Knappt en vecka in på det nya året så kom ett livstecken från den som säger sig vara död och i en annan dimension, allas vårat Högerspöke. Överlycklig kan jag konstatera att själva tidpunkten inte kunde ha varit bättre, eftersom jag är en extremt upptagen man åtminstone till lördag eftermiddag. Därför är det med oändilig tacksamhet och nästan lika oändlig stolthet som jag ber att få presentera ett livstecken från Högerspöket, ett livstecken om ett döende parti - det enda som egentligen går att skriva om när det gäller svensk politik just nu...
Det finns många som tror att Högerspöket lämnat taktiserandet och korridorpolitiken bakom sig, och antingen sökt sig till nya mer frodiga jaktmarker eller att han förgåtts i en slutstrid medelst långsvärd i en kamp med Per Schlingmann. Inget kunde vara mer fel. Högerspöket lever och frodas i maktens VVS-system. Han har tidigare suckat och jämrat sig över den riktning som hans parti tagit, men just nu är nästan allt bara bra.
Högerspökets antagonist, Per Schlingmann, kan inte längre förtala det parti Högerspöket så länge älskat. Moderaternas nederlag i kommun och landsting var i allra högsta grad Per Schlingmans. Han har under en hel mandatperiod framställt Fredrik och Anders som bröderna Lejonhjärta som modigt kämpar mot alla Tengils och Katlor som utgör vårt parti. Så när väljarna valde statsminister i riksdagsvalet så valde de Fredrik, men när de skulle välja parti i kommunalvalet så blev det istället något helt annat. För vem vill egentligen att Tengil, vår befriare, skall sköta barnens skolor, snöröjningen och äldreomsorgen med Katla som assistent?
Högerspöket har fått höra att Johan (Westerholm. Tokmoderatens anm.) minsann tror att Högerspöket förfäras över att miljötramspolitikern Fia Arkelsten upphöjts till ny partisekreterare. Det stämmer inte, Högerspöket är mycket nöjd med detta. Det är Schlingmans ständiga framställande av miljöpartiet som mittenparti som fått Högerspöket att vilja sätta honom i giljotinen.
Så, allt synes vara väl i Högerspökets parti, men hur ser det ut i hos de andra?
Högerspöket saknar sin enda värdiga fiende, spökena i socialdemokraterna. Den interna eftervalsdebatten ger ingen linje, ingen bild av vad som gick fel. Den tar dessutom sin ansats helt fel, eftersom den utgår från att väljarna egentligen ville rösta socialdemokratiskt, men av någon anledning inte gjorde det. Högerspöket är helt övertygad om att detta är fel, eftersom orsakerna ligger i att socialdemokraterna fått sina bästa vapen vridna ur händerna.
Vapnen var:
1. Identifikationen - väljare som uppfattade sig som socialdemokrater, alldeles oavsett vad. Det gör de fortfarande men de röstar inte på socialdemokraterna. Högerspöket blev alldeles säker på valseger när han började höra "jag är socialdemokrat, men jag kommer att rösta moderat". Detta har en hel del att göra med punkt nr 2.
2. Högerspöket - nej, inte Högerspöket som person och vålnad, utan som politisk företeelse. En socialdemokratisk valrörelse handlar väldigt mycket om att skrämmas med Moderaterna. Om Moderaterna och de borgerliga partierna hade velat rasera välfärden hade de gjort det vid det här laget. Istället har vårdköerna kortats, och kommunerna fått högre statsbidrag för att säkra välfärden.
3. Borgerlig splittring - Från 1900-talets början till 2004 mötte socialdemokraterna en oenig borgerlighet, som inte lyckades hålla ihop i opposition och med stor sannolikhet skulle komma att präglas av djupa interna konflikter i regeringsställning. I grunden borgerliga väljare röstade socialdemokratiskt för att det var ett stabilt styre. Detta förändrades med Alliansen. Där finns ett samarbete satt i sten, medan det som innan var sant om borgerligheten nu gäller för de rödgröna.
Det här är vapen som man aldrig, aldrig någonsin kommer att få tillbaka, och det är här deras eftervalsdebatt gått snett. De pratar om att hitta nya sätt att hitta grupper som identifierar sig som sossar, de pratar om att granska moderaterna hårdare och de sågar sitt eget samarbete. Socialdemokraterna måste förstå att de nu verkar på samma politiska marknad som alla andra svenska partier. Då gäller följande formel Kärnväljare + Löftenas attraktionskraft x trovärdighet i genomförande x din möjlighet att nå ut x okänd konstant = valresultat.
Så låt oss då analysera socialdemokraternas valrörelse utifrån ovan givna förutsättningar: Kärnväljare och konstant är okända, attraktionskraften i höjd bensinskatt, könsneutrala toaletter och butlers i tunnelbanan är exakt 0.00000. Mona Sahlins trovärdighet i genomförande är också ganska mycket noll. Därav drar jag slutsatsen att cirka 30 procent av de svenska väljarna är socialdemokratiska kärnväljare. Att sossarna nu ligger under denna siffra i opinionsmätningarna är en föga avundsvärd bedrift.
