TILL DOM ENSAMMA - DET ÄR EN HÅRD VÄRLD...

Inspirationen är nära fryspunkten, och allt som jag har att skriva om för att försöka kickstarta någon form av motivation är Håkan Juholt. Till och med jag själv tycker att jag börjar bli lite för tjatig, enkelspårig och tröttsam - ungefär som en gammal vinylskiva på skivspelaren som har en djup repa som gör att det låter likadant hela tiden...

Men när nyheten kommer om att ingen vill jobba med Håkan så kan jag ju inte låta bli att raljera med nödlösningen, med kompromisskandidaten Juholt ännu en gång denna dag då värmen utomhus skall nå sin "peak" medan min egen kreativitet förhoppningsvis samtidigt når sin extrema "down".

Ingen vill jobba med Håkan Juholt, hela kansliet är i princip tomt och all nyckelpersonal som Håkan Juholt med sin diagnostiserade orutin i ledandets konst borde ha runt omkring sig finns inte alls. Det skrivs om budgetskäl, ett parti med mycket mindre partistöd som har varit tvungna att göra sig av med bra folk. Det skrivs om gamla trotjänare som slänger på luren när Håkan försöker rekrytera dom till sitt nya lag. Det skrivs om en ensam Waidelich, som på budgetavdelningen bara har en ensam novis som hjälpreda. Det som skrivs är ingen bra bild av den pånyttfödda socialdemokratin som Juholt vill måla upp medan han pratar pingviner, barnfattigdom och kulturkapande...

Jag minns den dagen då Juholt blev vald, efter det att han hållit sitt bejublade linjetal om att backa bandet, hitta tillbaka till rötterna och den politik som var lyckosam på 50-, 60- och 70-talen. Då fick jag höra massor av superlativer om Juholt från mina källor inifrån "Rörelsen". Juholt var folklig, han var rolig, han var charmig, spontan och gillade Elvis Presley. Men samtidigt var han asocial till sin läggning, hade svårt att interagera med folk i sin politikerroll - bakom den där fasaden av en hurtfrisk och skojfrisk man. Håkan Juholt kunde vara svår att samarbeta med fick jag höra, och idag börjar jag därför lägga mitt Juholt-pussel där alltför många pusselbitar tycks saknas.

Det måste ju finnas skäl till Sveavägen 68 snart borde kunna få glesbygdsstöd, att ingen vill komma dit för att jobba med den nya ledaren för att ta partiet tillbaka till fornstora dagar. När ingen vill ställa upp så måste man fråga sig varför? Beror det på ryktena om Juholts ledarskap? Beror det på att ingen vill låta sig solkas ner av ett parti som trots ledarskiftet inte alls vill lyfta och bli en synonym till framtid och framgång? Beror det helt enkelt på att man vet vad som väntar...?

Håkan Juholt kampanjar för fullt, och han gör det med folk runtomkring sig som tycker att det smakar bra med en stor räkmacka medan man glider runt som på en dito. Men Håkan Juholt har ingen talskrivare, möjligtvis en zoolog någonstans som kan prata pingviner med honom. Tommy Waidelich är lika övergiven han om man skall tro på Expressen, vilket man naturligtvis ska i frågor som rör sosseriet. De är ensamma, de är de ensamma och efter valet 2014 kommer de att känna sig ännu lite mer ensamma, rentav övergivna...

"Ingen frågar när du kommer, ingen saknar dig när du går. Ingen delar din dröm, ingen undrar hur du mår..."

Länkar: Expr1, Expr2, DN,
Bloggar: Krassman,