ETT FOLK AV FYLLON

Det är i år 200 år sedan de västra och östra halvorna av den ståtliga svenska nationen för alltid blev två länder. På ett sätt kan man ju dra en lättnadens suck över det faktum att vi i dag är Sverige är och våra bröder och systrar på andra sidan älven och havet är finnarna i Finland, och detta beror på det faktum att finnen aldrig tackar nej till sprit och alltid tittar djupt i glaset. Man kan ju föreställa sig vilka skatter vi hade behövt ta ut för att kunna hantera vården av alla alkoholskador om våra länder fortfarande hade varit ett. Dock så är det ju ett lika uppenbart faktum att vi svenskar av idag hade behövt finnarnas för ovanlighetens skull nyktra syn på försvarspolitik, på behovet av ett starkt försvar och den förmåga den finska mannen har i utövandet av krigets konst. Finnarna har dragit sina slutsatser av de krig landet utkämpat, under svensk flagg och under egen fana och man drar rätt slutsatser med hänsyn till den historia som alltid går igen.

När man talar om finnen och spriten så är det ett ju så att man tassar i utmarkerna av vad som kan betraktas som grova generaliseringar, något som ligger i fokus nu med Åkessons islamofobi och min egen blekingefobi. Men det är ju utan tvekan så att endast finnens kroniska blekhet och tysta personlighet får gulheten i hyn och spritångorna ur käften att endast undantagsvis röja vilket bränsle som krävs för att hålla finnen igång.

Den senaste, men på inget sätt överraskande nyheten, handlar om små finska dagisbarn som snaskar i sig handsprit i väntan på att langningskedjan skall börja fungera eller den födelsedagen kommer som innebär inträde till Alko. Det som är konstigt är att finnen reagerar när ett barn börjar raggla omkring med 1.9 promille i blodet, eftersom detta är att betrakta som finnens habitualtillstånd. Och medan våra bröder och systrar ägnar sig åt ett ohämmat supande, slickande eller någon annan form av alkoholmissbruk så har svensken istället hänfallit åt att missbruka porr på de nya medierna. Frågan är vad som är värst, vilka det är mest synd om? Är det den stackars finska dagisflickan som i sin ensamhet och rotlöshet slickar i sig handsprit för att glömma dagens vedermödor, de elaka dagisfröknarna eller de äckliga karelska piroger som serveras till lunch som har det tyngst? Eller kan det vara den svenske mannen som lever i ett ultrafeministiskt samhälle där mannen och manligheten skall förnedras, ignoreras så till den milda grad att den enda chansen att få tömma sig blir ensam framför en platt datorskärm...

Eftersom jag är i vårdsvängen där bruket av handsprit är enormt så avser jag att varje fredagseftermiddag slicka rent mina fingrar rejält efter varje avspritning, det kan bli mitt bidrag till att driva monopolets Systembolag mot avgrundens rand. Därefter hem mot datorn för lite fredagsmys...

Länkar: DN, AB, SvD