Men Mona Sahlin har alltid funnits där för Bodström, sett förbi hans brister och inbillat sig att den fuktiga sängkammarblicken och det sneda leendet skall locka väljare som annars hade gått någon annanstans. Mona och Thomas Bodström är gamla grannar, och det är effekterna av detta vi nu får se - när Mona går från helgon till paria i "Rörelsen" på några spaltcentimeter i DN.
Jag var oerhört ifrågasättande till varför sosseriet hade kvoterat in fru Sahlin som sin partiordförande, och jag luftade öppet mina ståndpunkter om Mona i den här bloggen. Kvinnan må ha varit trevlig, social och demokrat men hon var även en person som folk inte hade det minsta förtroendet för. Mona talade till folk på en förskolepedagogs vis, Mona havererade varje gång hon ställdes framför TV-kamerorna, Mona hade "loser"-stämpeln i pannan i röd färg långt innan valdagen - Monas väg till att bara vara en parentes i sosseriets historieböcker var utstakad. Men trots allt, Mona hade erfarenheten och Mona hade en bredd i politiken som hennes efterträdare saknar...
I dag berättar Mona att hon verkligen inte förstår vad som händer med hennes socialdemokrati, i fråga om Libyen-insatsen - med en efterträdare som inte vet hur han skall kunna knyta ihop sitt resonemang med det egna tänkandet och med kraven från olika falanger och förstå-sig-påare som vill dra partiet i en riktning som kanske inte alla andra vill. Mona Sahlin må ha varit ett stolpskott politiskt, men Håkan Juholt är så här långt ett självmål i krysset.
Mona förstår inte vad som sker, men hon ser att det finns krafter som bara vill backa bandet - till en tid då apoteksmonopolet gav människovärde och då Domus verkligen hette Domus och inte Coop Extra. Mona var en förnyare i tanken, men inte i handlingen - för hennes handlingskraft var kraftigt beskuren av folk som underminerade hennes ställning mest hela tiden. Det var andra krafter, som till exempelvis bittra män från obygden som satt och surade över en borttappad tjänst som partisekreterare, som satte sig på tvären när Mona dissade Vänstern samtidigt som hon hissade Miljöpartiet. Utan Ohly och Vänsterpartiet hade Mona framstått som förnyare, med Ohly i släptåget så var bilden tydlig - det var en socialdemokrati som skulle ge de mest sanslösa vänsterstollarna i Sverige ett manöverutrymme de verkligen skulle manövrera på...
Mona svarar på några frågor i DN, och kvinnan som Netroots-gänget hyllade under hela hennes ämbetstid är helt plötsligt inte värd ett jotta. Mona tycker att Juholt var taskig mot Bodström när Juholt kallade Bodström medioker deckarförfattare - då är Mona lika illa som Göran Persson, och inte alls lika bra som Ingvar Carlsson. När Mona kallar Bodström partiets Zlatan är hon absurd, trots att likheterna utifrån är slående. Vem kan få så mycket media? Vem kan skita i sitt parti och sitt landslag periodvis och ändå lyssnas på? Vem pratar först och tänker sen? Vem samlar från röda kort från de som inte alls ser storheten i en nedsparkad motståndare...?
Mona var en gudinna så länge hon inte tyckte till om de som kuppade bort henne, så länge hon inte yttrade ett ord om att bakåtsträvarna i sosseriet vinner mark. Mona Sahlin är och var Mona Sahlin på gott och ont, men inte ens det får hon vara för de nätrötter som kräver villkorslös kapitulation när man väl kickats bort. Nu är Mona Sahlin också Göran Persson, en bitter människa och en "back-stabber" på sitt eget parti. Sällan har väl ett partis nervositet varit så tydlig som nu, när taket blir en krypgrund och där ingen tillåts ifrågasätta den nye ledaren i en intervju i DN.
