Om mindre än åtta månader är det val i konungariket igen, ett val som enligt de flesta professionella tyckare och självutnämnda experter redan är avgjort. Om det blir som alla dessa är rörande överens om så kommer Mona Sahlin om åtta månader sitta och klia sig i kärringfrillan medans hon försöker placera in ministrar på departement, med fel folk på den platsen där de kan göra minst skada...
Inspirirerad av PJ Anders Linders inlägg i dagen SvD, där han den gode Linder visar att han borde sitta som talskrivare hos Reinfeldt istället för att opinionsbilda i den enda tidningen som man kan läsa ledarsidan hos utan att få kväljningar, så kan jag se Monas tal till nationen framför mig.
Hon äntrar talarstolen, hon harklar sig och börjar prata på sin dagis-svenska, där ordens skönhet bryts av av konstiga konstpauser, där flödet av ord som utstöts får mig att tänka på hur jag själv låter när jag försöker prata medan jag sitter på toaletten för att göra "det stora". Just den där olaten med att bryta upp orden i små beståndsdelar stör jag mig så in i helvete på. När ordet utanförskap i Monas värld blir utan-konstpaus-för-konstpaus igen-skaaap så undrar jag om ingen talpedagog i världen kan ta och förbarma sig över kvinnan...
Men Mona har vind i ryggen, Mona kan med största sannolikhet också få stå där i talarstolen, anpassa sig efter PJ Anders Linders önskemål och hålla ett tal till svenskarna, till landet som hon skall styra över med fast hand i fyra år framöver tillsammans med två Mulle-lekledare och en kommunist vid sin sida. Och eftersom jag vill Mona allt väl så har jag vridit lite på PJ Anders Linders tal åt Reinfeldt, anpassat det efter Monas syn på verkligheten och gjort något som jag förväntar mig en röd ros som tack för. Varsågoda, Monas tal till nationen, hösten 2010:
"Fru talman, Herr vice statsminister Ohly, riksdagsledamöter, högt ärade gäster och det svenska folk som tröttnat på stupstockar och kalla händer:
Vi går nu från pest till paradis. Under åren 2006 till 2010 så styrdes vårt land av en synnerligen inkompetent regering, med kalla händer och stupstockar som sina främsta vapen i kampen mot arbetarklassen . Hösten 2010 tar vi i den rödgröna regeringen över för att väljarna har tröttnat på stupstockar och kalla händer. Vi går hand i hand med folket för att samla in alla de stupstockar som folket nu kastat ifrån sig, vi går för att samla in dessa stupstockar med högburet huvud.
Sverige fick en stjärnsmäll hösten 2006 när folket av ren dumhet röstade fram en regering som inte hade någon förankring i rörelsen, och som bara vill sätta folket i stupstockar. Dessutom skapade firma Reinfeldt/Borg en finanskris som snabbt spred sig över världen, en kris skapad enkom för att få alla världens arbetare att fastna i stupstockar. I fjol föll BNP som den sällan har fallit förut, och det var Alliansens fel. Men när nu vi sossar återigen tagit vårt medfödda ansvar att styra Sverige så ljusnar det naturligtvis. I år växer den svenska ekonomin betydligt snabbare än ekonomin, och det beror på att vi eldar upp alla stupstockar.
Under Alliansens styre hade inte tyranniet den minsta ambition att lyssna på oss sossar och våra genomtänkta förslag. Man lämnade SAAB åt sitt öde, när det mest naturliga hade varit att förstatliga skiten. Man har genom sin oförmåga att tvinga Kina och USA till stupstocken också på helt egen hand sett till att Sverige är det land som körde miljön i hela världen i botten. Vår framtida åtgärdsmix kommer att fungera. Vi kommar att lägga allt krut på att med skattehöjningar i tvåsiffriga miljardsummor få folkets plånböcker lite tunnare, och statens börs lika tjock som min företrädare på partiledarposten.
Efter 2010 och 2011 bör vi vara uppe på en högre skattenivå igen efter ett antal förlorade år. Statsfinanserna kommer att få skattekramare överallt runtom på denna planet att grönska av avundsjuka.
