BODSTRÖMS BOK - FLER LÖSRYCKTA STYCKEN

För nästan en vecka sedan avlöjades på den här bloggen några stycken textmassa som av mina källor påstods komma från Bodströms bok "Inifrån - Makten, Myglet, Politiken" och idag, nu på morgonen så lär vi få veta allt om alla. Det är den här morgonen som boken släpps, till drivande journalister och drivna läsare - och alla är bara så nyfikna på om verkligheten beskrivs bättre av Bodström än overkligheten i hans undermåliga deckar-försök...

Bodström i egen hög person säger sig "inte tagit hänsyn till någon" när han har suttit på sitt favoritcafé för att framför datorn torftigt och pliktskyldigt formulera sina bilder av verkligheten i den politiska stormens öga. Bodström försöker nog så gott han kan, och innerst inne förstår den gamla fotbollsspelaren att det här förmodligen är hans enda chans att få höra Peter Englund läsa upp hans namn som pristagare av Nobels litteraturpris.

Själv ser jag framemot att få läsa hela boken, och inte bara små fragment som påstås komma från boken och som jag har fått i form av PDF-filer från en anonym källa, fragment som i huvudsak skjuter in sig på den nyvalda partiledaren Håkan Juholt. De första fyra små berättelserna hittar du här, och här följer ytterligare tre stycken som sägs vara lösryckta stycken ur Bodströms bok "Inifrån - Makten, Myglet, Politiken".


"Carin Jämtin ringer och gråter i luren, hon pratar osammanhängande om något som Håkan Juholt har gjort och gett henne skulden för. Mer än så får jag inte ur den upprivna kvinnan innan hon klickar bort mig i ett gråtanfall.

Ilija Batljan ringer och skriker i luren, vrålar osammanhängade på sprucken svenska om något som Håkan Juholt har gjort och gett honom skulden för. Mer än så får jag inte ur den paniska mannen innan han klickar bort mig mitt i en ström av montenegrinska svordomar.

Vad kan Håkan ha gjort? Varför är de två sosse-stjärnorna i staden och länet så upprörda? Jag tar en kort promenad genom riksdagshusets korridorer för att söka upp Håkan Juholt på hans rum och söka fakta, Inifrån Juholts rum hörs ett våldsamt skrattande, han är tydligen rätt kul därinne tänker jag och knackar på dörren. "Kom in" hörs det på sjungande småländska och jag öppnar dörren...

Där inne sitter Juholt med fötterna på bordet och skrattar högt för sig själv med DN i nävarna. Han visar stolt upp på DN Debatt och rubriken som han är så nöjd med - "När ska vi stockholmare få tid att älska och skratta?" och han verkar mäkta stolt.

"Tack och lov är jag ju inte stockholmare, men nu får jag skratta och nu älskar jag mig själv faktiskt" utbrister Juholt medan han jonglerar med DN. "Vilken snilleblixt från min sida! Nu har jag vunnit valen åt Carin och Ilija här i storstaden, med ett så enkelt grepp som att skriva en debattartikel i deras namn. Gud vad tacksamma de kommer att vara när valnatten kommer och vi firar våra triumfer tillsammans med några av de första offentliganställda tunnelbanebutlerserna."

Jag berättar att Ilija svor och att Carin grät, och att ingen av de två verkade speciellt glad över att Håkan hade skrivit en debattartikel om skratt, kärlek, butlers och smutstvättspåsar på tuben. Håkan spänner ögonen i mig och skrattandet försvinner lika snabbt som sosse-väljarna i huvudstaden lär göra. Håkan börjar skaka och muttrar något om "otacksamma puckon!" och med en svepande rörelse med handen så visar han med all tänkbar tydlighet att han inte vill ha mig där i rummet.

Jag går ut i korridoren, och skrattandet återkommer inifrån Juholts rum. Vad har partiet gjort för att förtjäna Juholt, vad illa har vi gjort? Gud vad jag hatar Håkan..."


"Platsen var Brunogallerian i de gamla arbetarkvarteren på Södermalm, och restaurangen Ljunggren i samma köptempel. Jag var ditbjuden för att mingla med mina beundrare, de yngre beundrarna, de mest hängivna beundrarinnorna och jag trivdes som fisken i vattnet! Alla ville prata med mig, alla ville finnas i min närhet och där satt jag och bara fanns till.

Eftersom alla var så unga hade jag bett personalen på restaurangen att bara ställa fram svart vinbärssaft till  gästerna - jag är ju trots allt gammal justitieminister och väl medveten om vad ett liv där beroendeframkallande substanser kan ställa till med för elände. Beundrarna, beundrarinnorna - alla verkade besvikna över att de inte fick dricka något tyngre än saft.

Pagrotsky kom till platsen, och ungdomarna förstod nog inte riktigt vem han var. Han var ju så mycket mindre än de, och lika sprallig som en 4-åring som fått Red Bull till frukost - och Paggan drog snabbt vidare. Men så kom den där andra partiföreträdaren med ansiktshår till lokalen, Håkan Juholt...