Mona Sahlin har all rätt i världen att vara bitter och öppenhjärtlig i sina kommentarer om vad som sker i det parti som efter lite mer än 3 år på posten ansåg att hon var en sopa. Inte nog med att Mona Sahlin hade oss i motståndarleden emot sig, ständigt insinuerande och påhoppande - hon hade även ett eget parti där var och varannan av fotfolket och företrädarna bara ville lägga krokben för henne. Hon hade sina bloggare, de som stod upp för henne i vått och torrt då - men som idag inte kan med att hon andas lite av frihetens luft och lättar på sitt hjärta.
Det är bilden av ett nervöst parti, ett parti där ingen någonsin, någon gång eller någonstans skall komma och påstå att Juholt är ett självmål - inte Bodström inte Mona, ingen alls som har den sociala demokratin som ledstjärna. De är trots den lätta brisen av medvind i opinionen väldigt illa ute, och det vet dom. Upp flyga orden, tanken står stilla...
Länkar: DN1, DN2, AB, Expr, SvD, SvD
Bloggar: Westerholm, Johansson, Böhlmark
Inlägg
5 kommentarer:
När man betänker att Mona Sahlin faktiskt kunde ha blivit Sveriges statsminister, så får man ändå försöka vara nöjd med valutgången.
Tja, Mona Sahlin fattar ju ingenting annars heller. Så varför skulle hon göra det nu?
Det jag vänder mig emot är varför vissa personer måste hugga tillbaka när man en gång trätt tillbaka från sitt politiska uppdrag. En anledning till att Ingvar Carlsson är långt mer respekterad än Göran Persson är just det faktum att han inte haft behovet att bikta sig offentligt.
Klart som sjutton att det har funnits en maktkamp som ledde till Sahlins avgång. Men sanningen har ofta två sidor. Johan Westerholm nyanserar bilden från sin horisont.
Sedan tycker jag vi lever i en märklig tid. Bara för att det är tillåtet att göra något så behöver det inte betyda att vi måste göra det. Lite tråkig etik och moral diskussion skulle inte skada.
Vem skadar Sahlin? Juholt? Nej, jag tror inte det. Och jag tror inte det skadar Socialdemokraterna heller. Många tycker det är skönt att Sahlin har lämnat skutan.
Visst spretar det just nu och visst spretar det för JUholt. Men med bara lite insyn i partiet så kan man förstå varför. Lagom till hösten så tro jag de värsta avarterna av politikens avigsidor ha lagt sig.
Det vore trevligt med arbetsro, både för partiet internt men också för att det gagnar inte den oppositionspolitik som behöver föras.
Hur man än ser på saken skulle jag vilja se mindre dokusåpa och mer realpolitik i Sverige. Vi har alla ett ansvar att lyfta upp nivån ett snäpp. Sedan kan jag nog tycka att det är i sammanhanget pinsamt att se samma tidningar som i höstas sågade Sahlin jäms med fotknölarna nu ta henne som sanningsägare för sin egen agenda.
Mvh
Peter
Faktum är att S utan att veta det har räddat oss från ett Tredje Världskrig. Ty, det sägs, om en fjäril lyfter från ett blad i Amazonas går New Orleans såsmåningom under.
Kaosteori, ni vet. Sahlin - Pahlin - Palin.
Men, eftersom Sahlin nu inte blev Sveriges exekutiva makt (statschefen är, som vi vet, sen länge politiskt gällad och får ägna sig åt lite romerska kejsare-insperade tillställningar, ink. kaffe), så har vi därmed undvikit en skjutglad alaskian i Vita Huset.
Juholt lär inte leda till något. Tror jag. (Juholt - Liewood ... nää...)
Återstår problemet Reinfeldt. En skallig medelålders tystlåten man med tyskklingande namn känns lite osäker, så där kaosteorietiskt.
;)
Hon har kommit långt pga sin förmåga att kunna snacka mycket om inget.
Vi kan alla vara mycket tacksamma för att denna tant inte blev statsminister
Skicka en kommentar