Naturligtvis ska vi under hela vårt styre genomsyras av ambitionen att fortsätta den gradvisa lindringen av den urholkade skatteinsamlingen. Vi har några år att ta igen, och det är så att vi är långt ifrån klara med att återigen ha kontroll på svenskarnas lönekonton. Det kommer att ta tid, men den dagen kommer då vi återigen kan försöka tuta i väljarna att en havererad och enkelspårig värlfärd kräver groteskt höga skatter.
Och visst är det klart att det behövs mycket mer inkomster till det allmänna, men dagens totala skattetryck på 63 procent är ju rena rama lågvattenmärket! Det kan vi inte belåtet notera, det måste vi göra något åt. Det kommer finnas två mål när vi styr, målet om full sysselsättning för alla som inte blir sjukskrivna mot sin vilja, förtidspensionärer mot sin vilja eller bara göms bort hos AMS samt målet om ett skattetryck så när 100% som det bara går.
Att höja inkomstskatterna kommer därför att ha fortsatt hög prioritet, och vi måste dessutom enligt vice statsminister Ohlys dekret sänka ambitionsnivån i att förbättra företagarnas situation. Det är inte bara bra för den offentliga tillväxten och de skattefinansierade jobben, det är väldigt bra för samhällsbalansen också. Det är en sann socialdemokratisk politik när vår älskade stat ska bli rikare och rikare medan väldigt många människor knappast har några sparpengar över huvud taget, och det är borgerlig politik när det är tvärtom.
Det är viktigt att erinra sig ibland. Till exempel talar även vi i sosseriet ibland om företagande som om det vore en ekonomisk-politisk åtgärd. Men så fungerar det inte. Företagande beror av enskilda människors mod och beslut, det är deras egen dumhet att välja att stå utanför kollektivet som driver på dem in i kapitalismens köttkvarn.
Man kastar loss från sin anställning. Man sätter huset i pant. Man jobbar långa dagar och utan att få mycket semester eller andra förmåner. Man ger andra människor jobb och en chans att utvecklas och bygga ett liv. Det är så urbota korkat, så dumt att man får skylla sig själv. Är det någon som borde sitta i stupstocken så är det dessa dumskallar, faktiskt.
Om företagandet går dåligt kan det sluta illa för den som tar risken, och det är väl inte mer än rätt? Då är det inte mer än rätt att om det går riktigt bra så skall staten ta vinster och förmögenhet i skatt? Vi måste en gång för alla inrikta politiken på att bekämpa rikedom i stället för fattigdom.
Över huvud taget måste vi tala mer om hur framtidens välstånd ska skapas. Sjukförsäkring och A-kassa är livsviktiga för tryggheten, och vi vill se att det lönar sig precis lika bra att sitta hemma och blogga som att jobba. Att vara beroende av knark är inte bra, att vara beroende av sprit eller tobak är hyfsat bra för då bidrar man med skatter, men den absolut bästa formen av beroende är bidragsberoendet - för då blir man en livegen sosse, det är vi och inga andra som står upp för bidragen. Låt oss tydligt säga: Alla skall med, och gärna då in i i någon form av bidragsberoende!
Idag ägnar vi oproportionerligt lite tid och kraft åt att tala om de fantastiska skatter som gör att vi över huvud taget har råd med generösa socialförsäkringar.
Utan fler skattehöjningar över hela linjen, utan en välfinansierad genusforskning och en mer kravlös skola, utan en energiförsörjning som inte bygger på uppeldade stupstockar och en stenålders infrastruktur i miljöpartistisk anda som inte måttet, så blir det klent med både bidrag och ersättningar.
Jag vet att tillväxtens förutsättningar inte anses vara lika spännande för väljarna som de eviga frågorna om vem som vinner och vem som förlorar och hur mycket. Fast i fortsättningen tänker vi ta mer hänsyn till det. Jag tror inte att väljarna lyssnar även när deras förtroendevalda talar allvar, i så fall hade det varit den där Alfons Åberg-kopian som hade stått här uppe och svammlat.
