Olga varit flera gånger med andra ensamma män ur ett annat parti fick jag veta medan vi promenerade ner bort mot Johannes Kyrka. Olga hade till och med fått sin egen nyckel av någon politruck.

Dörren öppnades, det luktade arbetarklass inifrån lägenheten men mina drifter var starkare än odören av svettiga fackpampar och ansträngda partifunktionärer. Olga ledde mig in i sovrummet och jag kände mig hård som jag aldrig varit förr. Även om det hade funnits en miljonvinst på någon av de där Triss-lotterna så var det värt allt detta - trodde jag...

Olga brottade ner mig i den generösa dubbelslafen med röda sidenlakan, och viskade sensuella meningar i mitt öra. Jag var så lycklig att det någonstans, någongång fanns någon som kunde vilja vara med mig. Stämningen var på topp...

Men medan Olga försökte slita av mig min hårt åtsittande slankgördel så såg jag tavlorna på väggarna. På den ena väggen satt fotografier på Mona, Wanja, Margareta Winberg och Monica Green och den som var hård och styv lade sig ner för att dö - tillsynes bortom all räddning... Olga blev ledsen men vad hon än gjorde så var jag slak och förtvivlad.

Inte blev det heller bättre av att det på den andra väggen satt andra bilder på Erlander, Palme, Carlsson och Persson som alla verkade titta på mig med ett hånflin på läpparna. Den negativa känslostormen som hade blåst i mitt inre där utanför KGB återkom efter en halvtimmes stiltje med en ännu mer förödande kraft. Olga talade rart till mig, tröstade mig och förstod att inte alls mådde bra.

Olga tassade ut i den stora garderoben och kom tillbaka med en uppblåsbar docka som hon trodde skulle få ordning på mig. Resultatet blev det motsatta. Dockan var en uppblåsbar variant av något som jag inbillade mig var partiordföranden i gummi-version. Jag skrek i affekt, grät så att tårarna sprutade medan jag drog på mig byxorna och kastade mig ut på Döbelnsgatan i ett kaotisk tillstånd.

På Döbelnsgatan höll Ibrahim Baylan på att fickparkera utanför sitt favorithak Club Kino när han hörde ett avgrundsvrål som övergick från psykisk till fysisk smärta ungefär samtidigt som Ibbes bil hoppade till. Ibrahim Baylan öppnade dörren och tittade ut och ner på gatan, och där låg jag fastklämd under hans bil. Ibbe skrattade högt, drog igen dörren på sin bil och började köra fram och tillbaka med sina vinterdäck över mitt redan döda skrev.

Samtidigt som de blåa lamporna från ambulanserna, brand- och polisbilarna blinkade över Döbelnsgatans fasader kunde man i bakgrunden höra mina förtvivalde rop på hjälp. I förgrunden hördes Ibrahim Baylan skrika närmast i tungor om hur skönt detta var, att "Gud hör bön!" och detta var skönare än att se en bra dans eller ett ligg. Jag låg där under bilen medan brandmännen jobbade med att plocka fram mig från gatan under Ibrahim Baylans bil och undrade om jag någon gång skulle få uppleva något som var skönt..."

Länkar: SvD, AB,

Bloggar:

*: Utmanade är Erik Laakso, Johan Westerholm, HBT-sossen, Peter Högberg, Peter Soilander, Albin Broman, Johan Hedin, Rasmus Jonlund, Thomas Böhlmark, Kent Persson och Mary X Jensen... ;-)

Sedan är naturligtvis alla andra inspirerade skribenter välkomna!