Håkan Juholt ville hjälpa till, och han började med att gå ut i köket för att fylla på karafferna med saft som en vänlig gest. Håkan kom tillbaka med välfyllda karaffer och ungdomarna började dricka Håkans "saft" med ett mycket större engagemang än den saft som jag hade fixat fram. Efter ett tag blev ungdomarna konstiga, närmast berusade och jag tog en klunk saft - och döm om min förvåning när den smakade identiskt med mitt eget vin! Jag tittade efter Håkan, men han stod vid dörren och fipplade med sin mobiltelefon - och på väg ut genom dörren hörde jag Juholt säga "Tjenare Niklas Svensson, Juholt här. Jag har ett scoop åt dig..."

Där satt jag, omgiven av ungdomar från 15 år och upp till acceptabel ålder för alkoholintag - men där alla oavsett ålder var fulla och odrägliga. Mobilen börjar vibrera, jag ser att det är Expressens murvel Niklas Svensson som ringer - och jag vet vad han vill prata om. Gud vad jag hatar Håkan..."


"De ringer från Norstedts, mitt förlag, och undrar ifall jag vet var Mona håller hus. Visst jag är en god vän till hon som låtsas leda partiet men inte ens jag med min simultanförmåga vet var Mona kan finnas. Varje gång de har ringt från förlaget till det mobilnummer som går till beställaren av hennes bok "Möjligheternas land" så hamnar de hos någon som svarar Håkan och sedan skrattar innan han bara lägger på. Boken är klar är budskapet de vill ha fram. Den finns i tiotusentals exemplar, bara att hämta och leverera. Jag fattar ingenting.

Vad är det som håller på att hända, skall Mona ge ut en bok? Hon som knappt kan formulera sig begripligt ens i barnboksformatet? Hon som inte är som jag, en fullfjädrad författare slash politiker slash styrelseproffs slash jurist slash pappa slash fotbollsspelare slash Fångarna på fortet-deltagare. Hon kan inte skriva en bok, hur fan kommer det sig då att Norstedts tryckt en bok av henne...?

Jag får tag på Mona när hon sitter hemma och försöker förstå hur den där lilla bankdosan till datorn fungerar, och hon vet ingenting om någon bok. "Möjligheternas land? Det har jag hört Håkan tjata om flera gånger, nästan lika ofta som jag har hört honom tjafsa om att vi skall börja kalla oss sociala demokrater och vår politik som social demokrati. Men nej, någon bok har jag inte skrivit och nej, jag har inte låtit Norstedts göra det åt mig eller oss. För vem läser böcker om politik? Om det inte är med en massa skandaler eller skitsnack om andra det vill säga..."

Monas sista mening ger mig ett uppslag om vad jag skall göra när jag flyr till USA efter valet - en bok om just det. Men samtdigt funderar jag på vem eller vad som har splittrat mitt förlag? Vem kan underminera min ställning som den enda sossen värd att läsa?

Mobilen ringer från Sveavägen 68 och ekonomiavdelningen. De är förtvivlade och helt vilse. Någon har beställt en bok för halva valbudgeten, en bok från Norstedts som heter "Möjligheternas land" och som påstås vara skriven av Mona. "Det är ju helt absurt!" skriker dom i luren. "Mona kan inte skriva en bok och halva valbudgeten är borta! Vad skall vi göra Thomas? Ibbe svarar inte från källaren på Döbelnsgatan 4"

Svaret är enkelt - gå till LO-borgen och tigg några 10-tals miljoner av LO-folket. De är nöjda med svaret, men jag måste ta reda på vem som har skrivit boken och lagt en beställning som raserade vår valbudget. Vem i hela världen kan vara så dum?

Jag behöver inte vänta länge på att bli upplyst. Mobilen ringer igen, det är Håkan Juholt och han öppnar med att vråla att "Vi har valsegern som i en liten ask! Jag har skrivit en bok åt Mona som kommer vända valvindarna! Möjligheternas land - snart i var mans hand. Det är Partiets svar på Maos lilla röda, precis lika spökskriven - men av mig Håkan Juholt."

Han är så stolt, han nästan exploderar på andra sidan etern och verkar inte alls ta till sig att jag med skarpa ordalag ifrågasätter det lämpliga med att försöka vinna val med en bok - i dessa moderna tider. "Vi skall backa bandet Thomas! Vi skall tillbaka tilld en tid då ingen - ingen! - ifrågasatte den sociala demokratins maktmanopol. Med den här boken kommer vi dit, bakåt, till 70-talet typ...

Själv såg jag ändlösa rader av pallar framför mig, pallar med en bok som ingen ville köpa och som ingen ville läsa. Ett enormt resursslöseri faktiskt. Norstedts kunde spara trycksvärtan till min nästa bok istället - en bok som jag tror skall heta "Inifrån - Makten, Myglet, Politiken". Men, Gud vad jag hatar Håkan..."


Idag kommer boken ut och verkligheten kommer att slå emot som en rak vänster. Thomas Bodström har gjort det igen - han har skrivit en bok, han har lovat att leverera och han har återigen satt familjen i bakgrunden för sina egna ambitioner att få ännu en sträng på sin lyra.

Länkar: AB, AB, SvD, DN, DN, Expr1, Expr2, Expr3, Expr4
Bloggar: Stenholm, Johansson, Moberg