Tillståndet i Kungariket 2010 är efter omständigheterna väl i och med att vi rödgröna vann valet. Vi fick det stöd vi sökte att göra det bättre ännu lite bättre.
Vårt mål är absolut inte människans privata frihet och trygghet. Vårt medel är skattehöjningar och kollektivism. Staten skall göra det den kan och är bra på, det vill säga allt mellan himmel och jord. Som er statsminister vet jag bäst vad som passar just dig och din familj när det gäller sjukvård, skola, barnomsorg och hur ni väljer att ta ut er föräldraförsäkring. Och väljer ni att inte tro på mig så sitter Ohly här nedanför mig och nickar och ler, han duger väl gott som alibi för vår politik baklänges in i framtiden. Tack och bock, stupstock!"
Inspirirerad av PJ Anders Linders inlägg i dagen SvD, där han den gode Linder visar att han borde sitta som talskrivare hos Reinfeldt istället för att opinionsbilda i den enda tidningen som man kan läsa ledarsidan hos utan att få kväljningar, så kan jag se Monas tal till nationen framför mig.
Hon äntrar talarstolen, hon harklar sig och börjar prata på sin dagis-svenska, där ordens skönhet bryts av av konstiga konstpauser, där flödet av ord som utstöts får mig att tänka på hur jag själv låter när jag försöker prata medan jag sitter på toaletten för att göra "det stora". Just den där olaten med att bryta upp orden i små beståndsdelar stör jag mig så in i helvete på. När ordet utanförskap i Monas värld blir utan-konstpaus-för-konstpaus igen-skaaap så undrar jag om ingen talpedagog i världen kan ta och förbarma sig över kvinnan...
Men Mona har vind i ryggen, Mona kan med största sannolikhet också få stå där i talarstolen, anpassa sig efter PJ Anders Linders önskemål och hålla ett tal till svenskarna, till landet som hon skall styra över med fast hand i fyra år framöver tillsammans med två Mulle-lekledare och en kommunist vid sin sida. Och eftersom jag vill Mona allt väl så har jag vridit lite på PJ Anders Linders tal åt Reinfeldt, anpassat det efter Monas syn på verkligheten och gjort något som jag förväntar mig en röd ros som tack för. Varsågoda, Monas tal till nationen, hösten 2010:
"Fru talman, Herr vice statsminister Ohly, riksdagsledamöter, högt ärade gäster och det svenska folk som tröttnat på stupstockar och kalla händer:
Vi går nu från pest till paradis. Under åren 2006 till 2010 så styrdes vårt land av en synnerligen inkompetent regering, med kalla händer och stupstockar som sina främsta vapen i kampen mot arbetarklassen . Hösten 2010 tar vi i den rödgröna regeringen över för att väljarna har tröttnat på stupstockar och kalla händer. Vi går hand i hand med folket för att samla in alla de stupstockar som folket nu kastat ifrån sig, vi går för att samla in dessa stupstockar med högburet huvud.
Sverige fick en stjärnsmäll hösten 2006 när folket av ren dumhet röstade fram en regering som inte hade någon förankring i rörelsen, och som bara vill sätta folket i stupstockar. Dessutom skapade firma Reinfeldt/Borg en finanskris som snabbt spred sig över världen, en kris skapad enkom för att få alla världens arbetare att fastna i stupstockar. I fjol föll BNP som den sällan har fallit förut, och det var Alliansens fel. Men när nu vi sossar återigen tagit vårt medfödda ansvar att styra Sverige så ljusnar det naturligtvis. I år växer den svenska ekonomin betydligt snabbare än ekonomin, och det beror på att vi eldar upp alla stupstockar.
