Vad vore väl den mörka hösten som vi genomlevt och den kalla, vita vintern som vi genomlider om inte socialdemokratin hade krisat? Inspirationen hade varit som bortblåst förmodligen, där en bloggare med politik som ämnesval så hade tiden sedan valet varit en enda lång ökenvandring utan några nyheter, utan något skojigt att skriva om...
Men nu krisar socialdemokratin, och de rykten som jag fick höra ungefär samtidigt som alla andra var i Almedalen tycks bli bekräftade ännu lite mer för varje dag som går - Sven-Erik Österberg är ute efter att efterträda Mona Sahlin. När den gråa eminensen Österberg nu öppnar dörren lite på glänt så är det måhända slutakten i Österbergs föreställning som börjar, och Österbergs roll går mer från statistens till huvudrollsinnehavarens.
Oavsett vem det än må bli så måste det snart bli klart vem som tar över efter den numera osynliga partiordföranden, Mona Sahlin. Tomrummet, det vakuum som "Rörelsen" befinner sig i mellan den avgående ledaren och den som någon gång i mars kommer att tillträda dränerar ett redansjukt parti på livskraft. Den långa processen med att hitta en efterträdare påverkar återhämtningstiden för sossarna på ett sätt de förmodligen inte inser själva.
Mona Sahlin har gått under jorden, syns ingenstans, hörs ingenstans och känslan av att Mona och hennes fiktiva alter-ego i (S)VT:s produktion Drottningoffret, Elisabeth Meyer, har en släng av samma diagnos vill liksom inte släppa taget. Jag minns att Mona mumlade om att hon minsann skulle fortsätta leda partiet till den dagen då efterträdaren tog över - men nu visar det sig att Mona har flytt, lämnat sitt parti i sticket och faktiskt låter oppositionsarbetet ligga nere. Ett parti utan ledare är ett skämt, ett parti utan ledarskap är inget parti och ett parti utan en välförankrad ideologisk kompass har knappast något existensberättigande...
En av Monas parhästar, Vanja Lundby-Wedin, avser också att lämna sin plats i solen. Vid nästa LO-kongress kliver Vanja ner från sadeln och ger fackföreningsrörelsen en möjlighet att ta sig an framtidens utmaningar med lite andra metoder. När jag läser nyheten kan jag inte befria mig från tanken att jag borde gratulera Landsorganisationen till möjligheten till en möjlig förnyelse. Vanja har under sin tid kört LO:s förtroende i botten, lämmeltåget har varit på väg ifrån facket och inte till - i en tid då det enligt all sosseretorik borde vara så att alla arbetare borde förena sig. Men precis som i fallet med symbios-organisation SAP så lever LO i en annan verklighet än den som deras medlemmar känner igen sig i.
Men till skillnad från sosseriet som parti så har sosseriets förlängda arm - LO - betydligt lättare att hitta en naturlig efterträdare till Vanja. Jag skulle bli väldigt förvånad om det inte blev Metalls skärpta och hyfsat karismatiska ledare Stefan Löfven som fick chansen att efterträda en av de fallande tanterna i det röda laget. Med Löfven vid rodret så kanske, kanske, LO kan börja styra ut på lite andra vatten...
Om jag tycker att Stefan Löfven är den naturliga efterträdaren till Tant-fall nummer 2 så kan jag för allt i världen och trots att mina inspirationskällor på SvD:s ledarereadktion tycker att Österberg skulle vara det bästa valet som efterträdare till Tant-fall nummer 1. Jag kan liksom inte förlika mig med tanken att den grå eminensen, Sven-Erik Österberg, är det bästa och mest tilltalande som Sveriges största parti har att slänga fram som lockbete till väljarkåren. Skulle det bli så att Sven-Erik Österberg tar hand om den position som han strävat efter sedan Monas förtroendekapital började synkroniseras med sossarnas opinionssiffror så är jag beredd att gratulera mig själv. Med Sven-Erik Österberg som ny partiordförande blir sossarnas förnyelse återigen bara ett eko av tomma ord, med Sven-Erik Österberg vid rodret så blir sosseriet ungefär lika tilltalande som en tallrik fesljummen pölsa på ett sunkigt lunchställe.
Problemet för socialdemokratin är att man får precis samma problem oavsett vem man än väljer i det urval av tre till fem kandidater som vi dagligen kan grotta ner oss i. Ingen duger, ingen är tillräckligt bra, ingen klarar av att förnya och lyfta partiet, ingen känns spännande och väcker nyfikenhet. Kort sagt, socialdemokratins krisande har bara hunnit halvvägs, och jag befarar att det värsta ligger framför ett parti som hamnat helt i otakt med verkligheten...
Inlägg
3 kommentarer:
Österberg blir väl bara en övergångslösning ?
Socialdemokraternas enda möjliga framtid finns i den kompromisslösa vänsterutopismen som lovar allt till alla och någon annan betalar.
Men innan Veronica Palm & Co kan ta över så måste den äldre generationen av statsbärande (uhh) "apparatnijks" fasas ut ur partiet antingen med låtsasjobb i EU och FN eller med generösa pensionsavtal.
Sverige är bara 10 efter som vanligt.
Av någon outgrundlig anledning så är GW Bush politik i sverige ansedd som modern och eftersträvansvärd när den i resten av världen för länge avfärdats som idioti.
Om palm och co tar över sjunker skutan för gott. Det är just deras typ som är problemet, partiet består bara av såna. Bara Österberg kvar som seriös kandidat. Män är inte sossar längre, däremot är frekvensen av våp som inte fattar hur el och skatter fungerar katastrofalt hög.
Skicka en kommentar