En annan sak som belastade socialdemokraterna var att inte ens de arma själar som ville ha Mona Sahlin som statsminister hade något särskilt skäl att rösta socialdemokratiskt. De som ville dra samarbetet åt höger gjorde ju bäst att rösta på MP istället, och de som ville föra det rödgröna samarbetet närmare Nordkorea gjorde bäst i att lägga sin röst på Lars Ohly.
Hela den helröda röran ger ett väldigt oklar väg in i framtiden. Hos moderaterna var läget ganska klart 2002, den ideologiska renlärigheten hade nått vägs ände. Vägen framåt var vägen mot mitten.
Socialdemokraterna har inte riktigt samma väg utstakad framför sig. Mona Sahlin är en högersosse som tvingades att föra vänsterpolitik. Så vad är vägen framåt? En vänstersosse som tvingas föra högerpolitik? En högersosse som får föra högerpolitik? En vänstersosse som får föra vänsterpolitik?
Förvirringen märks också i eftersnacket om ny partiledare. Bara en sak står klar nu. Högerfalangen är slagen och försöker skademinimera. Vänsterfalangen försöker baxa igenom Veronica Palm men kommer sannolikt inte att lyckas. Alla viskningar Högerspöket hör handlar om den dammiga Sven-Erik Österberg.
Sådana viskningar gör den gamle vålnaden ruskigt övertygad över att han behöver hitta en ny arvfiende att slåss mot. Visserligen skall Sven-Erik Österberg ha något för hårt och långsiktigt arbete, han har ju faktiskt jobbat, slitit och svettats för att avsätta och själv ta över ända sen Mona Sahlin blev vald.
Men han löser ju inte ut falangstriderna eftersom han så tydligt är en kompromiss. Frågan är ju snarare när han kommer att lämna över än om. Och till vem? Det lustiga är att de tidigare så mystiska socialdemokraterna nu pratar brett och vitt om sina problem, och gråter gärna ut på vilken skuldra som helst, alldeles oavsett att den tillhör en ideologisk fiende och odöd varelse. Så vänstersossarna pratar om att Veronica inte är tillräckligt känd än, att hon behöver ett eller två år på sig att profilera sig. Högersossarna däremot, har gett upp hoppet om Damberg och tror istället att Sven-Erik Österberg kommer att lämna partiet i en så svår kris att antingen Margot eller Bodström skall förmås att återvända för att frälsa dem.
Högerspökets knotiga fingrar är alldeles för dyrbara för att de ska berättiga slitaget en kommentar om Ylva Johanssons kandidatur till partiledare innebär.
Högerspöket vill avsluta med att skicka följande gamla sketch för att pigga upp alla socialdemokrater. Väl bekomme!
Det finns många som tror att Högerspöket lämnat taktiserandet och korridorpolitiken bakom sig, och antingen sökt sig till nya mer frodiga jaktmarker eller att han förgåtts i en slutstrid medelst långsvärd i en kamp med Per Schlingmann. Inget kunde vara mer fel. Högerspöket lever och frodas i maktens VVS-system. Han har tidigare suckat och jämrat sig över den riktning som hans parti tagit, men just nu är nästan allt bara bra.
Högerspökets antagonist, Per Schlingmann, kan inte längre förtala det parti Högerspöket så länge älskat. Moderaternas nederlag i kommun och landsting var i allra högsta grad Per Schlingmans. Han har under en hel mandatperiod framställt Fredrik och Anders som bröderna Lejonhjärta som modigt kämpar mot alla Tengils och Katlor som utgör vårt parti. Så när väljarna valde statsminister i riksdagsvalet så valde de Fredrik, men när de skulle välja parti i kommunalvalet så blev det istället något helt annat. För vem vill egentligen att Tengil, vår befriare, skall sköta barnens skolor, snöröjningen och äldreomsorgen med Katla som assistent?
Högerspöket har fått höra att Johan (Westerholm. Tokmoderatens anm.) minsann tror att Högerspöket förfäras över att miljötramspolitikern Fia Arkelsten upphöjts till ny partisekreterare. Det stämmer inte, Högerspöket är mycket nöjd med detta. Det är Schlingmans ständiga framställande av miljöpartiet som mittenparti som fått Högerspöket att vilja sätta honom i giljotinen.
Så, allt synes vara väl i Högerspökets parti, men hur ser det ut i hos de andra?
Högerspöket saknar sin enda värdiga fiende, spökena i socialdemokraterna. Den interna eftervalsdebatten ger ingen linje, ingen bild av vad som gick fel. Den tar dessutom sin ansats helt fel, eftersom den utgår från att väljarna egentligen ville rösta socialdemokratiskt, men av någon anledning inte gjorde det. Högerspöket är helt övertygad om att detta är fel, eftersom orsakerna ligger i att socialdemokraterna fått sina bästa vapen vridna ur händerna.
Vapnen var:
1. Identifikationen - väljare som uppfattade sig som socialdemokrater, alldeles oavsett vad. Det gör de fortfarande men de röstar inte på socialdemokraterna. Högerspöket blev alldeles säker på valseger när han började höra "jag är socialdemokrat, men jag kommer att rösta moderat". Detta har en hel del att göra med punkt nr 2.