Under Alliansens styre hade inte tyranniet den minsta ambition att lyssna på oss sossar och våra genomtänkta förslag. Man lämnade SAAB åt sitt öde, när det mest naturliga hade varit att förstatliga skiten. Man har genom sin oförmåga att tvinga Kina och USA till stupstocken också på helt egen hand sett till att Sverige är det land som körde miljön i hela världen i botten. Vår framtida åtgärdsmix kommer att fungera. Vi kommar att lägga allt krut på att med skattehöjningar i tvåsiffriga miljardsummor få folkets plånböcker lite tunnare, och statens börs lika tjock som min företrädare på partiledarposten.
Efter 2010 och 2011 bör vi vara uppe på en högre skattenivå igen efter ett antal förlorade år. Statsfinanserna kommer att få skattekramare överallt runtom på denna planet att grönska av avundsjuka.
Naturligtvis ska vi under hela vårt styre genomsyras av ambitionen att fortsätta den gradvisa lindringen av den urholkade skatteinsamlingen. Vi har några år att ta igen, och det är så att vi är långt ifrån klara med att återigen ha kontroll på svenskarnas lönekonton. Det kommer att ta tid, men den dagen kommer då vi återigen kan försöka tuta i väljarna att en havererad och enkelspårig värlfärd kräver groteskt höga skatter.
Och visst är det klart att det behövs mycket mer inkomster till det allmänna, men dagens totala skattetryck på 63 procent är ju rena rama lågvattenmärket! Det kan vi inte belåtet notera, det måste vi göra något åt. Det kommer finnas två mål när vi styr, målet om full sysselsättning för alla som inte blir sjukskrivna mot sin vilja, förtidspensionärer mot sin vilja eller bara göms bort hos AMS samt målet om ett skattetryck så när 100% som det bara går.
Att höja inkomstskatterna kommer därför att ha fortsatt hög prioritet, och vi måste dessutom enligt vice statsminister Ohlys dekret sänka ambitionsnivån i att förbättra företagarnas situation. Det är inte bara bra för den offentliga tillväxten och de skattefinansierade jobben, det är väldigt bra för samhällsbalansen också. Det är en sann socialdemokratisk politik när vår älskade stat ska bli rikare och rikare medan väldigt många människor knappast har några sparpengar över huvud taget, och det är borgerlig politik när det är tvärtom.
Det är viktigt att erinra sig ibland. Till exempel talar även vi i sosseriet ibland om företagande som om det vore en ekonomisk-politisk åtgärd. Men så fungerar det inte. Företagande beror av enskilda människors mod och beslut, det är deras egen dumhet att välja att stå utanför kollektivet som driver på dem in i kapitalismens köttkvarn.
Man kastar loss från sin anställning. Man sätter huset i pant. Man jobbar långa dagar och utan att få mycket semester eller andra förmåner. Man ger andra människor jobb och en chans att utvecklas och bygga ett liv. Det är så urbota korkat, så dumt att man får skylla sig själv. Är det någon som borde sitta i stupstocken så är det dessa dumskallar, faktiskt.
Om företagandet går dåligt kan det sluta illa för den som tar risken, och det är väl inte mer än rätt? Då är det inte mer än rätt att om det går riktigt bra så skall staten ta vinster och förmögenhet i skatt? Vi måste en gång för alla inrikta politiken på att bekämpa rikedom i stället för fattigdom.
Över huvud taget måste vi tala mer om hur framtidens välstånd ska skapas. Sjukförsäkring och A-kassa är livsviktiga för tryggheten, och vi vill se att det lönar sig precis lika bra att sitta hemma och blogga som att jobba. Att vara beroende av knark är inte bra, att vara beroende av sprit eller tobak är hyfsat bra för då bidrar man med skatter, men den absolut bästa formen av beroende är bidragsberoendet - för då blir man en livegen sosse, det är vi och inga andra som står upp för bidragen. Låt oss tydligt säga: Alla skall med, och gärna då in i i någon form av bidragsberoende!
Idag ägnar vi oproportionerligt lite tid och kraft åt att tala om de fantastiska skatter som gör att vi över huvud taget har råd med generösa socialförsäkringar.
Utan fler skattehöjningar över hela linjen, utan en välfinansierad genusforskning och en mer kravlös skola, utan en energiförsörjning som inte bygger på uppeldade stupstockar och en stenålders infrastruktur i miljöpartistisk anda som inte måttet, så blir det klent med både bidrag och ersättningar.
Jag vet att tillväxtens förutsättningar inte anses vara lika spännande för väljarna som de eviga frågorna om vem som vinner och vem som förlorar och hur mycket. Fast i fortsättningen tänker vi ta mer hänsyn till det. Jag tror inte att väljarna lyssnar även när deras förtroendevalda talar allvar, i så fall hade det varit den där Alfons Åberg-kopian som hade stått här uppe och svammlat.
Tillståndet i Kungariket 2010 är efter omständigheterna väl i och med att vi rödgröna vann valet. Vi fick det stöd vi sökte att göra det bättre ännu lite bättre.
Vårt mål är absolut inte människans privata frihet och trygghet. Vårt medel är skattehöjningar och kollektivism. Staten skall göra det den kan och är bra på, det vill säga allt mellan himmel och jord. Som er statsminister vet jag bäst vad som passar just dig och din familj när det gäller sjukvård, skola, barnomsorg och hur ni väljer att ta ut er föräldraförsäkring. Och väljer ni att inte tro på mig så sitter Ohly här nedanför mig och nickar och ler, han duger väl gott som alibi för vår politik baklänges in i framtiden. Tack och bock, stupstock!"
Om mindre än åtta månader väljer svenska folket väg, vad man väljer är helt upp till en själv och valet beror på vilken verklighetsuppfattning man har och i vilken värld man ser sig leva. Det viktiga är att man väljer, att man gör sin röst hörd och att man inte är likgiltigt inför den framtid vi alla skall dela. Jag ser mig själv välja, jag står där framför en skål med faeces och en skål med chokladmousse. Jag vet vad jag väljer, men vet alla vad som smakar bäst egentligen...?
Länk: SvD
Inlägg
5 kommentarer:
Hej!
Det var ju lite lustigt formulerat får jag säga.
Vem vet , du kanske inte är helt fel ute.
Vad gäller verklighetsuppfattning, så finns det flera parallella verkligheter. Var och en har sin egen verklighet. Var och en har sin egen ekonomiska situation och livssituation. Det är bara ens egna ekonomiska situation och livssituation som kan avgöra hur man röstar i valet 2010.
Givetvis är inte för höga skatter bra, men ibland måste man höja skatterna för att det skall finnas pengar till välfärden. Det behövs tex en Omställningsförsäkring för nyutexaminerade akademiker, detta därför dessa är idag de som är allra längst bort ifrån arbetsmarknaden därför att de har blivit uthängda av Svenskt Näringsliv och TCO genom rapporterna "Akademi eller verklighet" och "Jakten på anställningsbarhet", där man använder ett så kränkande ordbruk som OANSTÄLLBARA när man talar om i princip alla som gått de längre teoretiska samhällsvetenskapliga programmen vid våra universitet och högskolor.
Det behövs därför högre skatter för att de som hamnar i den här situationen skall ha en fungerande omställningsförsäkring så de klarar sig under en längre omställningsperiod. Detta därför att idag är den genomsnittliga tiden för dessa att gå från utbildning till arbete 4 år.
Dessutom är jag övertygad om att den modell som används i Amerika och Kanada där man samverkar bättre mellan utbildning och arbetsmarknad är att föredra framför den svenska modellen som tvingar ut nyutexaminerade i utanförskap efter examen.
Dessutom tror jag på det här med ENTRY LEVEL JOBS som man har i Amerika, Australien, Kanada och Storbritannien, eftersom där finns mycket lägre trösklar. Detta därför att det ofta är som så att man har: Entry Level - No Experience needed. Eller Entry Level - Full training provided.
Detta behövs i Sverige för att lösa både akademikerarbetslösheten och ungdomsarbetslösheten.
Mvh
Mikael
Det som är störande med Monas nya sätt att tala är att hon hos en talpedagog har ändrat satsmelodin. Vi som varit med i politiken en längre tid hör tydligt skillnaden mot tidigare. Hennes nya sätt att tala låter falskt och onaturligt. Mona går upp i slutet av meningar där hon tidigare gick ned. Men det passar ju bra in på sossarnas sätt att bedriva ohederlig politisk propaganda.