2. Högerspöket - nej, inte Högerspöket som person och vålnad, utan som politisk företeelse. En socialdemokratisk valrörelse handlar väldigt mycket om att skrämmas med Moderaterna. Om Moderaterna och de borgerliga partierna hade velat rasera välfärden hade de gjort det vid det här laget. Istället har vårdköerna kortats, och kommunerna fått högre statsbidrag för att säkra välfärden.
3. Borgerlig splittring - Från 1900-talets början till 2004 mötte socialdemokraterna en oenig borgerlighet, som inte lyckades hålla ihop i opposition och med stor sannolikhet skulle komma att präglas av djupa interna konflikter i regeringsställning. I grunden borgerliga väljare röstade socialdemokratiskt för att det var ett stabilt styre. Detta förändrades med Alliansen. Där finns ett samarbete satt i sten, medan det som innan var sant om borgerligheten nu gäller för de rödgröna.
Det här är vapen som man aldrig, aldrig någonsin kommer att få tillbaka, och det är här deras eftervalsdebatt gått snett. De pratar om att hitta nya sätt att hitta grupper som identifierar sig som sossar, de pratar om att granska moderaterna hårdare och de sågar sitt eget samarbete. Socialdemokraterna måste förstå att de nu verkar på samma politiska marknad som alla andra svenska partier. Då gäller följande formel Kärnväljare + Löftenas attraktionskraft x trovärdighet i genomförande x din möjlighet att nå ut x okänd konstant = valresultat.
Så låt oss då analysera socialdemokraternas valrörelse utifrån ovan givna förutsättningar: Kärnväljare och konstant är okända, attraktionskraften i höjd bensinskatt, könsneutrala toaletter och butlers i tunnelbanan är exakt 0.00000. Mona Sahlins trovärdighet i genomförande är också ganska mycket noll. Därav drar jag slutsatsen att cirka 30 procent av de svenska väljarna är socialdemokratiska kärnväljare. Att sossarna nu ligger under denna siffra i opinionsmätningarna är en föga avundsvärd bedrift.
En annan sak som belastade socialdemokraterna var att inte ens de arma själar som ville ha Mona Sahlin som statsminister hade något särskilt skäl att rösta socialdemokratiskt. De som ville dra samarbetet åt höger gjorde ju bäst att rösta på MP istället, och de som ville föra det rödgröna samarbetet närmare Nordkorea gjorde bäst i att lägga sin röst på Lars Ohly.
Hela den helröda röran ger ett väldigt oklar väg in i framtiden. Hos moderaterna var läget ganska klart 2002, den ideologiska renlärigheten hade nått vägs ände. Vägen framåt var vägen mot mitten.
Socialdemokraterna har inte riktigt samma väg utstakad framför sig. Mona Sahlin är en högersosse som tvingades att föra vänsterpolitik. Så vad är vägen framåt? En vänstersosse som tvingas föra högerpolitik? En högersosse som får föra högerpolitik? En vänstersosse som får föra vänsterpolitik?
Förvirringen märks också i eftersnacket om ny partiledare. Bara en sak står klar nu. Högerfalangen är slagen och försöker skademinimera. Vänsterfalangen försöker baxa igenom Veronica Palm men kommer sannolikt inte att lyckas. Alla viskningar Högerspöket hör handlar om den dammiga Sven-Erik Österberg.
Sådana viskningar gör den gamle vålnaden ruskigt övertygad över att han behöver hitta en ny arvfiende att slåss mot. Visserligen skall Sven-Erik Österberg ha något för hårt och långsiktigt arbete, han har ju faktiskt jobbat, slitit och svettats för att avsätta och själv ta över ända sen Mona Sahlin blev vald.
Men han löser ju inte ut falangstriderna eftersom han så tydligt är en kompromiss. Frågan är ju snarare när han kommer att lämna över än om. Och till vem? Det lustiga är att de tidigare så mystiska socialdemokraterna nu pratar brett och vitt om sina problem, och gråter gärna ut på vilken skuldra som helst, alldeles oavsett att den tillhör en ideologisk fiende och odöd varelse. Så vänstersossarna pratar om att Veronica inte är tillräckligt känd än, att hon behöver ett eller två år på sig att profilera sig. Högersossarna däremot, har gett upp hoppet om Damberg och tror istället att Sven-Erik Österberg kommer att lämna partiet i en så svår kris att antingen Margot eller Bodström skall förmås att återvända för att frälsa dem.
Högerspökets knotiga fingrar är alldeles för dyrbara för att de ska berättiga slitaget en kommentar om Ylva Johanssons kandidatur till partiledare innebär.
Högerspöket vill avsluta med att skicka följande gamla sketch för att pigga upp alla socialdemokrater. Väl bekomme!
Bloggar: Kent
Inlägg
2 kommentarer:
Du verkar gilla en rak höger?
Välkommen tillbaka! Du har varit saknad av mig!!!
Mvh
Johan
Skicka en kommentar