För övrigt var hennes tal i din tappning väldigt roligt.
Vänligen
Leif Gripestam
Täby
"Sitta i stupstocken"?? Så det är skamstraff Mona tror att denna pryl är till för. Njaee, det är ju på stupstocken man vilar sitt trötta huvud medan bilan faller! Om man sätter sig där blir det inte som det var tänkt...
Men Mikael
Hur tusan kan du vara så egoistisk.
Du skrev:Det är bara ens egna ekonomiska och livssituation som avgör hur man röstar i valet 2010.
Jag häpnar. Själv röstar jag för och arbetar politiskt för det som jag tror är bäst för Sverige, Sundbyberg och dess medborgare.
Väger man bara in vad som gynnar en själv så är det ju mest pinsamt
och leder ingenstans tycker jag.
Janne Bojling
Hej!
Till Janne B!
Det är klart man måste bry sig om sin egen plånbok och sin egen livssituation. Man kan ju inte rösta emot sin egen situation, det är orimligt. Skulle du verkligen rösta för något som är bäst för alla ,men där du som resultat tvingas stanna kvar i utanförskapet därför att politiken som röstas fram leder till att "du inte får bättre möjligheter", dvs du fortsätter att stängas ute från hela arbetsmarknaden.
Många arbetslösa skulle inte rösta på Moderaterna eller alliansen för de ser i sin egen plånbok att vissa grupper får det bättre, dvs de som redan är inne på arbetsmarknaden, medan de som försöker komma in och som hela tiden sorteras bort överallt hos alla arbetsgivare i hela Sverige har fått det sämre.
För mig handlar det inte om ideologi, utan det handlar om varje enskild människas livssituation och ekonomiska situation.
Jag hör de som stängs ute och fryses ute från hela den svenska arbetsmarknaden oavsätt hur hårt de anstränger sig.
Jag hör och jag ser de som har fått sin ekonomi raserad på grund av det borttagna studerandevillkoret och som hade behövt det som en omställningsförsäkring därför att oavsätt hur hårt de anstränger sig med att söka jobb så sorteras det bort överallt på hela arbetsmarknaden.
Jag vet att många har travar med NEJ TACK - DU BEHÖVS INTE svar som går från golv till tak och som täcker mer än en vägg i ett rum.
Jag menar att dessa personer förtjänar ett bättre öde. Jag menar att ingen som sorteras bort hela tiden hos alla arbetsgivare där de söker jobb skall få beskedet "Du är inte välkommen i vårt samhälle".
Jag har egen erfarenhet av det här, då jag precis som många andra nyutexaminerade akademiker är jäkligt aktiv med att söka jobb, men jag blir bortsorterad/utsorterad och utfryst överallt från arbetsmarknaden.
Visst, det är konkurrens om jobben, men man behöver inte behandla människor som skit för den skull.
Jag är uppväxt med att man skall visa respekt för andra människor och att det även gäller människor som har det svårt och som lever i en utsatt situation, tex de som stängs ute från arbetsmarknaden när de söker jobb trots att det inte är något fel på dem.
Så jag är inte egoist, jag vill bara ha det sagt att man måste ta hänsyn till en individs situation.
Många har blivit försatta i en situation som de inte bett om.
Även om jag också vet att utbildning inte är någon garanti för att få ett jobb, så är det ju
dumt att vi sorterar bort nyutexaminerade akademiker.
Ingen vinner ju på att vi har en massa arbetskraft som inte får möjlighet att göra något med sina liv utan att sitta och söka jobb , men hela tiden bli utsorterade/bortsorterade och utfrysta överallt där de söker jobb.
Jag tror man måste börja förändra i utbildningssystemet inom den högre utbildningen, genom att koppla ihop akademi med arbetsmarknad så som an gjort i Kanada med stor framgång.
Mvh
Mikael
Skicka en kommentar